Självmordsbombaren från Vislanda

Det faktum att han snart skulle bli en helt kraftlös gubbe hann till sist ikapp Thomas på småtimmarna natten mot en fredag, när han märkte att han hade svårt att resa sig från toaletten. Han hade suttit i gott och väl en kvart och försökt pissa ut allting så att inget skulle läcka ut i sängen sedan. Det hade hänt alltför ofta på sistone.

”Men va i helvete…” muttrade han efter att ofrivilligt ha sjunkit tillbaka ner på toalettsitsen. Kraften i benen hade helt enkelt inte räckt.

Han hade vetat att det bara var en tidsfråga innan kroppen började vägra vardagliga handlingar. Gå på toaletten, laga mat i köksvrån, resa sig från sängen. Han hade passerat åttio, och ända fram till femtioårsåldern levt vad många hade ansett vara ett ”hårt liv”. Mycket sprit hade han hällt ner i sin strupe, många linor hade han dragit upp i näsan, och med tanke på hur mycket han blossat på den tiden hade läkarna sagt att han fick vara glad som fortfarande var i livet.

Men inte än, väl?

Han hade ju för fan alltid kommit upp ur sängen själv hittills, och det var väl ändå svårare att resa sig från liggande? Han kunde ju till och med gå utan hjälpmedel, även om det gick plågsamt sakta ibland beroende på dagsformen.

Men kraften i hans gamla ben hade nu svikit honom. Han hade ingen handikappanpassning, hade vägrat att installera det. Han ångrade det för ett ögonblick, sedan ångrade han ångerkänslorna. Han vägrade att bli någon som vårdpersonalen skulle torka bajs på. Aldrig.

”FAN!” Han såg sig om efter något att kasta i väggen och eltandborsten på handfatet blev offret. Den gick inte ens sönder när den träffade kaklet en dryg meter bort, kastet var för kraftlöst.

Thomas snyftade till och sjönk ner på toalettstolen, begravde ansiktet i händerna. Det var inte så här han hade tänkt sluta sina dagar, som en kraftlös åldring. Men han visste att det inte var långt bort nu. Få hjälp att torka sig i röven. Få hjälp att ta sig från sängen till toan. Sedan bäcken. Bli matad. Senil var han inte än, men det var väl på väg det också. Han kunde omöjligt minnas barnbarnens ansikten längre utan att bläddra fram foton på handdatorn.

Han hade råd att bo på ett ”finare” ålderdomshem. Inget i lyxklassen som ”de där uppe”, men han hade haft några millar undanstoppade när han sålde firman och pensionerade sig från konsultjobbet tio år tidigare. Inte bara från jobbet, även om han tjänat hyggligt med deg, utan även från sitt tidigare liv.

Pushers, hade hans klubb kallat sig, ett namn som alltid retat snutarna. Och det var mest så de tjänat sina pengar. Importerat och sålt ladd i första hand, men även en massa annat beroende på vad som fanns att tillgå hos deras kranar nere på kontinenten. One percenters. ”Kriminellt MC-gäng” som det hetat i medierna.

Den verksamheten hade fått sitt snöpliga slut när ökenråttorna kom in och tog över. Klubben hade gjort motstånd rätt länge. Försökt leva upp till det beskydd de lovat lokala företagare i utbyte mot en skälig del av dagskassan. Och gjort det, ett tag. Tagit ett ”allvarligt samtal” med ledaren för de första babbarna som kom in och försökte pressa pengar från Ahmed, pizzagubben som var den enda svarting Thomas någonsin haft några varmare känslor för, och fått honom att fatta att det var en dålig idé. Knäckt knäskålarna på nästa. Spöat skiten ur ett par som försökte samma grej mot Håkan på brädgården och Tjingtjong Kinaman som de brukat kalla ägaren till kinakrogen. Ryktet hade tydligen spritt sig att Vislanda stod under klubbens beskydd och det hade blivit lugnt ett tag. De hade till på köpet blivit rätt poppis hos vanligt folk. Även de som inte gillade Pushers visste att babbarna var mycket värre.

