Laegrimal

Julius Paharova stod på sina flagade turskidor med geväret hängande över bröstet, ryggsäcken på ryggen och blickade ut över förödelsen. Här och där i det lilla samevistet låg 14 människor döda i snön. Män, kvinnor och barn, utspridda över ett mindre område. De flygande asätarna hade redan börjat sitt värv och skrek upprört över att bli avbrutna. Skogens fyrbenta opportunister verkade redan ha ätit sig mätta och lämnat platsen. I alla fall protesterade de inte när de ännu levande kom till platsen. Paharova kunde dock fortfarande se vad främlingarna gjort med samerna som uppenbarligen sovit när de kom. Bakom honom kräktes två av de yngre i gruppen upp lunchen i snön, någon snyftade tyst, övriga bara observerade uttryckslöst.

I Norrbotten var svensken normalt inte hjärtlig vän med samerna annat än person till person där tillit och ömsesidig redighet etablerats. Samerna hade senaste hundra åren haft enorma privilegier jämfört med svenskarna och vad som gjorts av den ena eller den andra innan dess var av mindre vikt i de flestas huvuden, men när oroligheterna började hade både samer och svenskar raskt förstått att nu var det inte tid att älta gammalt groll, utan att som en man sluta leden mot barbarerna. Detta visade sig dock hjälpa föga för flertalet. Samerna var förvisso beväpnade men utspridda, få och mentalt inte förberedda på det som komma skulle.

I det illröda Norrland hade centralmakten, från stat till kommun och nästan alla offentliganställda, stinna av värdegrundsindoktrinering slutit upp mot ”upprorsmakarna” när dessa gått man ur huse för att kräva rättvisa för de många offren i Sorselemassakern. Där hade ”flyktingar” från Lycksele, Storuman och just Sorsele, nominellt upprörda över någon lokal kärlekshistoria mellan ungdomar gått bärsärk. Anförda av tre svartmuskiga officerare från skyddsskolan i Umeå och märkligt nog beväpnade med toppmoderna AK5C, samma som Försvarsmakten använder, hade bara en handfull av 119 personer överlevt. Flera av offren hade konstaterats bära spår av att ha utsatts för senapsgas, som dessa tre officerare haft tillgång till på SkyddC i Umeå, givetvis i utbildningssyfte. Folk hade dragit sina egna slutsatser och sedan hade helvetet brakat löst även här i Norrland.

Paharova tittade ut över förödelsen i vistet och började vant ge order.

– ”Johan, Starkis! Post öster. riktning Fjällnäs. Jag vill veta om någon kommer på vägen innan de får nys om oss!”

– ”Dra ihop de döda till likbål, andra sidan fjället, tänd inte innan vi är på väg!”

– ”Samla offrens personliga identitetshandlingar till mig!”

– ”Hitta och packa överbliven mat och bra utrustning i pulkorna!  Ölis, du bedömer.”

– ”Avmarsch om 2 timmar, till dess i brist på uppgifter rast, vila.”

– ”Rovan, kolla här!”, ropade Armstarke, även kallad Starkis som stod och tittade i kikaren över dalen in mot Norrbotten.

Rovan skidade över till posten och lånade kikaren. Jodå, på nästa fjällmassiv kunde han tydligt se sex personer ovant staka sig fram på skidor. Hade han inte vetat bättre hade han trott att det var ytterligare en näve ovana sörlänningar som bestämt sig för att gå på tur i en värld de inte förstod eller behärskade. Deras ledare manade på dem och skidade faktiskt vant fram och tillbaka i vid sidan om de övriga.

– ”Se där, se där. En ser nästan ut att veta vad han gör. Konvertit eller kanadensare gissar jag. Vi får se om två dagar, om vädret tillåter”, skrockade Paharova. Villebrådet var illa rustat för den här sortens strid, det såg han till och med på långt håll genom kikaren.

– ”Ska vi inte skynda oss och åka ifatt dem? Tänk om de kommer undan.”, frågade Starkis osäkert.

– ”Inte behövs det inte. Vi tar dem ändå innan de hinner ställa till mera djävulskap, det är ett som är säkert. Lugnt och metodiskt är så vi för krig häruppe. De kan inte gömma sig. De kan inte hinna undan. De kan inte skjuta ordentligt. De är alla döda, de vet bara inte om det ännu.”

