Fucking jävla kuk-Åmål

”Du ska med.”

”Va?”

”Du ska med, sa jag. Du har inga vapen med dig antar jag?

”Nej. Alltså, jag kom hit för att be om hjälp, jag kan inte, är inte…”

”Jag skiter i vad du är. Jag bryr mig om vad du ska bli. Du följer med oss, och du gör din del. Fattat?”

”Men alltså…”

”Käften. Det här är ingen förhandling. Du följer med, annars ingen deal. Antingen är du på, eller inte. Antingen avslutar du din ungdomstid som feg fitta nu och hänger på, eller också får mussarna fortsätta att knulla din syrra bäst fan de vill. Fattar du?”

Magnus tittade på milisgruppens ledare Ivan i ytterligare ett par sekunder. Blicken som mötte hans var inte vänlig utan utstrålade vrede, rösten irritation. Ivan var väl ett ryskt namn? Och det låg något östeuropeiskt över mannens utseende. Blå ögon, rakad skalle, brett ansikte, nästan inga ögonbryn.

Nå, hur ska du ha det? Frågan ställdes med ögonen och en lätt vridning på huvudet, utan att ett ljud kom över Ivans läppar.

Magnus slog ner blicken och nickade tyst. Han insåg att han inte hade något val. I nyhetssändningarna hade han hört att miliserna tvångsrekryterade unga män till sina terrorgrupper. Han hade inte trott dem. Miliserna förklarade i sina egna propagandavideos, som hans kompis Johan hade visat honom på Darknet, att de slogs för att befria Sverige från ”främlingsväldet” och göra landet svenskt igen. Men tänk om det ändå låg något slags sanning i nyhetssändningarna?

Magnus var för ung för att minnas att Karlstad någonsin varit något annat än den ”mångfaldsstad” den marknadsfördes som på stora skyltar längs E18 på båda sidor om staden och i filmer som de tvingats titta på i skolan. Men han kunde inte minnas att han någonsin gillat ”mångfalden” och han hade alltid dragit sig undan den. Det hade de flesta andra svenskar också. Said, en yngre kille med irakiska föräldrar, hade ibland varit med när de spelat Dungeons & Dragons i Johans källare, men i övrigt hade Magnus bara umgåtts med vita på fritiden. Invandrarna i skolan hade känts hotfulla, farliga, otrevliga. Han hade lyckats undvika att bli misshandlad eller rånad som flera av hans klasskompisar blivit genom att bli en mästare på att undvika dem. Han gjorde helt enkelt sin grej, som mestadels bestod av nördiga saker. Han var noga med att aldrig komma i vägen för gängen när de gjorde sin grej, som att gå flera i bredd i korridoren med de där arga ögonen och hoppas att någon skulle ge dem en ursäkt för att bråka. Han var alltid trevlig på ett korrekt sätt, noga med att inte dra till sig uppmärksamhet. Tjejer pratade han knappt med, vare sig svenska eller, gud förbjude, arabiska eller svarta tjejer. Han upplevdes antagligen inte som en konkurrent, och det var ett medvetet val.

Han hade på så vis klarat sig undan. Han hade aldrig gillat det, men hade knappt tänkt tanken att det kunde vara på något annat sätt. Det var helt enkelt så här världen var beskaffad, och det var bara att leva i den. Plugga så att han kunde bli någonting. Han visste inte riktigt vad, men något med hög lön och status. Han gick naturlinjen andra året på gymnasiet, hade hyfsat bra betyg, och tills nyligen hade han trott att han skulle fortsätta klara sig. Kanske till och med bli något. Ingenjör, kanske. Eller läkare.

Lina, hans två år yngre syster, hade varit väldigt lik Magnus själv fram tills för bara ett halvår sedan. Hållit sig undan, umgåtts med en väldigt liten kompiskrets, aldrig hamnat i problem. Ibland hade hon till och med, som enda flicka, varit med när han och hans kompisar spelat rollspel eller dataspel.

Men när Lina blivit fjorton hade hon förändrats. Börjat bry sig om smink istället för hästar, modebloggar istället för Counter Strike. Och kort senare börjat hänga med de tuffa killarna, invandrarkillarna. Hon var inte ensam om det, det fanns flera äldre tjejer av samma slag på skolan och det var de som drog in henne i det.

Magnus gillade det inte. Men som med allt annat han inte gillade, drog han sig undan. Han försökte prata med Lina någon gång, men hon svarade bara att killarna hon hängde med var roliga att umgås med. ”Ni gör ju aldrig något, sitter bara inne hela tiden och spelar. Vad är det för liv liksom?” hade Lina frågat.

Magnus hade inget svar. Någonstans inom sig visste han att Lina hade rätt. Den väg han valt var säker, och tråkig. Han höll sig undan därför att han inte ville ha bråk, därför att han var rädd. En fegis, helt enkelt. Och vem var han att hindra henne från att ha roligt?

Hon drog aldrig hem killarna hon umgicks med. När morsan frågade vart hon skulle blev svaret oftast bara ”ut”, och med det lät hon sig nöjas. Hon visste att Lina umgicks med invandrarkillar, men Magnus var inte säker på om hon fattat vilken sorts killar. Eller om hon brydde sig. Hon hade aldrig varit särskilt närvarande i hans och Linas liv så vitt Magnus kunde minnas, lät dem mest sköta sig själva, och när hon någon gång försökte lägga sig i på sitt tafatta, osäkra sätt blev han bara irriterad.

Faktiskt fattade inte heller Magnus vilken sorts killar det handlade om förrän han fick höra av en kille i skolan att Lina var ihop med Mohammed Khattabi, en 18-årig medlem av klanen Khattabi. Klanen var ökänd i Karlstad, en familj som man inte gick i vägen för. Det lilla Magnus visste om dem var att de höll på med knarkhandel, hade mördat flera konkurrenter, och samtidigt hade minst en medlem i kommunfullmäktige och påstods ha infiltrerat polisen och domstolen i staden. Säkert moskén också.

Lina, med en sådan?

Klanen var dessutom rik, vilket förmodligen förklarade de dyra märkeskläder han sett Lina komma hem med bara några dagar tidigare. Säkert sådant hon sett på någon modeblogg och fått rike Mohammed att köpa till henne, det var åtminstone den slutsats Magnus drog.

Ett par dagar efter att Magnus fått höra att hon hade något ihop med Khattabi, mötte han Lina i hallen när han kom hem från skolan. Något var annorlunda. Blicken. Hållningen. Han såg direkt att hon inte mådde bra.

”Hur är det, syrran? Ska du ut?”

”Mm.”

Lina fortsatte att sätta på sig skorna. Magnus noterade att de var nya. Han kunde inget om skor, men de såg dyra ut. Märkesskor. Han stannade i hallen. När Lina började ta på sig jackan mötte hon äntligen hans blick.

”Vad är det då?” frågade hon.

Hennes blå ögon utstrålade inget av den självsäkerhet hon lagt sig till med på sistone. Hon såg faktiskt ut som om hon kunde börja grina när som helst.

”Mår du bra eller? Vart är du på väg?” frågade Magnus.

”Ut”, svarade Lina och ryckte på axlarna.

”Till Mohammed Khattabi eller?”

Lina stirrade tomt på honom och sa ingenting. Hon hade inte berättat för honom vilka hon umgicks med, vem hon var ihop med, och det här var första gången på länge han ens antytt att han kunde tänkas lägga sig i det.

”Ja”, svarade hon till slut.

”Men mår du bra eller? Du ser ledsen ut.”

”Jag mår fint. Han tar hand om mig.”

Lina började tränga sig förbi Magnus för att gå ut. Han blockerade inte riktigt dörren, men stod halvt i vägen. Han slogs av tanken att han (något är fel) borde hejda henne, men det var en främmande tanke för honom, han hade aldrig gjort så. Han hade många gånger följt med henne till affären eller andra ställen när hon var mindre, men bara när hon bad om det för att det var mörkt eller hon av någon annan orsak inte ville gå ensam. Hon bad aldrig om sällskap längre.

”Kommer du tillbaka ikväll?” frågade han när hon öppnade dörren och gick ut. Den senaste veckan hade hon sovit borta ett par gånger. Hos en kompis, hade hon sagt till morsan, och morsan hade inte ens frågat vilken kompis.

”Kanske”, svarade hon.

”Du, syrran, kan vi snacka lite? Du hajar väl att jag undrar lite, va?” sa Magnus och höll emot när hon försökte stänga dörren.

Hennes blick mötte hans igen. Han tyckte sig se en skymt av tacksamhet i den, en antydan till ett leende. Tack för att du bryr dig, brorsan.

”Okej. Imorgon”, sa hon.

Han släppte dörren. Lina stängde den och var borta.