Sedan kom sunni-maffian in, uppbackade av pengar och vapen från arabvärlden – troligen från Saudiarabien via någon av de stora moskéerna i Skåne. Det hade gått fort. Mussarna hade visat precis hur mycket värre de var, att de spelade i en annan liga än Pushers. Två klubbmedlemmar hade blivit dödade innan de ens fattat vad som hänt, en tredje blivit skjuten samma dag men överlevt. Tjingtjong Kinamans fru hade blivit skändad, mördad och hennes sargade kropp dumpats på hans veranda. Tjingtjong hade sålt sin restaurang till babbarna för en spottstyver och flyttat hem till Kina, trots att Thomas förstått att han inte kunde så mycket kinesiska. Och de hade fått ett brev, ett gammaldags pappersbrev – skrivet med sirlig handstil från någon som visste att han inte behövde frukta eventuella polisutredningar – levererat till klubbhuset, där Pushers fått valet att antingen lägga ner verksamheten eller se sina familjer råka ut för samma saker som kinesens.

Beslutet hade fattats samma eftermiddag och de hade hängt västarna i garderoben. Eftersom de la ner klubben gemensamt hade de inte behövt ta bort sina tatueringar, hade det bestämts. Den satt fortfarande på hans högra överarm, hade bleknat och blivit skrynklig då muskler och skinn blev slappa, men om han rätade ut huden kunde man fortfarande urskilja det grinande varulvshuvudet och texten: Pushers MC.

Thomas hade hört till de klubbmedlemmar som haft en utbildning och några års erfarenhet som programmerare, och hade kunnat starta en konsultfirma inom IT-branschen. Det hade inte dröjt många år innan den gick hyfsat bra och hade vuxit till ett halvdussin anställda. Vid det laget stod han själv under sunni-maffians ”beskydd” och betalade snällt sin jizya till dem. Hans fru lämnade honom inte förrän de två döttrarna redan var utflugna – han hade varit tacksam att hon stannat så länge, förhållandet var dött sedan länge vid det laget – och hade flyttat efter dem till Stockholm, närmare femtio mil bort. Nu, när han satt på toan och snyftade, var det två år sedan han träffade Elin, Pia och de tonåriga barnbarnen sist på sin åttioårsdag, men de hade en bra om än sporadisk kontakt över nätet och telefon. Han älskade dem, inga bittra känslor över de allt mer sällsynta besöken och samtalen. Hade ibland funderat över att flytta uppåt Stockholm han också, men det hade inte blivit av.

Ta dig samman, gubbjävel.

Thomas gjorde ett nytt försök att resa sig, men benen kändes inte som om de tillhörde honom längre. Inte riktigt förlamade, men de vägrade att uppamma tillräckligt med kraft. Han sjönk ner på toasitsen igen, resignerade och bestämde sig för att vänta lite till nästa försök. Samtidigt insåg han att han hade sin musikspelare i fickan på sin gråvitrandiga pyjamas. Tacksam över att åtminstone ha något att göra tog han fram den, satte hörlurarna i öronen och höjde volymen. Gammal hårdrock från hans ungdom. Maiden, Kiss, Manowar, Scorpion, Guns’n’Roses, Judas Priest, lite Raubtier som var ungefär det enda bra som kommit på den här sidan av tusenårsskiftet. Många av låtarna var förbjudna på de stora strömningstjänsterna numera, särskilt Raubtier och Manowar, men hade knappast varit särskilt populära oavsett. Bara gamla gubbar lyssnade på sånt.