Gruppen tog sina två timmar och spände sedan på sig skidor och ryggsäckar. Det planerade skidpatrullerandet i vårsolen hade just förvandlats till jakt på fienden. Paharova höll ett öga på de två ungtupparna i gruppen. De skötte sig ändå väl, kontrollerade jaktgevären och riktmedlen efter att de gjort sig redo för avfärd och stod rätt på skidorna. Kanske skulle han låta någon av dem knäppa sin första fiende i övermorgon? Den första av många med lite tur. Paharova log brett. Det såg ut att kunna bli en fin och produktiv fjälltur i vårsolen. Han gick att se om sin utrustning och sina män inför det som oundvikligen komma skulle. Här i den oförutsägbara låga fjällterrängen kunde oaktsamhet om endera fort bli ödesdigert och det fanns ingen anledning att stressa eller flamsa.

Jakten visade sig ta längre tid än väntat. Det må vara april men här i sydligaste Norrbotten hade vädret visat sig från sin lynnigaste sida. De senaste två dygnen hade patrullen utstått stekande sol, bländande ljus och en halvsmält sörja av snö att ta sig fram genom för att sedan förbytas till isande vindar, blötsnö och avlägset åskväder. Julius Paharova hade raskt beordrat manskapet att sätta läger när den första snöflingan kom för det här såg enligt hans erfarenhet inte gott ut.

Mycket riktigt hade ett ymnigt snöfall börjat framåt eftermiddag och sedan hållit på utan avbrott i två dygn. Männen låg två och två i tälten och turades om att gå ut och skotta bort snön så att man både skulle få vindskydd och så att man inte skulle snöas in och eventuellt kvävas. Det fanns inte mycket att göra för Paharova annat än att göra sitt jobb, försöka titta till de övriga så gott det gick och vila medan vinden tjöt utanför. Ungtupparna var satta i par med erfarna män som även om de inte var militärer kunde föra sig på fjället och Paharova kände sig trygg med att de skulle kunna hantera även de klaustrofobiska utbrott som ofta hände de som inte var vana vid att vila när väl vila erbjöds.

Trots alla Paharovas ansträngningar visade det sig att en av ungtupparna lyckats klanta till skottandet och dessutom lagt sig mot tältsidan när de frös på framåt kvällen med följd att han hade frostskador på vänstra benet från mitten på låret och nedåt. Paharova såg hur Starkis petade över hela benet med en tältpinne och sedan mötte hans blick.

– ”Det här blir inte bra det. Inte alls bra. Han kommer inte att skidra i närtid. Vad gör vi chefen?” frågade Starkis.

Paharova misstänkte att Starkis visste vad svaret vara egentligen men undvek det. Inte bra, tänkte Paharova. Starkis vad ändå hanns tilltänkta vicechef. Han måste kunna göra det som måste göras för att segern en dag ska bli vår. Nåja, Starkis var ännu inte 24 år fyllda och kunde vara ursäktad denna gång men ett samtal mellan fyra ögon skulle absolut följa.

Ungtuppen som klantat sig låg och småflämtade. Stackaren förstod att han hade satt sig i klistret, men kanske inte hur illa. Paharova satte sig ned på ryggsäcken i den värmande vårsolen. Tidigare dagars oväder var som bortblåst och Paharova hade bara på sig kängor, en sliten grå t-shirt och vad som såg ut som helt nya uniformsbyxor i någon sorts utländskt kamouflagemönster.

– ”Rovan, jag vet att jag klantat mig men jag klarar det här, ingen fara. Hjälp mig bara upp lite på skidorna så löser det sig.”. Ungtuppen formulerade det som en förhoppning snarare än ett tvärsäkert uttalande.

– ”Du sov tryckt mot kall fuktig snö. Hur kan det komma sig?”, frågade Paharova.

– ”Alltså, jag vet inte chefen. Jag hade lite brännvin som jag tog av en av lapparna och jag frös och tänkte att det…”

– ”Det räcker så! Tyst.”, sade Paharova.

Det här var det värsta med jobbet, men det fanns inget sätt runt det. Paharova drog sin slitna Mararovpistol, säkert vanvårdad av gängkriminellt bus tidigare men den var vad som fanns, riktade den mot ungtuppens hjärta och tryckte av. FAN! Eldavbrott. Ungtuppen fick såklart spel och började leva om medan Paharova skiftade ut patronen, siktade och sköt ungtuppen två gånger genom bröstet.

Det var en och en halv dag senare. Patrullen blickade ut över tre slokande tält på bergssidan. Brännäs låg bara över nästa kulle ned i dalen men fienderna hade uppenbarligen hanterat ovädret ännu sämre än Paharovas grupp. Bara två skott hade avlossats men fienden var ändå nedkämpad. Så kunde kriget vara häruppe.

Ingen nämnde med ett ord gruppens förlust, även om nog många tänkte både det ena och det andra, men den som sviker sin grupp och sin tältkamrat måste betala det yttersta priset.

Utan tillit, inget förband
Utan förband, ingen strid
Utan strid, ingen seger
Utan seger, inget land

Alla drillades till det från dag ett. Alla kunde det. Alla visst vad som gällde.