Inte borta för kvällen, utan borta. När hon inte kommit hem nästa kväll och hennes mobiltelefon var avstängd, började både Magnus och deras annars inte så närvarande morsa oroa sig på allvar. De ringde runt till de av Linas kompisar som någon av dem hade numret till – mestadels barndomskompisar som knappt träffat Lina under det senaste halvåret, vissa som hon inte träffat på flera år. Vid niotiden på kvällen ringde morsan till sist 112. Efter en lång telefonkö fick hon prata med en växeltelefonist som sa att de tyvärr var extremt upptagna av ”de pågående oroligheterna” men att de skulle skicka någon för att prata med dem snarast möjligt. Under tiden ville hon att morsan skulle fylla i en anmälan på polisens hemsida. Det gjorde hon.

De närmaste två veckorna var ett enda kaos i Magnus huvud. Han visste att snuten aldrig hört av sig, att morsan hade ringt dem om och om igen tills de började bli oförskämda mot henne och anklagade henne för att ta upp deras dyrbara tid. Han visste att han och morsan hade bråkat och skrikit åt varandra om vem som borde ha gjort det ena eller andra, vem som hade varit en värdelös morsa eller en dålig brorsa. Särskilt förbannad blev hon när han berättade att Lina hade något slags förhållande med Mohammed Khattabi.

”Varför i helvete sa du inget?” skrek morsan åt honom. ”Vet du vad de gör med unga söta blonda tjejer i de där kretsarna?”

Det visste inte Magnus, så morsan berättade det. Efteråt gick han in på toaletten och kräktes.

Han sjukskrev sig från skolan. Oroade sig, våndades, vankade av och an, skrek, kastade saker, men framförallt anklagade han sig själv. Morsan hade rätt, han hade varit en kass jävla brorsa. Varför i helvete hade han inte tagit hand om Lina bättre, sagt emot henne, stoppat henne, fått henne på andra tankar? Hur fan kunde han ha låtit henne ta sådana risker? Men det var så dags nu, och det plågade honom det också. Han hade ju tänkt snacka med henne, men hon hade försvunnit precis då. Fan. Fan, fan, fan!

Morsan försökte ringa till några medlemmar av klanen Khattabi som hade sina nummer listade på Eniro. Hon möttes av hånskratt, hotelser, förolämpningar, och i ett fall av en vänlig kvinna som försäkrade henne om att ifall nu dottern verkligen var ihop med en medlem av klanen så var hon i goda händer och hon behövde inte oroa sig. När morsan försökte ringa samma nummer igen, efter att ha varvat listan med nummer, svarade istället en hotfull mansröst. Vad han än sa ringde morsan inte fler gånger.

Magnus visste inte hur länge det dröjt innan en ensam poliskvinna till slut kommit hem till dem, ställt en del frågor, kallat det ett ”förhör med anhöriga”, och gått sin väg efter att ha försäkrat dem om att man skulle göra allt för att hitta Lina.

”Men jag måste vara ärlig och säga att vi är väldigt upptagna, som ni säkert sett på nyheterna. Nästan hela styrkan i Karlstad har skickats till Stockholm för att hjälpa till”, sa hon innan hon gick.

Så mycket för ”göra allt”.

Det var kaos uppe i Stockholmsområdet, det visste han. Regelrätta strider på olika håll. Poliser, muslimer, klaner och ”rasistiska terrorgrupper” som miliserna kallades på nyheterna. Exakt vilka som slogs mot vilka flöt ihop i Magnus plågade huvud.

En dag eller två efter ”förhöret” sa morsan att skolan skickat ett mejl om hans frånvaro, men hon försökte inte övertala honom att gå tillbaka dit igen. De hade slutat bråka, men var ensamma på var sitt håll med sina egna demoner trots att de befann sig i samma lägenhet.

Mitt i natten en kort men obestämd tid senare kom meddelandet från Lina.

Magnus vaknade någon gång på småtimmarna av det bekanta droppljudet som betydde ett meddelande på mobilen. Han gnuggade sömnen ur ögonen, drog pekfingret i formen av ett S för att låsa upp skärmen, och läste.

Meddelandet bestod av en adress följt av: be polisn komma snäla skynda /lina.

Det tog Magnus fem sekunder att slå 112. Det tog fem minuter innan han kom fram till växeln. Det tog fem timmar innan han vid åttatiden på morgonen kom fram till en polis. Då hade han redan väckt morsan för länge sedan, och hon tog samtalet. Magnus skulle aldrig efteråt kunna komma ihåg vad de sagt, men han mindes vad han tänkt – att de lika gärna kunde ha sagt ”Ledsen, men vi kommer inte att göra ett skit”.

Medan han stått i den ena telefonkön efter den andra, sedan väntat på att få en avtalad tid för samtal och sedan väntat på tidpunkten för att ringa själva samtalet, samtidigt som hans tankar snurrade kring hur Lina hade det (våldtagen, om och om igen, olika män), vems mobil hon kommit över (snälla, låt henne ha kommit ihåg att radera meddelandet) och om hon skulle råka ännu värre ut därför att hon blivit påkommen (mördad, dumpad i Klarälvens kalla vatten) hade Magnus låtit nyhetssändningarna stå på. De rasistiska milisgrupperna hade begått terrordåd på många håll i landet, det var den nyhet som varvades om och om igen i olika inkarnationer. Bomber hade detonerat i Västerås, Enköping och Södertälje bara under gårdagen, anlagda bränder blossat upp i Katrineholm, Nynäshamn och flera småorter som han inte ens kände igen namnen på, två poliser hade dödats i ett eldöverfall utanför Gnesta av alla ställen. Vissa av tyckarna i nyhetssändningarna menade att det var islamister som låg bakom en del av dåden, men det var svårt att veta och det var uppenbart att man såg rasisterna som det stora hotet.

Det tog ungefär en minut från att Magnus tänkt tanken vi kommer inte att göra ett skit tills hans tankar letat sig fram till slutsatsen …men jag vet någon som kanske gör det.

Att hitta fram till milisen hade varit förvånansvärt lätt trots att han hade väldigt lite att gå på. Efteråt skulle han inse att han helt enkelt haft en vansinnig tur, och förmodligen även var hjälpt av det faktum att han var 16. Ingen polisinfiltratör var så ung.

Han visste att Johan, killen de brukade spela D&D hos i källaren, kände en kille vars farsa en gång hade suttit i fängelse för ”hets mot folkgrupp” och hade varit aktiv i något slags parti som senare förbjudits. Johan fixade fram numret till farsan ifråga, som visade sig heta Larry. Magnus var inte dummare än att han helt undvek att nämna miliser och alla former av olagligheter när han ringde Larry, som svarade på första signalen. Istället sa han att han var politiskt intresserad, att han hört att Larry varit engagerad tidigare och frågade om det fanns något sätt att engagera sig lagligt nu när främlingsfientliga partier förbjudits. Larry började prata om att opinionsbildning inte var förbjuden ännu, så länge man vaktade sin tunga. Efter att flera gånger ha försökt avbryta Larrys långa monolog om vad som fortfarande var tillåtet, lyckades Magnus övertala honom att ses öga mot öga för att prata mer.

Några dagar senare satt han i en utdömd lagerlokal i utkanten av Åmål och undrade om han höll på att bli tvångsvärvad till milisen.

Ivan kom tillbaka in i rummet.

”Vi kommer att behöva lite tid att reka adressen och göra upp en plan. Kom med så ska du få en sovplats”, sa han.

Efter att ha fört Magnus till ett rum där några liggunderlag av olika typer låg utspridda längs väggarna, sa Ivan åt honom att vänta och gick in i ett annat rum. När han kom tillbaka hade han med sig ett hoprullat liggunderlag av den platta, grå sorten och en sovsäck. Han tryckte båda i Magnus famn.

”Välj en plats. Kommer att vara tre killar till som slaggar här i natt, bekanta dig med dem. Bli en i gänget.”

Ivan lutade sig fram och la handen på Magnus axel. Först nu insåg han att ryssen faktiskt var en bit kortare än hans egna 183 centimeter. När han satt och blev förhörd av honom för en stund sedan kunde han ha svurit på att Ivan var minst en och nittio. Förmodligen var det snarare Ivans fasta och stundtals föraktfulla blick och den våldskapacitet som praktiskt taget strålade ut från honom som gett det intrycket, snarare än det faktum att ryssen vägde tjugo eller trettio kilo mer, mestadels muskler.

”Efter uppdraget är du fri att lämna oss om du så vill”, sa Ivan. ”Vi har ditt namn, din adress, vi vet allt om dig, vi vet vad din mamma och syster heter. Du vet inget om oss än, och vi kommer att överge den här lokalen snart. Men om du har det i dig att bli en man, inte någon jävla fjolla som systemet vill göra dig till, då stannar du efter att vi gjort dig till en. Ponimajesj?

