Laegrimal

Slaget om Växjö var över. Fienden hade drivits på flykt och nya gränser hade dragits. De hade räddat vad som kundes, och skjutit, skurit, bränt och hängt resten. “Milisen” hade tagit över och skulle hålla staden. Tills nästa stora slag var alla förehavanden här deras. Allt som fattades honom och kvarlevorna av truppen han tillhörde var att ta sig hem. Så varför i helvete måste de ta sig hem till fots? Fordon fullastade med krigare och deras krigsbyten hade styrt norrut för två timmar sedan och lämnat kvar dem att slicka vägdamm. Hur var det rimligt? De var ju inte fler nu än när de anlänt. Rörde det sig om något hemligt uppdrag? Skulle de läras någon typ av läxa? Drog de bara de kortaste strået? Ingen kunde ge honom ett vettigt svar, och det gjorde honom förbannad. Nu svettades han istället som en gris under den gassande solen, hans utrustning tyngde ned honom och varje led i hans kropp värkte av att ha sovit på betonggolvet i en gammal serverhall under flera månaders tid. Att han verkade lida i ensamhet gjorde inte saken bättre heller. Männen, hans bröder i krig som vandrade kring honom talade högt och livat. Vissa skröt om hur många mussar de skickat till Hel, och om hur. Andra dreglade över det första varma mål mat de skulle få i sig i någon kommande vägkrog, eller över kvinnorna i horhuset som skulle ligga där bredvid. De vevade häftigt med armarna och grimaserade. Alla hade de något att se fram emot, men själv kunde han inte se längre fram än till nästa steg. Visst att han var en gröngöling, men de hade ju precis segrat i ett historiskt slag. De skulle ju redan ha fått allt vad de krävde, eller åtminstone få färdas mot det i snabbare takt, tyckte han. Vinden i håret, en chans att få lasta av sig, kanske till och med att få sitta mjukt, han slöt ögonen och försökte föreställa sig det, men allt som dök upp var andra förbands fula trynen och gester när de rullade från honom. Han svor ljudlöst, och ångrade sig genast. Hans tunga kändes som läder och hans hals som en öken. Inget vatten hade han heller. Han ville nästan ge upp och bara falla framstupa, men det gick inte, den läxan hade han lärt sig väl. Det fanns inget värre öde än att bli civilist igen av svaghet efter att ha varit milisman. Ingen hade förärat honom med något smeknamn ännu, och han tänkte inte låta det bli råttan eller dylikt.

Upptagen med sitt yrande hade han inte märkt hur naturen förändrats runtom dem. De hade kommit till en sjö. En söndertrasad skylt med texten “badplats” hängde lodrätt från en murken påle, och vid stranden stod flera trästugor som inte verkade ha skötts om på flera årtionden.

“Okej män, ta 15”, basunerade förbandschefen ut. Med nyfunnen kraft stapplade gröngölingen ned till sjön, föll på alla fyra på en brygga och dunkade huvudet under ytan. Bryggan gnisslade och bågnade under hans häftiga rörelser och vattnet under steg till hans lemmar. Äntligen något svalkande. Mot bättre vetande insöp han en munfull av sjön innan han drog sig upp. Det smakade jord och aska. Han pustade ut och kände sin styrka återvända med varje andetag. Sakta kom också världen runtom honom tillbaka. Han hörde rösterna från hans krigsbröder på väg ner, och bakom honom något annat. Vid stranden satt en man på huk. Han var i 35-årsåldern, hade tunn kroppshydda, glest hår, spretigt rödbrunt skägg och snälla, hasselnötsbruna ögon. De kallade honom Dummer-Jöns. Han tvagde sig med sjövattnet och visslade en melodi. Hans obryddhet fick irritationen att stiga på nytt i gröngölingen.

“Vad fan visslar du åt?”, hade han hävt ur sig innan han hunnit tänka till.
Dummer-Jöns höjde huvudet och ena ögonbrynet.
“Jag är glad. Då visslar man”, sade han och stänkte vatten i ansiktet.

Gröngölingen förväntade sig en rejäl avhyvling för sitt utspel, men att det istället tagits med sådan ro gjorde honom bara mer stridslysten.
“Vad fan har du att vara glad åt då?”
“Vi har kommit undan med livet i behåll efter en stor och viktig seger. Nu är vi på vandring i den skönaste natur som världen har att erbjuda, och det på en sällsynt vacker försommardag dessutom. Vad finns det inte att vara glad åt?”
“Det faktum att jag inte sitter på någon lokal med en öl i ena handen och en tutte i den andra, till att börja med.”
“Aha, då förstår jag”, sade Dummer-Jöns och skrockade, “skynda långsamt till Valhall du, du behövs här än.”

Han återgick till att tvätta sig. Gröngölingen klickade med tungan och spottade. Med ena handen rörde han runt i vattnet. Bortom den låg den svarta avgrunden till sjöbotten. Hans mun smakade skit, och han ställde in sig på att vara arg i två timmar till.