Efter städningen tog Paharova första vakten. Han hade aldrig varit en ordets man men tog sig ändå tid ibland att plita ned ett och annat om det som hänt i sin anteckningsbok, även om han hade glömt bort varför han började med denna för honom ovanliga praktik. När alla andra somnat grät han tyst över ungtuppen som han varit tvungen att skjuta, över de förbannade utlänningarnas illdåd och över sin egen tillvaro här ute i ödemarken. Han längtade hem, men visste också att det var förenat med livsfara att återvända hem. Inte bara för honom själv utan för hans älskade fru och barn.

Det var dags att prata med Befälhavaren.

Befälhavaren, som var det alla kände honom som var en man som såg ut som att varit ute oskyddad i skogen i hela sitt liv. Fårat ansikte, där alla gissningsvis 60 åren gjorde sig påminda, spenslig men ändå kraftfull, solbränd, avslappnad och han gav alltid intryck av att vara tillfreds med situationen, oavsett hur den var. Han såg ut som den sortens man som utan att blinka uppenbarar sig för att hjälpa en dam i nöd i en av New Yorks gränder i en 80-talsfilm med ett mystiskt leende på läpparna. Paharova log för sig själv, men stramade raskt upp sig. Det här var ingen man att underskatta, men också en trofast stridskamrat och om man ska se nyktert på det, en fullständig fanatiker i striden mot främlingarna och deras understödjare.

Paharova tog ett par steg till in i kontorsdelen av lagerlokalen i industriområdet i Sorsele, nödtorftigt inrett med ett par sängar, några stolar och bord. På väggarna satt kartor över större delen av Norrland och utanför hördes den vänligt inställda lackeringsfirman jobba med sitt.

– ”Chefen”, började han.

– ”Det är bra Paharova, jag har redan fått veta vad som hände. En väl utförd patrull, om än med lite elände mot slutet, men så är det ju, det vet du.”

– ”Nåjo chefen, men nu är det inte det, och det är inte någon artighetsvisit. Jag skulle behöva se till min familj. Det var länge sedan.”

Befälhavarens min såg fortsatt bister ut men Paharova tyckte han såg ett missnöje där, eller kanske en besvikelse?

– ”En färd till Lycksele i nuläget är vansklig, speciellt som det är som det är med din familj.”

Paharova tyckte han uppfattade något nedlåtande i ordet familj, men kanske vara det bara som han inbillade sig.

– ”Jo, men nu är det nog så att jag måste. Jag har ett ansvar som man, saker att ta med till dem och jag har lett patruller nu i nästan sju månader utan avbrott. Ska jag orka så behöver jag nog lite tid. Det är kärvt därute.”

Vädjan till plikten som karl kanske tog skruv för Befälhavaren stannade upp och tänkte innan han svarade.

– ”Sex dagar, inte mera. Sedan är du tillbaka här. Vi har fått underrättelser om att det ska levereras vapen till det så kallade kurdiska självförsvarsstyrkorna om två veckor och jag vill att du leder den operationen. Och för i helvete Rovan, var försiktig. Lycksele är inte trevligt just nu.”

– ”Jag vet chefen, jag vet, men jag måste bara få träffa dem. Jag lovar att vara tillbaka i tid.”

– ”Det är jag säker på. Lämna all utrustning med Starkis, och byt för i helvete allt som kan tänkas påminna om militära paltor. Även kalsongerna!”

– ”Ska ske chefen”, sade Paharova och stegade lättad ut i det ganska varmasnöblandade regnet. Han skulle äntligen få träffa sin familj igen.

Färden till Lycksele blev precis så lugn som Paharova kunde hoppas på. Hans ganska skraltiga Golf där vinterdäcken kostade mer än hela resten av bilen blev efter en kort frågestund vinkad genom alla check-points från både kurdiska milisen, den reguljära militären och något stackars Rwandiskt FN-förband som stod och frös vid Lugnets kyrkogård vid nordvästra infarten till Lycksele. Det som på kartor hette E12 eller på lokalkartor Blå vägen för att den gick längs med Umeälven var nu i folkmun kallad röda vägen för alla stoppande check-points som fanns längs med den. Blodet som spillts längs vägen kunde kanske också ha haft något med saken att göra.

Tannbergsskolan i Lyckesle var numera ett så kallat flyktingboende men alla visste att det var därifrån den kurdiska milisen opererade med centralmaktens goda minne. Paharova parkerade utanför och de tre barn i femtonårsåldern som satt på en träbänk kom omedelbart framspringande och frågade på bruten svenska vem han var och vad han gjorde där.