Magnus förstod inte det sista ordet, som stack ut från Ivans helt brytningsfria svenska (han måste vara född här, men kan ryska?) men han begrep det lika väl som om en siciliansk gangster hade sagt ”capisce?” med samma tonläge: Fattat? Ja, han hade fattat. Med ett snett leende fick han fram ett ”yes, sir!” och gjorde en slarvig honnör. Ivan återgäldade inte leendet utan såg på Magnus med outgrundlig blick, klappade honom på axeln ett par gånger, och lämnade rummet.

Magnus nervositet lämnade honom inte för en sekund under de närmaste två dagarna, men den sjönk åtminstone undan. Björn, Ulv och Järv, som var kodnamnen de andra tre killarna i deras tillfälliga bas löd under, var till en början helt främmande för honom. Inte bara som i att de aldrig träffats förr, de verkade komma från en annan värld. Det här var hårda killar, farliga killar, killar som inte verkade ett dugg rädda för det våld uppdraget skulle innebära utan tvärtom såg fram emot det. De slog vad med varandra om vem som skulle ”knäppa fler babbar” än den andre och därmed få rista in skåror i kolvarna på sina AK74:or, de skojade om att vada i sina fienders blod och dricka mjöd ur deras skallar. Magnus och hans kompisar hade ibland skojat på liknande sätt när de spelat rollspel, men de här killarna verkade vara fullt beredda att faktiskt göra det.

Direkt efter frukost första dagen satte de igång med något slags träning. Han hade inte ens tänkt tanken att de skulle vilja ha med sig honom, det verkade helt bisarrt, men det tycktes nu som om han skulle förberedas för det. Han kände inte att det var läge att ifrågasätta utan gjorde som han blev tillsagd.

Automatkarbin av typen AK-47

Efter några timmars intensiv övning, som av någon orsak aldrig blev tråkig – kanske för att den hjälpte honom att hålla ångest och skuldkänslor på avstånd – hade han plockat isär och ihop en AK74 så många gånger att han kunnat göra det i sömnen, något de förklarade var viktigt för att kunna åtgärda eldavbrott och rengöra vapnet. Han kunde byta magasin även om det inte gick särskilt fort eller smidigt, och han hade lärt sig grunderna i hur man siktar – både genom ett rödpunktssikte som Ulv hade på sitt vapen, och med sikte och korn – och fyrar av.

Efter första dagens torrövningar inne i den övergivna lagerlokalen tog Järv med honom ut i skogen sent på eftermiddagen för att låta honom prova på att skjuta skarpt.

”Snuten är ändå upptagen på annat håll just nu, har inte smällt någonstans här i krokarna… än”, flinade Järv när de klev ur bilen på en skogsväg ute i ingenstans. ”Risken att någon rapporterar smällar härute i jaktskogarna är nog obefintlig.”

Järv var äldre, kortare och kraftigare än de två andra i milisgruppen, någonstans kring 35 år gammal med mörkblont hår och vänliga bruna ögon som gick helt på tvärs med hans ständiga ”skämtande” med de andra om att slakta fiender, ”gasa blattar i fejkade duschrum med trädörrar” och annat i samma stil. Han hade på sig ett jaktställ som fick honom att likna en vanlig jägare, åtminstone så länge automatkarbinen låg kvar i gevärsfodralet han nu hängde på ryggen. Magnus hade fortfarande jeans och den mörkblå höstjacka han hade kommit dit i, men hade fått låna ett par kängor av Björn som hade samma skostorlek.

”Så vad tycker du om oss, då?” frågade Järv plötsligt medan han ledde Magnus ut i skogen.

Magnus tvekade lite innan han svarade, letade efter ett diplomatiskt svar. När han inte kom på något som inte lät stenkorkat bestämde han sig för att helt enkelt säga sanningen.

”Vad ska jag säga?” sa han med en axelryckning. ”Ni är helt annorlunda än alla jag känner. Jag är jävligt glad att jag har er på min sida, jävligt glad, men jag vet inte om jag ska vara rädd för er eller inte. Om ni är galna eller om ni har rätt. Eller båda.”

Järv skrattade till. ”Ett ärligt svar. Bra, grabben. Då ska jag också vara ärlig. Jag vet inte vad vi framstår som för dig, men vi är rätt vanliga. Inga elitsoldater eller så. De andra två har inte ens någon militär utbildning, det är jag och några andra som lärt dem lite grann. Vi är mest bara förbannade på vad som hänt med vårt land, vad systemet gör mot oss, och har bestämt oss för att göra motstånd även om det tar livet av oss. Jag bestämde mig redan för tjugo år sedan, de andra har väl väntat i sex-sju år på att få chansen. Och här är vi nu.”

Han gjorde en paus medan de trampade vidare genom blåbärsriset, där bären hängde tätt och en del höstlöv låg utspridda.

”Fattar du vad som står på spel, eller?” frågade han lika plötsligt som han ställt den förra frågan.

”Min syrras liv står på spel, vad är det du inte fattar?” utbrast Magnus med en plötslig ilska som han genast ångrade. Det här var ju de killar som skulle hjälpa honom att få tillbaka Lina, han hade inte råd att göra dem förbannade.

”Åh, förlåt”, sa Järv med en sympati som föreföll äkta. ”Jag menade inte så. Jag fattar att det här är viktigare för dig än för någon annan, och jag tycker att det är bra att du kom till oss. Snuten gör ju inte ett skit längre. Men vet du varför de inte gör ett skit åt sånt här?”

”För att ni killar härjar runt i landet och de är upptagna med att slåss mot er?” sa Magnus och ångrade sig igen. Tänk innan du öppnar käften, idiot.

”Just nu kanske de skyller på det”, svarade Järv lugnt. ”Men nej, det är inte därför. Inte i grunden. Det är för att de skiter i oss och gör allt för att skydda sin härliga ’mångfald’ och undvika att ’skapa rasism’. Vilket i sin tur beror på att de vill utrota oss. Låter kanske överdrivet, men det är vad det handlar om.”

”Känner du till våldtäktsligan i Uppsala?” frågade han efter ett par sekunders paus.

”Jag såg om det på nyheterna för något år sedan”, svarade Magnus. ”Något gäng blattar från Mellanöstern som gjorde unga tjejer till sexslavar.” Efter bara en dag med de tre milismännen hade ordet ”blattar” snabbt blivit hemtamt för Magnus. When in Rome…

”Så vad skulle du säga om jag säger att det funnits liknande ligor i alla större svenska städer och flera av de små, men att det knappt nämnts i nyheterna? Inga diskussioner i tv-sofforna, inga tårdrypande intervjuer med anhöriga och offer, inga högljudda fördömanden?”

”Morsan sa nåt om att det varit liknande grejer på flera håll, men det är väl typ vad jag vet.”

”Det har tystats ner. Många har väl en vag aning om att det har hänt på flera ställen, men det är inget som diskuteras. Och det har varit samma visa i årtionden. Redan i slutet av 1900-talet hade du sådana här ligor i England och Frankrike. Rotherham tror jag var det första fallet, eller åtminstone det första större som avslöjades. Hundratals vita flickor som våldtogs och tvångsprostituerades. Vägrade de så blev de skållade med hett vatten, fick sina tungor fastspikade vid bord, helt sjuka saker. Ren tortyr. Blattarna gjorde det enbart mot vita flickor. Myndigheterna kände till det. I årtionden. Och de höll tyst. Ska jag säga varför?”

Magnus var tyst. Ämnet var för obehagligt, för nära. Han sköt desperat undan en mental bild av Linas gråtande ansikte, en mörk, hotfull gestalt, en hammare och en spik, blod som rann över en bordsyta.

”För att de var rädda att anklagas för rasism!” utbrast Järv. ”Alltså, kan du ens tänka dig. Du är en socialarbetare, en polis, någon med ansvar, och du skiter i att rapportera rasistiska våldtäkter mot vita, därför att du är rädd att bli anklagad för rasism genom att sprida ’fördomar’ som råkar vara sanna om fucking araber. Vid något tillfälle var det en farsa som dök upp där de höll hans dotter, beväpnad antagligen. Polisen kom och grep honom. Honom! Det är så jävla sjukt att man vill mörda någon. Eller snarare, mörda många. Vada i fiendens förbannade blod. Och de kommer att förtjäna det.”

Järvs ansikte var outgrundligt då han fortsatte: ”Och det är ju vad vi ska göra nu. Räkenskapens jävla dag är inne. Äntligen. Om du bara fattade vad jag har längtat. Dör jag i den här kampen, inga problem. Jag har gjort min plikt och kan möta mina förfäder i Valhall. De förfäder som inte varit fega kräk vill säga.”

