De förlorades karavan

Galt satt i baksätet av fordonet, handen vilade på sin kalashnikov. Motorljudet var dovt i den tjocka skogen, och från skymningen hade hans kommando följt karavanens däckspår genom slitna och smutsiga vägar och över nedgångna broar. Milisens ledning hade varit tydlig: ingen av zigenarklanens män skulle lämna Milisens mark levande. För en dag sedan hade zigenarmännen rasat in på gårdarna norr om Leksand och lämnat efter sig döda, våldtagna kvinnor och plundrade hus.

”Hur långt har vi kvar?” frågade Erik, en ung man i styrkan, som satt framåtlutad med kikaren i händerna.

”Inte långt nu,” svarade Galt, hans röst var lugn men blicken hård som sten. ”De tror att de är säkra, att ingen skulle våga följa dem tillbaka över Stockholms gräns.”

Männen i bilen sa inget mer. De visste vad som väntade dem på andra sidan. De hade alla sett spåren efter plundringen, mött de överlevande kvinnorna vars skrik ekade i deras huvuden. Ingen av dem tvivlade på vad de måste göra.

Galts kommandogrupp stannade vid skogskanten. Därifrån kunde de se hur zigenarklanens karavan, fyra lastbilar och två personbilar, sakta rörde sig över en smal grusväg. Strålkastarljuset skar genom nattmörkret, och klanen var ovetande om att de var jagade.

Ljudet från lastbilarna och bilarna var dovt, men de kunde också höra röster. Skratt, högljudda röster fyllda av glädje och triumf blandades med ljudet av glas som klirrade och musik som spelades från någon bilradio.

”De firar”, mumlade Erik, som låg bredvid Galt, kikaren fokuserad på karavanen.

Galt spände käkarna och nickade. Hans öron fångade upp fragment av samtal från karavanen. Zigenarklanens män pratade högljutt, som om de hade druckit och inte längre brydde sig om att vara försiktiga.

”Vilken jävla skörd!” ropade en av dem från ett av fordonen, och de andra svarade med skratt.

”Den där bondegården, brorsan,” sa en annan, ”hon kämpade, men det gjorde det bara bättre!”

Ytterligare skratt bröt ut. ”Huset gick upp i lågor på fem minuter! Kunde knappt ta mig därifrån utan att bränna skägget!” Det följdes av höga röster som skrockade över den brända byn de lämnat bakom sig.

En annan röst hördes, denna gång från en äldre man i främsta lastbilen. ”De trodde att vi skulle låta dem vara. Nästa gång vi kommer dit har de byggt nytt, och vi tar det igen. Det finns inget de kan göra åt det.”

Rösterna blev ännu högre, nästan bröliga, som om de firade sitt blodiga arbete och redan såg fram emot nästa plundring. Glasen klirrade, flaskor passerades mellan dem, och den söta lukten av alkohol kunde nästan kännas av Galts män från deras position i skogsbrynet.

Galt slöt sina ögon ett ögonblick, stramade åt greppet om sitt vapen, innan han öppnade dem igen och vinkade fram sina män.

”Det här är vår chans,” sa han lågt, rösten hård och kylig. ”De kommer inte hinna in på Regeringens område om vi slår till nu. Vi går in snabbt, tyst, och avslutar det här. Ingen nåd.”

De rörde sig som skuggor genom skogen, hukade lågt för att inte bli upptäckta. När de var tillräckligt nära, kunde de höra fler detaljer ur samtalen och skratten från zigenarklanens män. De firade nu, fullständigt ovetande om vad som väntade.

”Vi borde ha några kvinnor med oss,” ropade en man från en av lastbilarna. ”De var så mjuka, jag ville nästan behålla en av dom!”

”Bah! Vi kommer tillbaka nästa månad,” skrattade någon annan. ”Vi tar med oss alla nästa gång!”

Skratten fortsatte, ett äcklande firande av våldet de precis lämnat bakom sig, medan de förberedde sig att köra vidare in i säkerheten på Regeringens område.