Innehav av låtarna var fortfarande lagligt, så vitt han visste, och det struntade han hur som helst i. Regimen var sjuk i huvudet, snuten värre än på hans tid, men han trodde inte att de skulle sätta en gammal gubbe på kåken för att han hade fel låtar i sina datorer eller spelare. Eller jo, kanske nu när landet befann sig i vad som verkade bli inbördeskrig på allvar och ”rasisterna” börjat spränga skiten ur saker och ting. Musik som kunde inspirera våld sågs inte med blida ögon. Men just därför var ju snutasen desto mer upptagna.

Spelaren startade mitt i en låt av Metallica som kändes blott alltför passande.

Hey

I’m your life

I’m the one who took you here

Hey

I’m your life

And I no longer care

I’m your dream, make you real

I’m your eyes when you must steal

I’m your pain when you can’t feel

Sad but true

I’m your truth, telling lies

I’m your reasoned alibis

I’m inside, open your eyes

I’m you

Sad but true

Sad but true, verkligen. Hur hade han hamnat här? Fortfarande i femtioårsåldern hade han aldrig trott att han skulle dö gammal på ett ålderdomshem, särskilt inte med rövtorkning och hjälp med maten. Han skulle krascha med bågen, bli skjuten av snuten, i värsta fall dö av en överdos. Eller bli skjuten av ett konkurrerande gäng. Men i slutändan hade varken Thomas eller hans bröder varit beredda att offra sina egna liv och samtidigt riskera sina familjers.

Musiken tog honom tillbaka till en bättre tid, en tid när han och hans bröder varit vägens kungar. Thomas hade gillat att vara tuff, fruktad, respekterad, någon man inte vågade dissa hur som helst. Men han hade aldrig varit elak i onödan, tyckte inte att han hade missbrukat det övertag som västen och brödraskapet gav över vanligt folk. Visst, de hade inte varit Guds bästa barn. Men de hade inte varit som babbarna. När de erbjöd ”beskydd” eller drev in en skuld gav de alltid killen en ärlig chans, snackade med honom, resonerade, erbjöd lösningar, först därefter skarpare hot om han inte tog reson. Thomas hade aldrig behövt ta reda på om han verkligen kunnat klippa av pekfingret på någon som de ibland hotat med eftersom alla hade tagit reson till slut. Som värst efter att ha fått lite stryk, betydligt oftare efter ett enda allvarligt snack. Dessutom hade löftet om beskydd faktiskt varit ärligt menat, de hade tagit hand om sina ”kunder” och sett till att ingen annan jävlades med dem. Snutasen hjälpte ju ingen ändå. Det hade varit lugnt i deras område. De hade haft en hederskod, och de hade följt den. Tills babbarna klev in och blev de nya kungarna.

Några låtar senare bytte Thomas till något extra aggressivt med Raubtier och lyckades bygga upp tillräckligt med raseri inombords för att resa sig med ett stönande. Han struntade i att tvätta händerna, stapplade bort till sängen och somnade i samma ögonblick han lade huvudet på kudden, fortfarande med musiken spelande i lurarna.




Svart regn skall besanna sägen, seger leder vägen

Till dödsrikets port

Jag vill känna känslan av att få gå under

Höra världens svanesång

Se hur jorden manglas utav blixt och dunder

Götterdämmerung, undergång

Elden bränner, blodet flyter, branden ryker

Alla ni skall dö idag

Elden bränner, blodet flyter, domedagen ryter

Alla ni skall dö idag

När Thomas vaknade hade han inte svårt att ta sig ur sängen. Han stängde av musikspelaren och reste sig, med viss möda men utan problem. Något hade grott i honom under sömnens gång, något hade väckts ur sin slummer djupt i hans undermedvetna.

Jag kan fortfarande göra det. Och det är sista chansen nu. Absolut sista chansen.

Han skulle inte dö på ålderdomshemmet.

Ride or die, en sista gång.

På gamla och trötta, men någorlunda stadiga ben gick Thomas bort mot klädskåpet. Västen hängde längst in. Lädret var sprucket här och var, men märket var fortfarande tydligt. Pushers MC. Varulvshuvudet. Han hade fortfarande tänder, och han skulle blotta dem för sista gången.