”Tror du på sånt på allvar?” undrade Magnus och lyckades skjuta de obehagliga bilderna i huvudet åt sidan.

”Valhall? Vet inte, ärligt talat. Ibland, ibland inte. Men jag tror inte att livet tar slut när vi dör, och jag tror att vi kommer till en bättre plats om vi slåss för det som är rätt istället för att ge upp som fega råttor. Om sedan Valhall är en metafor eller inte, tja, det märker jag väl när det är dags att ta farväl.”

”Är du inte rädd för att dö?” frågade Magnus klentroget.

”Det är vi väl alla. Överlevnadsinstinkt och allt det där. Men jag undviker att vara rädd, och det går rätt bra om jag får säga det själv. De andra killarna spelar tuffa… eller nej, de är tuffa. Men oss emellan, de har aldrig varit i strid, aldrig varit med när någon skjuter tillbaka. Allt de gjort är att spränga lite bomber, fjutta eld på ett par flyktingboenden, sånt. Bra skit, men inte samma sak.”

När de kom fram till en delvis igenvuxen glänta i skogen stannade Järv, drog upp dragkedjan till vapenfodralet och ägnade sedan någon timme åt att instruera Magnus i skjutställningar och siktande – saker han redan torrövat i lagerlokalen – och låta honom bränna av ett magasin skarp ammunition mot en måltavla han hängde upp på ett träd femtio meter bort. Mer ammunition än så kunde de inte slösa bort på övning när det fanns riktiga mål som bara tiggde om att få en kula i sig, förklarade han, och automateld fick de öva en annan gång. Magnus var till en början överraskad över hur högt det smällde trots att han fått låna hörselkåpor av Järv, men vande sig snabbt. Av de sista tio skotten, fem stående och fem liggande på marken, träffade sju åtminstone tavlan och ett var faktiskt bara ett par centimeter från centrum.

”Riktigt bra för att vara nybörjare”, konstaterade Järv. ”Fan, du har ju riktiga krigartalanger, grabben!”

På vägen tillbaka pratade Järv vidare. Om att Sverige var svenskarnas land, deras enda på jorden, medan de araber, afrikaner och andra folkslag som höll på att ta över landet redan hade enorma territorier för sig själva i sina egna länder. Om hur politikerna 1975 hade bestämt sig för att göra Sverige ”mångkulturellt” och hur det var startskottet för vad han kallade ”folkmordet” på svenskar. Om hur han på några enstaka platser i Sverige, dit mångfalden ännu inte nått, hade känt hur det skulle kunna vara att leva omgiven av andra som liknar dig själv istället för av främlingar – som det varit i hela Sverige under en svunnen tid som ingen av dem var gammal nog för att ha upplevt.

Magnus kunde inte låta bli att svepas med. Hade han inte själv alltid upplevt att något var fel med hela samhället? Och vad mera var, hade han inte även känt exakt vad som var fel? Att det var fel att han skulle tvingas vika undan med blicken, hålla sig tyst och ur vägen, mer eller mindre bokstavligt ”i mammas källare”, för att slippa bråk med blattar – ordet kom helt naturligt nu – som inte egentligen borde ha varit här? Som hade egna länder där de kunde leva som de ville?

Varför hade han vikit undan, för den delen? Det var trots allt inte alla svenskar som gjorde det. Erik, en kille i parallellklassen på högstadiet, hade spöat upp både en och flera babbar som försökte stödda sig mot honom. Efter att han kallat en av sina antagonister för just ”babbe” i stundens hetta hade det plötsligt blivit en polissak och extra samtal om rasism i klasserna, som om de inte pratat nog om sånt redan. Några vita elever hade faktiskt protesterat och frågat varför det inte blev samma liv när svenskar blivit misshandlade och kallade ”svennar”, ”svennefittor” och en massa andra saker, men lärarna hade förklarat att eftersom de vita var privilegierade kunde de inte utsättas för rasism. Erik hade kort senare blivit uppspöad rätt ordentligt av ett par äldre brorsor till en av killarna han slagits mot och samma lärare hade inte sagt ett ord om saken. Brorsorna hade åkt dit på det och fått något löjligt straff, Erik hade fått byta skola och hans familj hade flyttat från Karlstad kort senare.

Tja, det var väl därför Magnus hade valt att vika undan, antog han. Inte värt att fucka upp allting, tvinga morsan att hitta lägenhet på annan ort, byta skola, tappa de kompisar han ändå hade. Men så vitt Magnus visste hade Erik inte vikt ner sig eller bett om ursäkt. Kanske hade han tyckt att respekten var värd det, den självrespekt Magnus saknat.

Järv förklarade också att Ivan inte var ledare för milisgruppen som Magnus först trott. Faktiskt var han inte strängt uttryckt medlem av milisen. Tydligare än så ville han inte göra det.

När de kom tillbaka till lagret var det redan mörkt ute. Magnus snackade en stund med de andra killarna, och gick sedan och la sig med tankarna snurrande i huvudet. Det tog över en timme innan han somnade av ren mental utmattning, och han vaknade flera gånger under natten. Vid ett tillfälle hade han drömt om Lina, och för första gången sedan hon försvann var det inte obehagligt. Han såg sig själv och lillasystern när hon varit tio, han nyss fyllda tolv, och de hade hyrt en stuga uppe i Härjedalen under fyra veckor en välsignad sommar. Det var enda gången han kunde minnas att morsan gjort något sådant med dem, och det hade varit underbart. Morsan hade haft en ”pojkvän”, Jörgen, som faktiskt var helt okej till skillnad från vissa av de andra som kommit och gått under deras uppväxt, och han och Lina hade kunnat utforska omgivningarna som de ville. Bad, fiske, roddturer på sjön precis bredvid stugan, midsommarfirande med ett spelmanslag och allt. En gång hade de hittat en svala som fått vingen skadad, tagit hem den till stugan, bäddat ner den i en kartong och matat den med insekter som de fångade. Morsan hade berömt dem men sagt att de nog fick vara beredda på att den kanske skulle dö ändå, men när de efter några dagar tog ut den på gården och satte den på ett träbord som stod där, flög den iväg. Lina hade vinkat efter den och sagt ”hej då, lilla fågel”. Att återuppleva detta i drömmen kunde ha varit sorgligt, men det var det inte. Känslan var bara varm och trygg, och han somnade snart om.

På morgonen hade Magnus bara ett vagt minne av drömmen, men vaknade med ett slags beslutsamhet som var okänd för honom. Om han fattat Ivan rätt så skulle det här vara sista dagen av väntan, imorgon skulle det ske. Och om han fattat de andra tre rätt så skulle han få en del undervisning även idag. Han välkomnade det av hela sitt hjärta eftersom det fick tiden att gå fortare. Nu i efterhand förstod han knappt hur han kunnat ta sig igenom tiden hemma, efter att Lina försvunnit, med sina egna tankar och självförebråelser som enda sällskap efter att han och morsan avskärmat sig från varandra, utan att ha tagit livet av sig eller ens tänkt tanken på allvar.

”Så, kan du slåss?” frågade Björn medan de åt frukost på smörgåsar. Först nu slogs Magnus av att elen faktiskt fungerade, inklusive kylskåpet, trots att stället verkade övergivet, men han frågade inte utan svarade istället.

”Jag gick ett år på judo när jag var elva eller nåt. Så nej, det kan jag väl inte. Inte varit i slagsmål sedan lågstadiet.”

Magnus slogs av den absurda tanken att börja skryta med sina teoretiska kunskaper om svärdskamp, som han läst en del om för att kunna föreställa sig vad som egentligen händer när man gör 1D10+2 i skada med ett bredsvärd i Dungeons & Dragons. Han frustade till av skratt, tvingades förklara varför, och snart satt alla fyra och hostade av skratt runt frukostbordet utan att kunna hejda sig.

”Åh jisses”, flinade Järv och torkade en tår ur ögonvrån. ”Du, jag spelade faktiskt lite Drakar och demoner när jag var liten. True story. Har alltid tänkt att det faktiskt fick mig lite på rätt spår, slåss mot ondskan istället för att acceptera den och allt det där. Läste Tolkien förstås, samma sak. Men det är ju kanske inget du ska skryta om i det här sammanhanget, nej”, sa han och gav ifrån sig ett sista frustande.

Björn tog hand om Magnus träning. Han var ganska exakt i Magnus egen längd men betydligt kraftigare. Inte som en björn, den kroppsbyggnaden var det snarare Järv som besatt, utan helt enkelt muskulös. Steroidpumpad, hade varit Magnus första intryck av honom. Rakad skalle, blå ögon, helskägg, tatueringar på armarna.

Björn var fåordig i jämförelse med Järv. Inget kringsnack om hans syster, politik eller något annat. Men han var en rätt bra lärare.