“Är du törstig?”, frågade Dummer-Jöns plötsligt. Han hade ställt fram ett spritkök, och i händerna höll han en kastrull och en vattenflaska i vars botten det skvalpade. Instinktivt ville gröngölingen göra motstånd.
“Oj vilken nuna, var inte envis nu och drick. Vi har långt kvar.”
Snart satt de runt elden och väntade.
“Minns du mycket av livet innan fallet och oroligheterna?, frågade Dummer-Jöns sin unge kompanjon. Vederbörande skakade på huvudet.
“Hmm.”
Dummer-Jöns sög in luft mellan tänderna och lade pannan i veck. Gröngölingen drack och tittade ut rakt framför sig. En bit ut i sjön stod det ett gammalt hopptorn i trä, mörkt och säkert genomruttet. Vyn därifrån var nog fin en gång i tiden, tänkte han.
“Jag gick liksom bara och väntade på att något helt världsomvälvande skulle bryta ut, sade Dummer-Jöns, allt jag gjorde dessförinnan var obetydligt, bara vattentrampande.”

Han singlade iväg en sten på vattenytan. Plask, plask, plopp lät det innan den försvann ur sikte.

“När globen sprängdes och kalifatet i söder utropades blev jag exalterad. Det var som att jag äntligen aktiverats. Självklart hade ju våra fiender funnits här sen en lång tid tillbaka, men nu blev uppdelningen tydlig för alla. Folk skyndade sig att välja lag.”
Han verkade tappa tråden, och gröngölingen såg på honom med ihopskjutna ögonbryn.
“Så?”
“Vad heter det, det här är den enda världen du känt, eller hur?”
“Jo, jag var väl fem typ när allt hände.”
“Och du har alltid vetat att du ska slåss?”
“Det kan du ge dig fan på.”
“Ja, min poäng är lite detta. Män som du och jag, vi behöver ett uppdrag, ett syfte med våra liv. Något att leva, kriga och dö för. På sätt och vis är detta den bästa tiden för män att födas. Alla finner sin roll, för det måste man. Det finns inte tid för trams, förstår du?”
Gröngölingen kliade sig på hakan och ryckte smått på axlarna.
“Njae, inte riktigt.”
“Låt mig säga det så här då. Förr var mitt liv piss, ingenting spelade roll och allt runtom mig var outhärdligt. Nu har jag en roll, en plats, en mening med mitt liv.”
Dummer-Jöns andades ut genom näsan och lyfte blicken mot gröngölingen.
“Det är därför jag är glad.”
Gröngölingen nickade tyst några gånger. Det lät rimligt.
“Så det gagnar dig inte att vara arg. Chefen har fått order, och därför är vi här. Du stred bra, men som gröngöling är du alltid under lupp. Ge inte någon skäl att tvivla på dig.”
“Är du alltid glad?”
“Ja, för det mesta försöker jag vara det.”
“Är det därför du kallas Dummer-Jöns?”
De båda milismännen skrattade.
“Per Jönsson”, sade Dummer-Jöns och sträckte ut armen över spritköket för att hälsa.
“Vissa får namn efter sin kampförmåga, efter sin brutalitet och hänsynslöshet, eller efter sitt föredragna vapen i strid. Somliga får namn för att de talar med gudarna och för att de åker land och rike runt, spörjer visdomsord och skipar rättvisa, och andra får namn efter sitt utseende. Lutan fick ju inte sitt namn för att han är sned, utan för åbäket han släpar med sig överallt och plinkar på. I mitt fall blev Per Jönsson till Jöns, Pellejöns och Dummer-Jöns innan någon visste ordet av det, och så har det varit. Jag är inte en särskilt märkvärdig man, så det passar mig. Du ska se att detsamma gäller dig så småningom.”
Nu kokade vattnet, och Dummer-Jöns ställde ned den varma pannan i sjön. De olika temperaturerna möttes och gjorde sig hörda. Medan han stoppade tillbaka elddonet återupptog han sitt visslande, samma melodi som innan. Den var enkel, med tydliga toppar och dalar. Trots att gröngölingen aldrig hört den förr tyckte han att varje not lät rätt.
“Vad är det du visslar?”
“Detta?”, svarade Dummer-Jöns och slog sig ned igen, “det är en rhodesisk låt. Jag kom att tänka på den när jag såg hur du vandrade.”
Han hann vissla en fjärdedel av låtstycket igen innan han märkte sin åhörares förbryllade ansiktsuttryck.