Thomas sitter med sin väst på sin motorcykel


En vecka senare körde Thomas in i Lönsboda på sin mycket gamla Harley. Den hade varit någorlunda välbevarad, stått i ett uppvärmt garage eftersom han inte haft hjärta att göra sig av med den och hade pengar nog att inte behöva snåla. Bernhard, den sista prospect som gjorts till fullvärdig medlem i Pushers innan de lade ner, nu i sextioårsåldern, hade hjälpt honom att fixa den till körbart skick.

Bernhard hade först asgarvat rakt ut när Thomas bad honom. Men han hade gjort jobbet – utan att vilja ha betalning så klart, något annat var inte på tal gamla klubbröder emellan. Thomas hade ändå prackat på honom en rejäl summa pengar och sagt att det var till hans barn. Han visste att Bernhard var fattig och arbetslös sedan brädgården stängt ner två år tidigare, och Thomas själv lämnade ändå efter sig tillräckligt mycket på banken till sina egna barn och barnbarn.

Bröder. Det hade betytt något en gång i tiden, och gjorde det fortfarande.

Det mesta av mellansnacket medan de hjälptes åt med bågen – Thomas insats bestod mest av att ge Bernhard ett verktyg då och då – hade handlat om den gamla goda tiden, men de hade även pratat om situationen i landet. Bomber som sprängdes, olika grupper som sköt på varandra, snutarnas maktlöshet, blatteinvasionen som lett till allt det här och hur den drabbat dem själva. Efter att de kommit in på vad som hänt med deras mördade bröder och Tjingtjong Kinamans mördade hustru, hade Thomas till sist berättat vad han tänkte göra. Han anade att Bernhard redan anade i vilket fall som helst, efter att Thomas insisterat hårt på gåvan till barnen.

”En sista ritt på järnhästen rätt in i fiendens led? Du, det är fanimej hardcore utav helvete”, hade Bernhard sagt med en tusenmilablick in i ingenstans. Sedan hade han lett ett brett leende och skakat klentroget på huvudet medan han fortsatte mecka med hojen.

Bernhard hade till sist sagt att han kanske skulle göra detsamma en vacker dag, men inte nu. Det trodde inte Thomas på. Å andra sidan hade han inte trott det om sig själv några dagar tidigare, så han bestämde sig för att han skulle försöka tro på det ändå.

”See you in Valhalla, broder, hade varit Bernhards sista ord till honom då deras knytnävar möttes i en sista hälsning.

”I Valhall!” hade Thomas gengäldat lyckönskningen med hes gammelmansröst.

De hade nickat åt varandra, och Thomas hade rullat ut ur garaget på Harleyn. Han kände sig yngre och starkare än på flera år, men för flera år sedan hade han redan passerat 75. Han insåg att om han råkade välta hojen fanns inte en chans att han skulle få upp den igen. Det var en kraftansträngning att ens sparka igång den.

Inga klantigheter, gubbjävel. Sista chansen nu. Go out in a blaze of glory, or die trying.

Det hade räckt med att kolla på nyheterna för att ta reda på ungefär var de närmaste Gardestrupperna befann sig, förskansade i skogarna strax söder om Lönsboda. Enligt nyhetssändningen var de ”rasistiska terroristerna” inblandade i strider mot islamister sponsrade av det skånska kalifatet som utropats ett par månader tidigare. Thomas hade ett minne av att en nyhetssändning berättat att det lokala Gardet mestadels utgjordes av det lokala hemvärnet som anslutit sig till “rasisterna” efter kalifatets bildande, men den uppgiften hade inte återkommit i sändningarna. Kanske för att inte inspirera andra hemvärnsgrupper att göra detsamma.