”Okej, meningen är att vi ska öka ditt stridsvärde så mycket vi kan på några timmar. Inget fancy stuff alltså, utan extremt grundläggande”, förklarade han efter att ha fått med sig Magnus till ett tomt rum med kala betongväggar där det bara fanns flagnande rester av vit färg kvar. Den enda inredningen bestod av en kvast lutad mot ett hörn – golvet var åtminstone rensopat. I det rakt motsatta hörnet hade Björn lutat sin Kalasjnikov och lagt ett par knivar, ett basebollträ, handskar och andra saker som tydligen var till för träningen.

”Vad som är bra är att det går fort i början”, fortsatte Björn som ställt sig mittemot Magnus på mitten av golvet. ”Du kommer att bli mycket bättre på bara några timmar, jag lovar. De dåliga nyheterna är att om du hamnar i närstrid ska vi nog inte räkna med att killarna vi har emot oss är några duvungar. De kan förmodligen slåss. Det betyder att du måste vara aggressiv utav helvete och förhoppningsvis få övertaget snabbt som fan, innan din motståndare hinner fatta att du inte kan slåss. Du ska slåss så fult som möjligt, lära dig att inte tveka och inte vara rädd att göra motståndaren illa, det är ungefär vad vi kan hinna med. Men det kommer att göra skillnaden mellan att ha en chans och att inte ha det. Är du med?”

Magnus var med. Faktiskt var han rätt tänd på tanken att lära sig mycket på kort tid, och snuddade vid tanken varför ingen hade gått igenom det här med honom tidigare.

Hur träningen egentligen gick var svårt för honom att avgöra, vilket han också insåg någonstans i bakhuvudet. Men han kände självförtroendet växa. Antingen det var ren hämndlystnad på grund av situationen med Lina – hon dök upp i hans huvud om och om igen och sköts varje gång undan innan tankarna hann bli alltför obehagliga – eller på grund av att han hittat en sida av honom själv som funnits där hela tiden men aldrig fått något utlopp, var det något som höll på att hårdna inom honom. Den mentala bilden av att faktiskt stöta in pipan på en automatkarbin rakt i någons öga eller knäcka en skalle med ett basebollträ – visioner som Björn medvetet verkade mana fram – skrämde honom inte, tvärtom kändes tanken närmast triumfatorisk, som om han skulle kunna häva upp ett hånskratt efteråt. Så går det när man jävlas med mig, blattejävlar.

Lunch. Alla fyra satt kring bordet igen.

”Så hur går det med vår unge viking?” frågade Järv.

”Jorå, han tar sig”, svarade Björn. ”Blir nog folk av honom också. Fan ska veta att vi behöver det. Jävligt uppmuntrande faktiskt, att det fortfarande finns lite krut till och med i såna som han.”

Han böjde sig fram över bordet och la handen på Magnus axel. Det verkade vara en rätt vanlig gest i den här kretsen.

”Inget illa ment, grabben, tvärtom faktiskt. Shit, du har knappt gjort något farligt i hela ditt liv och du är redan på god jävla väg att bli en krigare. Jag är impad. Du kommer fan att vara Conan barbaren inom ett par månader om du fortsätter så här.”

”Crush your enemies, see them driven before you, and hear the lamentation of their women”, citerade Magnus med ett snett leende, och ett inte särskilt lyckat försök till mörk stämma och tysk brytning.

”Ha! Han fattar! Ingen jävla nåd!” utbrast Björn och klappade ihop händerna. De andra två småskrockade med munnarna fulla av konservmat.

Innan de hunnit avsluta lunchen hörde de en bil utanför. Ulv reste sig och gick bort till dörren med sin AK74 med rödpunktssikte halvt redo, men utan att göra sig någon direkt brådska. Förmodligen hade han känt igen motorljudet. En halv minut senare kom Ivan in.

”Vi kör i natt”, sa han.


Om Magnus känt sig nervös av själva mötet med milismännen, var det inget mot vad han kände sig när de tolv timmar senare körde förbi skylten med en leende afrikansk kvinna som förkunnade att man nu kom in i Karlstad. Det hade varit lögn att säga att de två sista dagarnas ökade självsäkerhet var som bortblåst – två dagar tidigare hade han varit tio gånger mer bortkommen, osäker och rädd. Men han kände sig väldigt långt ifrån någon Conan. Han hade läst tillräckligt med historia, ett av få ämnen som intresserat honom, för att veta att miljontals sextonåringar före honom hade rekryterats till krig under mänsklighetens blodiga tillvaro på jorden, och han antog att det var ungefär så här de måste ha känt sig. Inte helt långt ifrån att pissa på sig, med andra ord, men ändå på något sätt fast beslutna att göra det de måste.

Han satt i baksätet av den gamla Volvo som Järv styrde mot staden – de andra två satt i en annan bil – och försökte kontrollera sina darrande händer genom att fippla med AK74:ans säkring. Insåg plötsligt att det var en mycket dum idé att osäkra och säkra vapnet om vartannat och övergick till att låtsas göra det.

Ivan hade haft med sig en 9 mm Ruger-nånting, ett halvautomatiskt gevär för jakt- och sportskytte, och Järv hade valt att använda den och låna ut sin ”kalle” till Magnus. Han hade också fått på sig ett par svarta cargobyxor och en svart jacka. Just nu hette han för övrigt inte Magnus utan skulle använda kodnamnet Falk, påminde han sig. Ivan deltog inte i själva ”tillslaget” men skulle stå i förbindelse med Järv över en ”krypterad länk”; exakt vad det innebar hade de inte förklarat.

Magnus tankar återkom ännu en gång till vad Ivan sagt medan de planerat operationen över kartor, några av dem handritade, utspridda på lunchbordet. Att de inte egentligen gjorde det här för hans syrras skull, utan för ”propagandavärdet”. Det hade kommit som en chock, och samtidigt inte. Bisarrt nog hade han innan dess aldrig frågat sig varför de hjälpte honom, och insikten att han förbisett den saken var en större överraskning än själva svaret på frågan.

Propagandavärdet. Det skulle alltså ”se bra ut” om milisen fritog vita tjejer som hamnat i händerna på ondskefulla blattar. Ge dem fler rekryter, mer respekt hos allmänheten. Ge intrycket att de slogs för en god sak.

Något Ivan sagt – Magnus kunde inte minnas exakt vad – hade också gjort klart att han skyllde på tjejerna själva. Tyckte att de villigt hade kastat sig i armarna på ”kriminella muselmaner” likt billiga horor, och hade sig själva att skylla när de blev just horor.

Magnus hade velat skrika rakt ut. Det hade gått så fort alltsammans, det var inte som om Lina hade haft någon förvarning om vad som skulle ske. Det trodde han i alla fall. Hon hade väl blivit charmad av den där jävla Mohammed Khattabi, sett honom som en pojkvän och aldrig kunnat föreställa sig vad som skulle hända. Eller? Den där sista gången han sett henne, i hallen, visste hon något då?

Men hon var för helvete bara fjorton. Hur kunde man tycka så om henne, som Ivan verkade göra? Och de andra verkade inte ha några invändningar, även om Järv hade försökt släta över det hela en stund senare. En utläggning om krigets hårda realiteter och att de inte hade råd att bara göra goda gärningar som något slags scouter. Att de inte hade användning för några trasiga tonårstjejer men däremot av den sympati det kunde ge dem att rädda trasiga tonårstjejer. Att han var glad när de kunde göra goda gärningar, men att de inte kunde göra dem enbart för att det var rätt utan måste tänka på det större ”rättet”, på att segra och göra slut på allt det här en gång för alla. På främlingsväldet, på alla våldtäktsligorna, på hela systemet som tillät det att ske.

”Ibland måste vi tvärtom vara jävligt onda, fattar du? Sätta skräck i fienden. Och det ska vi också göra ikväll. Ingen nåd, fattar du? Tänk på vad de här jävlarna har gjort. Ingen nåd. Döda dem alla. Döda tills ingen finns kvar.”

Järv hade lagt handen på Magnus axel igen och sett på honom med en blick som vädjade om att Magnus skulle förstå. Och jo, han hade väl förstått, typ. Tanken att de här killarna skulle springa runt och bara ”göra gott” som något slags scouter, rätta till alla orättvisor med kirurgisk precision, straffa de skyldiga utan att några oskyldiga kom till skada, var faktiskt absurd. De var på väg in i ett krig som han allt mer insåg var ofrånkomligt – snöbollen var redan i rullning och skulle snart bli en lavin – och de måste tänka som soldater. Eller terrorister. Han förstod det, och när ilskan lagt sig klandrade han dem inte ens. Det var som det var. Frågan var om han själv ville vara en del av det, och just nu lutade han åt att han inte alls ville det. Han skulle vara med i natt, han skulle göra allt han kunde, han skulle lyda order, göra vad som än krävdes. För att få tillbaka Lina och för att de själva skulle överleva. Tanken att ”döda varenda jävel” kändes avlägsen. Han skulle väl göra det också om så krävdes, men det var inte vad han tänkte på. Rädda Lina. Överleva. Hur som helst hade han svårt att se att han skulle vilja upprepa det de nu skulle göra.