– ”Ingen fara, jag bara parkerar. Jag och min familj bor en bit bort. Man får inte stå på gatan där du vet. Inga problem”, förklarade Paharova för ungdomarna, medan han noga kollade av dem för dolda vapen. Minst en var var beväpnad med ett skjutvapen bedömde han.

– ”Betala avgift sen, vi har ögonen på dig suedi!”, blev svaret och Paharova nickade avvärjande. Han ville verkligen inte ha strul här.

– ”Kanske kan vi få träffa din familj, din mamma och syster! Vi gillar svenska tjejer mycket!”

Paharova nickade och gick vidare med ilskan under knapp kontroll.

– ”Kom igen suedi, de kommer att gilla det, kanske tacka dig.”

Inte nu, inte nu, inte nu, var det enda Paharova kunde tänka.

Kort efter det promenerade han förbi ett gäng svenska ungdomar, kanske 25 personer mellan 15 och 20 år. De nickade vänligt och vinkade förbi honom men det var uppenbart att de här också var soldater i det lågintensiva gäng krig som plågat Lycksele de senaste åren. Olika utomsvenska etniska ungdomsgrupper stod i en lös allians mot en underlig och motvillig allians av raggare, hårdrockare, immigrantgängsimitatörer och kvartersgäng. Alla sidor hade rykte om dig att vara slumpmässigt synnerligen brutala mot ”fel personer” och inte sällan hade utomstående bara mördats där och då för att de inte råkade vara från rätt ställe eller pratat med fel dialekt.

En knapp kilometers promenad och så var han vid huset. Huset som han snabbt och med kontanter köpt åt sin familj. Hans syster Lisa öppnade och gav honom en kram som kändes som om den hade kunnat strypa ut en björn.

– ”De är i källaren. De är nästan alltid där nu”, sade Lisa och gestikulerade mot trappan.

Paharova tog av sig de ovant sittande lågskorna, för kängor kunde få en dödad i Lycksele, och gick ned för källartrappan. Genast när han kom ned kastade sig två barn om hans hals. Han hörde sin älskade hustrus röst genom ljudet av näsa nästan mosades av de två illbattingarnas intensiv kramande och klängande:

– ”Välkommen hem käre make.”

– ”Äntligen”, var det enda Paharova kunde stöna och han fångade hela sin familj i en stor björnkram.

Kvällen blev lång tillbringades i källaren med gardinerna konstant fördragna. Till slut somnade de två små av ren utmaning och Paharova bar dem till sängs, och lade sig att vila vid deras sida.

När han kom tillbaka omfamnade han sin fru och viskade i hennes öra:

– ”Jag stannar tre nätter max Nasrin, mer än så vågar jag inte. Ni borde vara säkra här men för er halvblod ”(hon fnös vid ordet)” är gatorna farliga nu. Särskilt om någon kommer på att du är gift med en motståndsman. Gängen är som de är, både svenska och utlänningarna och ni måste fortsatt hålla er gömda här med min syster. Jag kommer att behöva hjälpa till att göra landet säkert för oss ännu en tid. Min befälhavare vet om dig och oss. Han gillar det inte men tolererar det så länge jag strider, hans folk här håller ett öga på er. Du vet vilka du ska kontakta om det blir trubbel.”

Paharovas fru bara grymtade till svar och tryckte sig tätt intill honom, vilket han välkomnade med hela  sitt hjärta.

Det var sent fredag kväll och dags att åka tillbaka till jobbet för Paharova så han gick tillbaka till skolan. Ingen verkade bevaka parkeringen men från gymnastiksalen hördes det mumlande ljudet av bön. Paharova funderade en sekund, tog på sig en mörk munkjacka även om det fortfarande var ljust ute och försåtsminerade i rask takt bänken vid parkeringen, utgången från skolan och reservutgången från gymnastiksalen. Han hade inga rejäla grejor med sig men nog för att det skulle bli stökigt för den som snubblade in i det. Marginell risk för upptäckt då den lokala imamen höll stenhårt på att alla skulle delta i bönen på plats.

Paharova var inte helt tillfreds när han började åka mot Sorsele i Golfen. Han hade gärna lagt vantarna på snorungarna vid parkeringen själv men det här fick duga. Hans hemlighet med Nasrin, som hade svensk pappa och iransk mamma, var säker tills vidare och, tänkte han, borde rimligen kunna okejas när det värsta stökandet var över men till dess var hon och barnen lovligt byte för alla sidor. Hon och barnen var för sjutton mera svenska till kropp och sinne än en hel del milismän han skulle kunna nämna.

Solen fortsatte att knappt nudda horisonten men ändå vägra gå ned som den brukade så här framåt senvåren. Det var ljust även framåt natten när Paharova gasade på sin lilla Golf längs Blå vägen och Umeälven på väg att leda en ny patrull ut på fjället, ut mot fienden.