Men innan någon av dem hann reagera, kom smällarna. Tunga, skarpa ljud ekade över skogsbrynet när milisens automateld träffade karavanen. Glas krossades, däck exploderade, och skratt förvandlades till skrik av panik. Klanens män försökte samla sig, några rusade mot skogen, men det fanns ingen flykt. Skogen blev deras fälla.

Galt var först framme vid den största lastbilen, där han drog upp dörren och mötte en skrämd man med vilt uppspärrade ögon som försökt undkomma. Mannen hade tidigare skrattat, men nu förvandlades hans ansikte till en mask av ren fruktan. Galt sköt honom utan att tveka.

Det tog några minuter för Galts kommando att rensa området. När sista skottet avlossades, låg kropparna utspridda i väggruset. Bara en man, en äldre, hade överlevt, skjuten i benet och stönandes på marken.

Galt greppade hårt om kragen på den äldre zigenarmannen och slet upp honom med en rå kraft. Mannens skadade ben släpades över marken när han slungades, hans ansikte förvridet i smärta. Mannens lilla kropp, nu nästan orörlig, såg patetisk ut när den försökte kravla sig upp, men Galt gav honom ingen chans.

Galt var enorm, nästan två meter lång och bred som en björn, medan den äldre mannen framför honom var krökt och svag, med ögon fyllda av skräck. Hans ansikte var fårat och trasigt av år och det hårda livet på vägarna, men ingen erfarenhet kunde rädda honom nu.

Med ett snabbt och brutalt slag från pistolens kolv slog Galt mannen rakt i ansiktet. Blodet sprutade från mannens näsa, och han gnydde till, greppade sitt ansikte i en hopplös rörelse. Men Galt, obeveklig och utan ett uns av medlidande, slog honom igen, denna gång över kinden. Mannens huvud kastades åt sidan som om han vore en trasa.

”Lyssna nu, din råtta,” väste Galt, hans röst djup och iskall, ”du ska tillbaka till din jävla klan och berätta för dem vad som händer när ni sätter fot på vår mark.”

Den äldre mannen flämtade, försökte få luft genom sitt blödande ansikte, men Galt drog honom närmare och höjde sin pistol igen, denna gång för att trycka mynningen mot mannens tinning. Den kalla metallen fick mannen att stelna till i ren dödsångest.

”Ni trodde ni kunde plundra oss, våldta våra kvinnor, mörda våra familjer och sedan bara vända tillbaka till Stockholm som om inget hänt?” Galt spottade orden med ett förakt som skar genom nattens mörker. ”Du ska säga till din hövding att vi inte är några offer. Att vi väntar på er nästa gång ni försöker. Och det här,” han slog mannen med pistolens kolv en sista gång, ”det här är vad som väntar varje plundrare som vågar sig hit igen.”

Mannen föll till marken, gnyende, ansiktet ett blodigt kaos. Han försökte prata, kanske be om nåd, men orden fastnade i hans mun. Galt stod över honom, som en skugga av döden själv, hans blick fylld av kylig beslutsamhet.

”Du ska leva,” sa Galt lågt. ”Men bara för att du ska gå tillbaka och bära detta budskap.”

Han kastade en snabb blick mot sina män, som redan var i färd med att samla ihop sig, han såg redan hur några av hans var upptagna med att avlägsna huvudet på en zigenarman för att lämna ett tydligt meddelande. Galt nickade gillande, han visste att ett avhugget huvud pålat vid vägkanten var en tydlig varning till inkräktande plundrare.

-”Bind hans ben,” beordrade Galt. ”Han får gå hem, krypandes om det behövs.”

De band snabbt mannens skadade ben, precis så hårt att han inte skulle förblöda, men tillräckligt löst för att smärtan skulle vara outhärdlig. Mannens ansikte var vitt av chock när han långsamt fördes bort från vägkanten, hans ögon stirrande in i Galt som om han försökte förstå den mörka viljan hos den jätte som precis hade skonat hans liv.

”Nu drar vi,” sa Galt till sina män. ”Det här är över.”