”Falk?”

Magnus rycktes tillbaka till nuet och det tog en sekund innan han kopplade sitt kodnamn till sig själv.

”Ja.”

”Vi är där om tre minuter. Repetera din uppgift.”

”Vi parkerar utanför. Portdörren kommer att vara olåst. Om någon misstänkt individ syns utanför, håll denne under uppsikt med vapnet riktat men skjut inte annat än om han drar vapen, för att inte förvarna dem i lägenheten. Målet ligger på andra våningen. Ulv och Björn slår in dörren med din hjälp, jag täcker nedåt trappen. Vi går in, jag stannar vid ytterdörren och täcker korridoren och trappen. Kommer någon och jag inte genast kan identifiera den som obeväpnad och ofarlig, skjut för att döda. När ni ger signal att ni är på väg ut fortsätter jag att hålla uppsikt. Vi tar in tjejerna i bilarna, samma bilar som nu, åker en bit, släpper av alla utom Lina, fortsätter. Att göra oss av med bilarna blir en senare fråga eftersom det knappt finns några snutar kvar i stan.”

”Bra”, svarade Järv kort.

”Höken, lägesrapport?”, sa han sedan rakt ut, och verkade få svar i sin hörsnäcka. Kort därefter rattade han bilen åt vänster och vidare åt vänster, in på en smal parkering som flankerades av ett lägenhetshus på deras högra sida och ett nätstängsel och parkerade bilar på den vänstra. Medan de fortsatte att rulla framåt i maklig takt såg Magnus en bil starta på andra sidan vägen och tyckte sig skönja en blond kvinna bakom ratten – förmodligen spanaren ”Höken” som han förstått att de skulle ha utplacerad tills de själva anlände, för att kunna varna om läget ändrades vid målet.

De drog på sig svarta balaclavor och klev ur bilen. Klockan var två på natten och gatan var helt tyst. De gick fram till porten i hyreshusets brunröda tegelfasad. 32C, stod det ovanför porten. Det fanns en portkodsdosa, men precis som det var sagt hade porten satts i olåst läge på något sätt och gled upp utan problem.

Trappan uppåt fanns några meter in till vänster. Så snart han kommit in genom porten, sist i ledet, hände något med Magnus – han slutade vara rädd. Nu fanns bara koncentration och att göra det som skulle göras. En vision av Lina passerade genom hans huvud medan de rörde sig uppför trappen – nu, syrran, nu äntligen kommer jag, förlåt att det dröjt så länge – och försvann lika snabbt igen. Koncentration. De rörde sig snabbt och gjorde inte alltför mycket väsen av sig. Stannade utanför en dörr där namnskylten löd ”Hassani”. Ulv och Björn greppade på var sin sida om den grova metallstång med fastsvetsade handtag som de haft med sig. Nickade åt varandra.

Det första braket mot dörren ekade genom trapphuset och kändes som om det borde ha väckt varenda jävel i huset. Det fick Magnus att minnas sin uppgift och han vände sig om och siktade ner i trappan. Ytterligare fyra brak följde innan Magnus sneglade bakåt och såg att hela låsdelen av dörren var demolerad och att Järvs handskförsedda händer just ryckte tag i resterna av dörren och slet upp den. En stor avbitartång gjorde processen kort med säkerhetskedjan. Ulv klev in först med vapnet höjt, och Magnus tittade nedåt i trappan igen. Kom på att han skulle ställa sig vid dörröppningen för att även kunna ha uppsikt över korridoren åt höger från dörren sett – på vänster sida avslutades korridoren med ett fönster bara några meter bort, så ingen kunde komma därifrån – och backade snabbt dit.

Det första dubbelskottet inifrån lägenheten lät så högt då ljudet kom ut i trapphuset att det gjorde ont i Magnus högra öra. Han ville instinktivt sätta handen för det och lyckades efter ett par sekunder föra upp vänsterhanden dit medan han höll kvar vapnet någorlunda skjutklart i höger hand. En kvinna började gallskrika därinne. Därnäst följde tre något mindre smällar från Rugern. Han hörde röster från milismännen, en dörr sparkades in, fler smällar. Skriken fortsatte.

”Milisen, vi är här för att ta er hem till era familjer!” hördes Järv ropa. Skriken fortsatte ändå. ”Fan! Magn… Falk, stoppa honom!” kom sedan Ulvs röst. En svartmuskig, fetlagd man for ut ur lägenheten som ett skott och Magnus reagerade en sekund försent för att hinna sikta och skjuta, så han rusade efter. Nedför trappan, två trappor, fyra till undervåningen. Mannen hann ut genom porten. Magnus kom ut efter honom och hann känna en liten tacksamhet över att mannen dumt nog sprang iväg längs husväggen i rak linje bort från honom och därmed blev en lätt måltavla. Magnus hade sett tillräckligt många krigsfilmer för att veta att man skulle springa i sicksack. Han siktade och klämde av ett halvdussin skott i rask följd. De flesta missade trots det korta avståndet, men minst ett träffade. Mannen, som han först nu noterade var naken på underkroppen, föll ihop och låg och vred sig på marken i det svaga ljuset från gatubelysningen borta vid vägen. Sekunderna efter kom Ulv ut genom porten, kastade en blick på den sårade mannen och nickade bekräftande åt Magnus.

”Vänta här, håll uppsikt”, beordrade han.

En minut senare kom de tre milismännen ut. De hade tre flickor med sig. En i Linas ålder, en som såg ut att vara runt arton, en någonstans mittemellan. Alla blonda, alla hårt sminkade. De två äldsta hade vad Magnus genast identifierade som ”horkläder” medan den yngsta fått på sig en alldeles för stor rock, kanske i ett försök att dölja sin späda kropp.

Ingen av dem var Lina.

Magnus tappade talförmågan tills de andra redan höll på att få in tjejerna i bilarna. Då lossnade hans tunga plötsligt.

”Var fan är Lina? Var är min syrra?” skrek han.

”Vi måste dra”, svarade Järv bara.

När Magnus vände sig och började gå tillbaka mot porten, hörde han Järvs röst bakom sig.

”Hon är död. Jag är hemskt ledsen, men vi måste dra. In i bilen med dig. Nu!”

Mörkret slöt sig kring Magnus. Inte bildligt, utan han kunde bokstavligen se hur hans synfält krympte ihop från sidorna tills det bara var en smal tunnel kvar. Marken tycktes försvinna under hans fötter. Efteråt hade han ett vagt minne av att ha gått fram till den sårade mannen, ignorerat hans böner om nåd på bruten svenska, och tömt resten av magasinet i hans bröst. Sedan befann han sig i bilen och de passerade skylten med den leende afrikanskan precis utanför staden. Han noterade att den äldre av flickorna satt i baksätet bredvid honom, skulle de inte ha släppt av henne någonstans?


När Magnus vaknade dagen därpå, utan fler minnen av vare sig resan eller hur han hade somnat, var det i sällskap av en ångest som var alltför bekant vid det här laget. Han hade känt den ända sedan Lina försvunnit två veckor tidigare, och den hade inte släppt förrän han vetat vad han skulle göra, förrän han börjat försöka kontakta milisen. Nu var den tillbaka med förstärkningar.

De närmaste tre dagarna kändes som om någon stuckit in en kniv i hans själ och nu satt och vred runt den om och om igen. Självförebråelser och mörka grubblerier avlöste varandra, däremellan bara ren sorg. Lina. Hans syster. Ljusa barndomsminnen, nu fläckade med nattsvart.

Hans värsta farhågor visade sig ha slagit in med obehaglig exakthet. Tjejen de tagit med sig, Angelica, berättade att ”de” – blattarna som hållit dem fångna, tagit för sig av deras kroppar och bjudit ut dem till andra mot betalning – hade upptäckt att Lina skickat ett meddelande från en av ”kundernas” mobiltelefoner. De hade ringt upp Mohammed Khattabi som kommit dit. Han hade hånflinat åt Linas försök att kalla dit polisen.

”Vi äger för fan aina, din dumma hora”, hade han sagt, och avfärdat de andra blattarnas slutsats att de var tvungna att byta lokal för att adressen kunde ha hamnat hos polisen.

Men han hade ändå bestämt att de måste statuera ett exempel. Lina hade blivit misshandlad och sedan förts därifrån. Enligt vad Mohammed sagt till de andra flickorna hade hon kastats i Klarälven bunden och nedtyngd med vikter. Fått drunkna.

