Blod, svett och pizzasås

I Sverige rasade oroligheterna som en förrädisk storm över landet. Starka klaner hade stärkt sina grepp om delar av städer, och den skuggvärld de skapade kastade sin mörka skugga över samhället. Med tiden hade södra Sveriges muslimska majoritet genom terror och upplopp börjat kräva mer självbestämmande, vilket skapade spänningar och konflikter med den övriga befolkningen.

Landskapet som en gång blomstrade var nu splittrat och polariserat. I detta kaos av maktkamper och intriger kämpade vanliga människor för att överleva, fastklämda mellan de mäktiga krafter som skördade vinster på deras bekostnad.

Men Sverige stod inte bara inför interna konflikter. Landet befann sig i en fruktansvärd lågkonjunktur med en arbetslöshet och brottslighet som tycktes vara oövervinnelig. Det som hade börjat som mord och våld mellan gängen hade exploderat i organiserade räder mot samhällsbärande funktioner och tillbakadragande av ordningshållning i vissa förorter. Antalet mord och skottlossningar var så många att det inte fanns resurser att utreda allt. De flesta städerna skakades av bostadsbrist och ekonomisk osäkerhet. Denna ekonomiska kris födde desperation och misstro.

I Stockholm satt Hannes i sin rymliga trea på Östermalm. Han hade precis snortat en lina kokain och betraktade den pulserande staden genom sitt fönster som vette mot Stureplan. Han var en ung finanskille, som trots det omgivande kaoset och oroligheterna i landet samt en djup lågkonjunktur så hade han lyckats skapa sig ett välmående liv genom karriär på en stor finansbank. Han var en vinnare, och han ansåg också att han nog var född sådan.

Hannes mobil vibrerade och på displayen lyste namnet “Carlos”. Carlos, det hängivna matbudet, med sina slingrande etniska rötter från Sverige, Chile och Mellanöstern, var en trogen räddare i nöden när det kom till att tillfredsställa Hannes till synes outtömliga behov av olika tjänster. Och tjänster behövde Hannes få utförda. Varför göra saker själv när man kunde få “ortarna” att göra jobbet, skrockade Hannes ibland.

“Hannes, jag är här,” sade Carlos över telefon, hans röst var låg och trött. Man kunde höra trafikbruset i bakgrunden och det surrande ljudet av hans moped.

“Hej Carlos,” svarade Hannes, “Kom upp, jag har ett jobb åt dig.”

Carlos gick uppför trappan till Hannes lyxiga lägenhet. Carlos ögon var röda och hans blick tom. Han hade tagit en tablett Captagon för att hålla sig vaken för att kunna arbeta. Den amfetaminliknande droger Captagon var billigt och lätt att få tag på i Stockholm, nästan varje daglönare använde det.

“Hannes, vad behöver du?” frågade Carlos när han kom in i lägenheten, hans andetag var tungt och hans blick gled över den dyra inredningen.

“I kväll, Carlos, vill jag att du gör något åt en… konkurrent.” Hannes rörde på sig obekvämt i stolen. “Du vet vad jag menar.”

Carlos nickade långsamt. Han hade gjort det förut, denna typ av jobb. Och han visste att Hannes betalade bra. Pengarna var hans enda sätt att överleva i denna brutala värld.

“Jag förstår,” sade Carlos slutligen, “Och när jag är klar, kommer du att vara där för att ge mig det jag behöver, eller hur?”

“Naturligtvis,” svarade Hannes, “Och lite till, som kompensation.”

Så, med en tung känsla i bröstet, stängde Carlos dörren bakom sig och trampade ner i den mörka, osäkra begynnande natten, det hade börjat bli kväll.

Carlos kunde fortfarande höra ekoet av Hannes röst i sitt huvud när han satte sig på mopeden och drog igång den. Han visste vad han skulle göra. Med en känsla av dyster förväntan tog han fram den lilla lapp där bilden och adressen till hans tilltänkta offer var skrivna. Han studerade ansiktet på bilden en stund, lät det sjunka in i sitt minne. Han var varken arg eller rädd för mannen på bilden. Mannen var bara en punkt på en lista, en uppgift att avsluta, precis som att leverera en pizza.

Det var ännu tidigt på kvällen och staden pulserade av fredag. Trots oroligheterna och upploppen, trots kaoset, trots osäkerheten, så fanns det fortfarande människor ute på gatorna som ville spendera och festa. Människor som skrattade, grät, slogs, levde. Carlos fann det ironiskt, hur de alla kämpade för att behålla en tillstymmelse av normalitet i en tid där allt annat var kaos.

Han visste att det var riskabelt att utföra ett jobb som detta i staden. Över hela landet var det oroligt, dels på grund av en kraftig lågkonjunktur men i södra delen av Sverige handlade det om stora konflikter mellan den muslimska majoriteten i Malmö med omnejd och dess ständiga konflikter med makten i Stockholm. Varningen för terrordåd var konstant på högsta nivå, polisiära och militära kontroller var alltid närvarande och kunde ställa till problem, men Carlos hade gjort det förut. Han kände staden som baksidan av sin hand, visste exakt var han skulle dra gränsen för att undvika problem. Dessutom, i hans budkläder och med sin svarta pistol dold i mopedens låda avsedd för mat, skulle han inte dra till sig för mycket uppmärksamhet.