“Juste, du vet ju knappast vad Rhodesia var. Då ska du få höra! I slutet på 1800-talet ledde en man vid namn Cecil Rhodes en karavan genom södra Afrika. De hade köpt åt sig en enorm landareal åt det brittiska sydafrikakompaniet att förvalta fram till 1920. Kolonibygget tog fart, men inte utan besvär. Redan 1893 blev det krig när matabelefolket ledda av kung Lobengula, vilka tidigare sålt dem marken, anföll. Kolonisterna, som sedermera skulle komma att bli rhodesier, vad dock inga mesar, och de vann med hjälp av sin överlägsna krigsmakt. På den vägen banade det med fler krig, mot matabelerna, och mot boerna i Sydafrika. 1923 fick området söder om Zambesefloden, Sydrhodesia, eget styre under britterna, och landets soldater fortsatte kriga för sina herrars räkning. I andra världskriget, i Öst- och Västafrika, i Egypten, i Burma och på Madagaskar kämpade de och dog för sina allierade, och 1965, efter misslyckade försök att inlemma dem i en federation med ett par grannterritorier, utropade Rhodesia till slut ensidig självständighet.”

Han fick plötsligt något vemodigt i blicken och såg ut över sjön. På andra sidan låg allt ödelagt. Brända trädstammar stod över mark täckt av sot och aska. Grönskan som annars täckte hela landet så här års skulle få ta lång tid på sig att återställa sjöområdet till sitt naturliga sköna jag. Gröngölingen visste inte om det var kalifatets trupper i reträtt eller drönarbomber från krigsalliansen som orsakat skadan, men han spottade på båda deras namn. Av loskan gavs ett hårt plask när den blandades med sjön, och Dummer-Jöns suckade.

“Vet du, deras situation var inte helt olik vår”, fortsatte han, “europeiskättade rhodesier som aldrig känt en annan värld och bara ville leva fredligt på sina egna villkor tvingades snart in i ett försvarskrig mot svarta kommunistiska terroristgrupper understödda av länderna i Warszawapakten respektive Kina under Mao. Rhodesierna motade till en början hotet i grind, men allt eftersom åren gick fick de det svårare. Det lilla landlåsta landet var nämligen mycket beroende av handel med sina grannar i syd och öst. Så när forna allierade i Storbritannien och Sydafrika svek, och tillsammans med samma FN som fördömer oss idag införde sanktioner, och när Portugisiska Moçambique släpptes löst och blev en kommuniststat som gav fristad åt terroristerna, ja…”
Dummer-Jöns lade ihop händerna i knät där han satt. Gröngölingen tyckte han såg smärtad ut, som om han själv bevittnat det han talade om.
“…Då drog snaran runt rhodesiernas hals åt allt hårdare. Modiga män och kvinnor stred och kämpade varje dag i större och större underläge. Deras fiender anföll konstant, de angrep civila, lade ut minor, och sköt ned privata passagerarflygplan ur luften. Alla försök till fredlig samlevnad misslyckades. Slutligen, år 1980, efter att kontrollen kort överlämnats till britterna, föll landet i händerna på de svarta, och de vita drevs på flykt.”
“Vad hände sen?”
“Landet förstördes, och Rhodesia fanns inte mer. Vem vet vad de har för sig där borta nu. De kunde lika gärna sitta skräddare och käka dim sum vad det mig anbelangar, om det nu ens finns något där att äta.”
Dummer-Jöns vred huvudet mot gröngölingen och gav ett kort leende innan han började fördela dricksvattnet. De skålade och drack. Vattnet kändes fortfarande lite varmt i gröngölingens strupe, men det svalkade som en oas ändå.

“I Rhodesia var krig alltid en närvarande del av befolkningens vardag, och de hade hela världen emot sig. Mycket av deras korta men intensiva historia finns bevarad i deras musik. Låten jag visslat på handlar om hur kämpigt de hade det, men det framförs med glimten i ögat. Man skulle kunna säga att de försökte göra det bästa av situationen.”
Dummer-Jöns flinade och blinkade med ena ögat. Gröngölingen fnös, men kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden.
“Hur vet du sån här skit?
“Jag brukade gilla historia. Jag kunde tillbringa hela dagar med att läsa förr när allt fanns tillgängligt.”
Han drack en klunk till, och såg ut att söka noggrant efter sina nästa ord.
“Det är en anledning till varför jag är glad med. Tiden vi lever i är historiskt den allra viktigaste i frågan om vårt folks överlevnad. Jag är glad att få kunna bevittna det.”
“Vad fan drar du såna deprimerande historier för då? Ni har jag ju tappat hoppet om att vinna”, sade gröngölingen och skrattade. Dummer-Jöns bara fortsatte att le.
“Vi kommer vinna. Det råder det inga tvivel om. Hur många eldhärjande musseförband och bombplan de än skickar kommer de aldrig komma åt oss alla, och så länge här finns ängar, slätter, myrar, skogar, sjöar och berg kommer Odens söner sitta där och lurpassa, med yxan höjd och med kampen i blicken. Så mycket kan jag lova dig.”

Uppifrån vägen hörde de förbandschefen signalera för vidare marsch. Dummer-Jöns krängde på sig sin packning, återupptog sitt visslande, och de gick. Efter stycket var över började han med dov stämma sjunga till samma melodi. Hans sång var mjuk och lågmäld, och gröngölingen var ensam om att höra den.

“Det är långt kvar till nya Svitjod, det är långt kvar att gå.”