På andra dagen började Magnus göra upp en dödslista. Överst stod Mohammed Khattabi. Därefter alla hans släktingar – männen först, därefter kvinnorna och barnen. Han letade upp en del av deras namn på nätet efter att ha bett om att få göra sökningar på sin mobil via en VPN-tunnel. Att få fram resten av namnen kunde komma senare. Sedan började han fundera över alla vuxna som hade vetat, men inte varnat. Alla lärare som tutat Lina full med föreställningar om att det vore ”rasistiskt” att undvika blattar. Alla journalister som ondgjort sig över ”rasism” i sina tidningar. Och politikerna som släppt in främlingarna i landet, som hade tagit deras land ifrån dem.

När han återkom till minnena från de där välsignade sommarveckorna i Härjedalen, insåg han plötsligt att det var den enda perioden i hans och Linas liv som hade varit helt fri från deras så kallade mångfald. Han trodde inte att de sett en enda mörkhyad människa. Sol, bad, morsans ovanligt glada humör och allt annat hade förstås gjort sitt till, men han trodde ändå inte att det var en ren slump att det varit de bästa veckorna i hans liv. Kunde inte Sverige ha fått vara sådant? Varför skulle de förstöra det, varför? Han hittade inget svar annat än ren ondska, eller dumhet som var så stor att den övergick i ondska.

När listan var sex A4-sidor lång, ett gytter av faktiska namn och lösa anteckningar som ”den där gympaläraren på mellanstadiet” och ”journalistjäveln som skrev artikeln i KT om att vita inte kan bla bla rasism”, insåg han att det var en omöjlig uppgift. Han sparade de två arken med namn han fått fram på medlemmar av familjen Khattabi, resten slängde han och hoppades att milisen hade sina egna dödslistor redan. Rimligtvis måste de ha det.

Senare skulle han inse att han praktiskt taget saknade synminnen från ”de svarta dagarna” som han kom att kalla dem för sig själv. Han visste att han försökt gå promenader några gånger, men mindes det knappt alls. Det var bara gråa betongväggar, mobilskärmen, listan och enstaka ”stillbilder” av milismän som undrade hur han mådde men mest lämnade honom ensam med sin sorg. Men en del röster från rummet intill trängde av någon orsak igenom mörkret när han låg och försökte somna på nätterna.


Nyhetsuppläsare: ”De rasistiska terrorgrupper som begått sabotage, bombdåd och mord i Mälardalenregionen under de senaste veckorna håller på att ringas in och krossas, uppger rikspolischefen och överbefälhavaren i ett gemensamt uttalande idag. Samtidigt som presskonferensen hölls exploderade emellertid en bilbomb vid DN-skrapan trots hård bevakning, och alla större infartsvägar till huvudstaden spärrades av i flera timmar då bilar stacks i brand på E4, E18 och E20 i vad experter beskriver som en koordinerad attack. Samtidigt uppger källor inom Säkerhetspolisen att rasisterna nu rekryterar öppet på vissa håll i landet då alla tillgängliga polisiära resurser koncentrerats till Stockholmsområdet. De islamistiska grupper som låg bakom terrordåd i Malmö och Göteborg förra månaden tycks däremot ligga lågt för tillfället, men på frågan om man har några spår efter gärningsmännen svarade rikspolischefen undvikande. Här är vår reporter Dina Göransson med en rapport från…”


Nyhetsuppläsare: ”Nynazistiska terrorister slog idag till mot en lägenhet i Karlstad där flera invandrare oprovocerat sköts ihjäl. Med oss i studion har vi historikern och rasismexperten Arne Henriksson som menar att orsaken till terrorvågen är att förbudet mot rasistiska organisationer och partier inte har följts upp av tillräckligt hårda straff, och ledarskribenten Ahmed Karlsson som tvärtom menar att förbudet mot att främlingsfientliga grupper organiserar sig demokratiskt har ökat rekryteringsgrunden för våldsamma terrornätverk…


Nyhetsuppläsare: ”Terrordådet mot en lägenhet i Karlstad ska ha varit en hämnd för mordet på 14-åriga Lina Bergström, som försvann för två veckor sedan. Det uppger terroristerna själva i sina mediekanaler på nätet. Det är dock oklart om Lina Bergström ens har blivit mördad då ingen kropp hittats. Med oss i studion har vi kriminologen Isak Silverman och människorättsaktivisten Sanna Dahlman. Linas mamma, Annalisa Bergström, kan tyvärr inte vara med oss i studion men säger till Nyheterna att det känns fruktansvärt att hennes dotters försvinnande utnyttjas i rasistiska syften. ’Min dotter är ingen rasist’, låter hon meddela och uppmanar folk att inte lyssna på terroristernas påståenden.”


Angelica: ”Han skrattade bara och sa att de, klanen Khattabi alltså, äger polisen. Han tyckte inte ens att de behövde flytta oss eftersom det inte spelade någon roll om snuten fick reda på adressen, de skulle ändå inte göra något. För att de äger snuten. Men de skulle ändå statuera ett exempel, sa han. Så de tog Lina… förlåt, jag kan inte låta bli att gråta, hon verkade vara en så fin tjej… de tog Lina därifrån. Slog henne först, sparkade henne. Och sedan dränkte de henne i älven. Det är viktigt att alla fattar det här. Medierna ljuger. De vet vad som händer. Polisen vet vad som händer. Politikerna vet vad som händer. Men de gör inget. De vill att det ska vara så här. Det enda hoppet står till miliserna. De kommer att påstå att milisen tvingar mig till att säga det här, men det är inte sant. Det är milisen som talar sanning. Linas bror Magnus har redan gått med dem, han hörde till dem som befriade oss. Han är en hjälte. Vi behöver fler hjältar. Många, många fler. Alla som kan måste ansluta sig för att ta tillbaka vårt land.”

Ivan: ”Bra, mycket bra. Blir en mycket bra video. Vi kommer att flytta dig till våra vänner utomlands, som vi lovat. Du blir väl omhändertagen på alla sätt, men du återkommer inte till Sverige förrän kriget är över. Systemet skulle tvinga dig att ta tillbaka allting och göra propaganda av det, och det kan vi inte tillåta. Har du förstått?”

Angelica: ”Jag har knappast något val, eller hur? Er machogubbar eller snutjävlarna. Jag vet vilket jag föredrar om jag måste välja. Bara ni håller vad ni lovat och inte gräver ner mig i skogen för att bli kvitt mig.”

Ivan: ”Vi vill kunna visa upp dig ifall de påstår just det, att vi har tvingat dig och sedan dödat dig. Så, ingen risk. Vad tar du för en timme förresten, eller kan man få en gratis?”

Angelica: ”Dra åt helvete, ditt jävla äckel. Varför var det just du som skulle göra det här?”

Ivan: ”Jaja, försvinn ur min åsyn nu. Men bra jobbat, det verkade äkta.”


Ivan: ”Okej, jag borde väl ha tänkt på det, men gjort är gjort. Du vet lika väl som jag att vi behöver rekryter. Vi måste få in folk, måste, annars är det kört innan vi ens börjat på allvar.”

Järv: ”Jo, visst. Och grabben är bra, han har potential. Ärligt talat är jag förvånad över att du såg det, jag hade aldrig gissat att han hade det i sig. Men fan alltså, det kunde ha gått riktigt illa. Vi gick för fort fram.”

Ivan: ”Ifall vi gjort jobbet åt honom så hade han tackat för hjälpen och återgått till sin drömtillvaro. Det vet du.”

Järv: ”Jo visst, jag vet. Men fan, grabben är bara sexton.”

Ivan: ”Under Stora fosterländska kriget kämpade tolvåringar mot nazisterna. Och vann. Ungdomar är de bästa soldaterna, tro mig. Man måste forma dem medan de är mjuka, annars stelnar de i fel form, som bögsvenskar.”

Järv: ”Vi är nassar, din dumma ryssjävel.”

Ivan: ”Äh, det är väl skillnad.”


Video på Darknet: ”Lina Bergström var varken det första eller sista av offren för främlingsinvasionen. Men till skillnad från när svenska flickor och kvinnor tidigare skändats och mördats av främlingshorderna, sjuder det inte bara i folkdjupet. Vi svenskar knyter inte längre händerna i fickorna. Det finns inget förrädarna i riksdag och media kan göra för att stoppa det oundvikliga. Polismakten, som sedan länge kapitulerat inför främlingarna, har varken folk eller resurser för att stoppa oss. Just idag ansluter tusentals unga män och kvinnor till våra led. Vi uppmanar just dig att göra detsamma. Anslut dig till din lokala milisgrupp idag och hjälp oss att ta tillbaka Sverige.”