När han nådde fram till adressen, parkerade han mopeden på gatan. Han tog en djupt andetag, kollade en sista gång på bilden, och med ett kallt lugn i hjärtat steg han av mopeden. Med en blick på huset framför honom, kände han hur adrenalinet började pumpa i hans ådror, plötsligt kände han sig vaken på riktigt. Det var dags att göra jobbet. Det var dags att ta ett kliv framåt i livet, skapa trygghet för honom själv.

I den något slitna porttelefonen ringde Carlos upp en slumpvis lägenhet. “Hej, jag har en matleverans, men kunden verkar inte svara. Skulle ni kunna släppa in mig? Jag vill inte att maten ska bli kall,” sa han med en mjuk, vänlig ton i rösten. Det var en lögn, naturligtvis, men en övertygande sådan. Kanske var det hans budkläder, eller den uppenbara brådska i hans röst, men personen i andra änden lät honom in utan att ställa ytterligare frågor.

Han gick igenom porten och klev in i trapphuset. Det var gammalt och något nedgånget, men fortfarande respektabelt. Han hörde ljudet av steg som ekade från dörrarna i korridorerna, av människor som pratade, skrattade och spelade musik. Men dessa ljud försvann till ett avlägset brus när han klev fram till dörren där hans tilltänkta offer bodde.

Carlos ringde på dörren, en gång, två gånger. Hans hjärta bultade i bröstet, inte av rädsla, utan av en intensiv känsla av förväntan. Till slut öppnades dörren och en man i kalsonger och t-shirt stod där och tittade frågande på honom, han såg ut som om han precis dragit på sig kläder för att kunna öppna dörren. Carlos kände igen honom direkt från fotot som Hannes hade gett honom. Hans hand skakade inte när han ryckte fram pistolen han gömt under den tomma pizzakartongen. Carlos tryckte av flera gånger, riktade skotten mot mannens bröst. Smällarna från pistolen var dövande, locken för öronen nästan omedelbara. Från någonstans inne i lägenheten hörde han ett kvinnoskrik, högt och genomborrande, som fyllde hela trapphuset. Men det fanns ingen tid att tveka, ingen tid att känna. Carlos vände om och sprang, nedför trapporna, ut på gatan. Han hade gjort det han skulle. Han hade överlevt och klarat sig, åtminstone för tillfället.

Med mopeden slingrande mellan fordon och människor på de nattsvarta gatorna, kände Carlos hjärtat sakta ner till en mer regelbunden takt. Han var på väg bort från det han just gjort och han visste att polisen hade så fullt upp ändå att det närmast var omöjligt att åka fast nu. Lättad, men ändå fylld med en känsla av obehag, fiskade han upp sin telefon när den vibrerade i fickan.

Hannes meddelande fick honom att sucka högt i den kalla nattluften. “Ta med dig en pizza och mer ladd på vägen tillbaka”, stod det. Carlos ville helst av allt bara åka direkt och hämta sin belöning från Hannes men han visste att han inte hade något val. Hannes var källan till pengarna och uppdragen, och pengar var något Carlos verkligen behövde.

Så, med en djup suck, svängde Carlos in vid en pizzeria. Han beställde en pizza margherita, gick ut och väntade i det kalla skenet från gatlyktorna medan den tillagades. Han kunde känna värmen från pizzan i kartongen och stoppade den i lådan som satt fast på mopeden. Därefter körde han vidare, till en skum gatulangare som han kände till. Han köpte en påse med kokain, sniffade lite själv för att kolla kvaliteten, och nickade nöjt. Det var okej.

Carlos tog åter mopeden och körde tillbaka till Hannes. Pizza i en hand, en påse med kokain i den andra, och nu slog kokainet till, en dålig kombination med Captagonet och skapade. Men i alla fall, tänkte han, han hade gjort vad han blivit tillsagd att göra. Det var åtminstone något.

Vid ankomst till Hannes’ lägenhet, är dörren redan på glänt, och det ljudliga sorlet från festen i bakgrunden ger genast Carlos en känsla av att inte passa in. Han känner sig underklädd i sin budkläder, sin hjälm under armen, när han stiger in i en värld av glädje och glittrande glamour. Två unga kvinnor skrattar till och kastar en flörtig blick åt honom när de passerar, klädda i så lite att Carlos rodnar.

Hannes kommer fram, leende och avslappnad i ett öppen skjortkrage och svarta byxor. “Gick allt bra?” frågar han, medan han mottar pizza och kokain från Carlos. Carlos nickar bara, inte riktigt i stånd att uttrycka de ord han känner snurra i sitt huvud på grund av Captagon, sömnbrist och adrenalin .

Hannes sträcker ut en hand, lägger en tjock bunt pengar i Carlos hand, fingrar skrapar lätt mot hans handflata. Det är pengar, inte mycket, men tillräckligt för att hyra den sängen han har i förorten och för att köpa mat och droger för flera veckor framåt. Med tanke på de skyhöga arbetslöshetssiffrorna och de jättedyra priserna är detta en förmögenhet för honom.

Carlos lämnar lägenheten med pengarna på fickan, en lättnad inombords men med en klump i magen. Han vet att han kommer att göra detta igen. Det är inte mycket av ett liv, men för tillfället är det det enda liv han har. Och i dessa svåra tider, varje liten bit hjälper. Då piper telefonen igen och det är ett meddelande från Hannes: -“Du glömde ta med pizzasåsen!“.