Han passerade genom ortens centrala del och kunde inte motstå att dra på gasen lite extra. Väcka lite uppmärksamhet, visa normisarna att han var där. Passerade Ica Nära, Hamids restaurang, sedan Soldalens ålderdomshem på höger sida. Han kände mer livslust än han gjort på många år. En snygg brunett som var högst en tredjedel så gammal som Thomas själv gjorde stora ögon när han passerade henne. Han bestämde sig för att ta det som en komplimang och blinkade åt henne, men hann inte se hennes reaktion innan han var förbi.


Några timmar senare rullade Thomas vidare mot Traneboda.

Gardeskaptenen hade varit tveksam till hans erbjudande och hade förmodligen sagt nej, om det inte varit för att flera av hans närmaste män sagt ja med stor entusiasm och öppet sagt emot sitt befäl. Ingen vidare disciplin, men Thomas var tacksam.

Mussarna hade en vägspärr någonstans längs vägen. Det var den som var hans mål. Tydligen hade underofficerarna, och till sist även kaptenen, en förhoppning om att ifall den slogs ut skulle det vara en lämplig distraktion som kunde göra det möjligt för dem att avancera genom skogen och slå ut en postering åt Gisslaboda-hållet.

Det räckte gott och väl för Thomas. Som minst skulle han ta några musslor med sig, kanske skulle han även kunna hjälpa svenskarnas lokala offensiv. Om han lyckades.

Gardeskaptenen hade sagt att det var troligast att mussarna inte skulle skjuta direkt. De ville ha in muslimska flyktingar norrifrån i sitt nya kalifat, och Gardet och de flesta av miliserna släppte gladeligen igenom muslimer söderut för att få ut dem ur sitt territorium. Tydligen fanns det vissa milisgrupper som helt enkelt sköt dem istället för att inte ge fienden mer manskap, men det gillade inte kaptenen. Thomas struntade i vilket, men om de släppte honom nära i tron att han kunde vara muslimsk flykting skulle det bli enkelt, och ingen risk att misslyckas så länge detonatorn och sprängdegen fungerade som de skulle. En bil hade varit smartare, det insåg han, men hade insisterat på Harleyn. Det var helt enkelt så det skulle gå till. Med sitt glesa men långa, gråa skägg borde han för övrigt inte vara alltför olik en gammal arabgubbe. Och svenska självmordsbombare var de knappast beredda på.

Skymningen höll på att sänka sig, trädens skiftningar i gult och rött övergick i grått. Thomas njöt i fulla drag av de få kilometer som stod mellan honom och liemannen. Tankarna gick till döttrarna, barnbarnen, till och med hans exfru som hon sett ut på den tiden de varit en riktig familj. De hade haft många fina år ändå. En egendomlig känsla av frid infann sig.

Det är ändå ett jävla vackert land vi har.

Även med glasögonen såg hans gamla ögon inte så bra i halvmörker, och Thomas lade märke till vägspärren först när det var mindre än hundra meter kvar. Han saktade ner. En strålkastare tändes och lyste honom rakt i ögonen, förstörde det sista av hans mörkerseende. Röster på bruten svenska hördes bara nätt och jämnt genom hörlurarna. Han ignorerade dem och fokuserade på musiken medan han saktade ner lite till, som om han hade vänliga avsikter.




Blood and thunder on the road
My heart is pounding
My blood’s nitroglycerin, I’m fire
Burning, burning, burning, burning
Ready to explode
Don’t want nothing left of me
To scrape off the road
Spirit of the wheel
Wheels of fire, burn the night
Ride across the sky
Wheels of fire burning bright
We live to ride

Hojen stod nästan stilla nu. Mörka silhuetter med automatvapen närmade sig och gestikulerade. Han var nöjd med att de låtit honom komma så pass nära. Kanske skulle han få med sig hela dussinet soldater vid själva vägspärren?

Klantskallar.

Thomas log ett brett och hjärtligt leende mot silhuetterna som omringade honom, suckade belåtet och tryckte på detonatorknappen.

Världen blev vit. Sedan svart. Och han var fri.


Dela den här novellen!