När Magnus vaknade sent in på förmiddagen den fjärde dagen, hörde han obekanta röster utanför. Han tittade ut genom ett fönster och såg tre unga killar med ryggsäckar och en märklig blandning av vildmarks- och vardagskläder. Sedan kom en man i fyrtioårsåldern in i synfältet, klädd i jaktställ och med ett jaktgevär slarvigt slängt över axeln. Han hälsade på ungdomarna en efter en, skakade hand, nickade vänligt. En annan man i samma ålder, likartad utstyrsel, ett gevär av modernare modell, helskägg och ölmage anslöt sig, hälsade, skakade hand, började prata. Han kunde inte höra vad de sa.

När Magnus med en blandning av misstänksamhet och nyfikenhet kom ut på gården såg han att de var fler än bara de fem han sett genom fönstret. Många fler. Uppåt ett femtiotal män och ett halvdussin kvinnor, i alla åldrar från femton och uppåt och med olika kroppstyper och utseenden, även om merparten var män i tjugo- till fyrtioårsåldern, många av dem uppenbart vältränade även om det fanns några ölmagar bland dem. Alla var vita, de flesta med nordeuropeiska drag. Många bar på skjutvapen, mestadels jaktgevär, men han såg också en del basebollträn, yxor och till och med pilbågar stå lutade mot packningar. Folk hade uppenbarligen tagit med sig det de hade hemma.

När Magnus kom ut på gården tystnade alla samtal ett efter ett. ”Det är han”, hörde han någon viska högt. ”Lina Bergströms brorsa.” Några försökte låta bli att titta, antagligen i ett försök att vara artiga och lämna honom ifred. Men till sist kändes det som om vartenda ögonpar på den grusbelagda gårdsplanen var riktat mot honom.

En av männen i jaktställ som han sett genom fönstret verkade ta mod till sig och gick fram till Magnus.

”Vi är här för att hjälpa till”, sa han och sträckte ut handen. Magnus fattade den automatiskt och fick ett alldeles för hårt handtryck tillbaka. ”Vi har också fått nog. Det måste bli ett slut på det här.”

Han såg på Magnus med en blick som utstrålade medlidsamhet. ”Är det något du behöver så säg till. Förstår du? Vad som helst, säg det bara.”

Magnus kunde inte påminna sig att han någonsin fått den sorts blickar som riktades mot honom från alla håll. Medlidsamhet hade han mött förr, oftast av fel orsaker, men det tog en liten stund innan han kunde identifiera vad det var som låg under och bakom den känslan. Medlidsamhet… men också beundran. Respekt.

De tycker att jag gjort något bra. Något de inte själva hade vågat eller kunnat.

”Magnus!” Det var Järv som skyndade fram mot honom från en samling bilar bortom den spridda folksamlingen.

”Shit alltså, hur mår du, grabben? Du har varit helt frånvarande i flera dagar”, sa han och började leda Magnus tillbaka mot lagerbyggnaden med armen om hans axlar. Magnus fick en impuls att frigöra sig, men orkade inte. Det kändes ändå bra på något sätt.

”Bättre. Långt ifrån bra, men bättre”, svarade han. ”Vilka är alla de här?”

”Nya rekryter, de flesta av dem. Helt jävla otroligt. Din syrras öde har berört så jävla många, och det faktum att du tog saken i egna händer och slog tillbaka. Du kan omöjligt fatta. Du är en jävla legend. Och hon en martyr. Har ju inte rått någon brist på martyrer tidigare precis, men nu jävlar har locket på kitteln blåst av och det kokar över. Här i fucking jävla kuk-Åmål av alla ställen, vem fan hade trott det? Och det kommer fortfarande fler, vi rekryterar helt öppet i orterna häromkring nu medan snutjävlarna är upptagna på annat håll.” Orden kom snabbt och det tog några sekunder för Magnus att processa klart dem efter att Järv tystnat.

”Alla de här är här för att slåss? Ansluta till milisen?”

”Varenda en av dem, utom någon handfull som är medlemmar sedan tidigare”, sa Järv utan att kunna dölja sin entusiasm och fortfarande med orden sprutande ur munnen. ”Alla kommer inte att kunna ha en stridande roll, men vi har nytta av annat folk också. Vi har fan fler rekryter än vi klarar av att hantera, så vi håller på att diskutera träningsläger och all möjlig skit som hade varit helt bortkastat för en vecka sen. Vi blir tvungna att splitta upp dem för att försvåra infiltration och inte avslöja för mycket för dem som är här, men jävlar. Och folk har bränt den jävla moskén inne i stan. Vi vet inte ens vilka som gjorde det, men den är en rykande hög med aska. Folk är förbannade. Men det har de varit länge. Nu gör de faktiskt saker. Det är helt fucking jävla galet.”

Magnus gick in i lagerbyggnaden med Järv, som erbjöd honom frukost och fixade den åt honom. Äggmackor. Han kände nu hur utsvulten han var, hade knappt ätit på flera dagar.

Magnus hade svårt att ta in hela grejen. En massa människor som anslöt. För Linas skull. För honom. För hämnd, strid och befrielse.

Ordet propagandavärdet flöt förbi genom hans huvud medan han tuggade på sina äggmackor. Tanken att milismännen gjort gemensam sak med honom för att befria Lina bara för propagandavärdets skull hade känts obehaglig, sunkig, som om den smutsade ner deras sak. Men han hade på något sätt förstått ändå. Det räckte inte med att ha rätt om inte folk förstod att man hade rätt. Om propagandavärdet nu ledde till att folk förstod det, att de anslöt sig till en rättfärdig strid, för att hämnas Lina – och, insåg han, för att hämnas tusentals andra som fallit offer för det samhälle överheten skapat, ett samhälle där de var en föraktad minoritet – var det då inte helt rätt? Gjorde inte det att Linas liv faktiskt hade betytt något, att hennes död haft en mening? Han hann knappt tänka tanken klart innan han beslutat sig för att det var så.

Först senare insåg han att milisen verkligen hade tvångsrekryterat honom. Genom att berätta att han varit med vid tillslaget mot lägenheten hade de inte lämnat honom något val. Eller åtminstone inte valet att återgå till ett normalt liv. Men det valet hade försvunnit när han fick veta att Lina var död. Det fanns ingen återvändo efter det ögonblicket. Han klandrade dem inte.


Två dagar senare satt Magnus i en buss ute på gårdsplanen. Milisens underrättelser sa att oroligheterna i Mälardalen hade minskat samtidigt som de istället blossat upp desto värre på många andra platser i landet. Det skulle snart finnas poliser här igen och man visste inte vart de kunde flytta insatsstyrkorna, de tunga grabbarna. Kanske hit. Hade alla rekryterna varit tränade och beväpnade så hade polisen inte ens vågat gå upp mot dem, hade Ivan och Järv sagt, men kanske punktmarkera dem tills hemvärnet kunde sättas in eller något annat otrevligt scenario. Summa summarum skulle man flytta på alla nya rekryter, till olika destinationer de ännu inte fått veta. Några bilar hade redan rullat iväg med tio minuters mellanrum.

I bussen satt den största grupp som tilläts hålla ihop: de som bedömdes som alltför unga för att vara infiltratörer och några äldre som redan var betrodda. Deras antal hade fyllts på under de senaste två dagarna då alla nya rekryter från trakterna kring Karlstad och Åmål samlats ihop, och nu uppgick enbart bussen till ett trettiotal ungdomar, varav två tjejer, plus en handfull vuxna milismän. ”Träningsläger, troligtvis någonstans i Sverige” var det enda de fått veta.

Erik fanns bland rekryterna. Killen som tvingats flytta för två år sedan efter bråk med blattar på högstadiet, där skolan mer eller mindre ställt sig på deras sida. Magnus var inte särskilt förvånad, men nöjd. Erik verkade vara en bra kille.

Nu var det deras tur. Bussen pyste till och började rulla ut från grusplanen, men det var mycket mer än bara den som sattes i rörelse. Det var trettiosex själar som började röra sig mot ett gemensamt öde. För hämnd, för strid och befrielse.

Magnus såg ut genom fönstret, mot lagerbyggnaden som varit hans hem i en vecka, och där han på sätt och vis lämnade sin lillasyster. Han hoppades att hon kommit till en bättre plats, att där var grönt och soligt, bad och lek och människor som liknade henne och tog hand om henne. Och att han skulle hitta henne där när det var dags. Han såg för sig hur Lina vände sig mot honom, såg att han äntligen var där, och sprang emot honom med utsträckta armar. De skulle mötas i en syskonkram. ”Var har du varit, brorsan? Du var borta så länge!”

Men först skulle han döda varenda jävla en av dem. Magnus hand kramade om listan som låg i hans jackficka.

Varenda. Jävla. En.

”Hej då, lilla fågel” viskade han tyst.


Dela den här novellen!