Den tunna grå linjen

Milismannen Martin sitter i baksätet på Häxan, det bepansrade vidunder till bil som den här milisgruppen, ledd av den ökände Galt, har som flaggskepp i sin kolonn som just nu färdas söderut. Det är natt, förarna där framme sitter med nattkikare och småpratar medan de lyssnar på Prodigys hårdare låtar på låg volym. Baksätet har gott om utrymme, Martin sover bredvid Rasmus som är den här milisgruppens yngste medlem.

Martin försöker sova men det går inte bra. Bilen kränger och han har aldrig kunnat sova i fordon, inte ens om bilen står stilla så går det särskilt bra för honom. Någonstans i gränslandet mellan vakenhet och dröm funderar Martin på hur han gått från att vara en lokalområdespolis till att vara en milisman i ett lågintensivt inbördeskrig i ett sönderfallet Sverige. Nu satt han i en bil vars motorhuv pryddes av ett avhugget huvud – ett huvud som han själv varit med och skurit loss från en fiendes kropp. Han tänkte på hur han var då, privat och i sin yrkesroll och vad han hade blivit. 

Polis. Han smakade på ordet. Innan allt hade brakat samman så hade det ändå betytt något. Det hade varit en samhällsbärande uppgift och ingett viss respekt, åtminstone hos många. Visst, det hade funnits stora problem inom kåren, kraftigt korruption, på vissa håll hade det varit riktigt illa, där hade vissa polisområden varit helt styrt av lokala klanen. Han mindes när han som aspirant hade skickats på studiebesök till Rosengård, en s k utsatt förort. “Är alla poliser här araber?”, hade han skämtsamt frågat men bara fått en sur blick tillbaka. I princip var alla poliser i vissa förorter släkt eller ingifta med den lokala klanen där. Det var klanen Ali Khan som styrde, en mäktig klan som hade bildats redan på sent 80-tal med en imam som invandrat från Libanon och redan där mördat för sin klan. Väl invandrad till Sverige hade imamen och hans fyra fruar bildat början till det som skulle bli en av Västra Götalands mäktigaste klaner.

Även i hans eget polisområde så hade han ofta fått se kollegor som var mer brottslingar än poliser, korrupta eller helt enkelt bara valde att se bort. Det fanns inget jämlikt bemötande, allt berodde på om man var klanlös eller tillhörde den lokala klanen. Ofta fick Martin ta ett steg tillbaka, låta sin kollega som hade förankring i lokala klanen och därmed hade mer makt och beskydd få ta vissa ärenden. Hans närmaste chef var Rami, en lång man med välprydande skägg med förfäder från Irak och Syrien. Rami hade varit väldigt schysst mot Martin och lärt honom hur man arbetade i området. Rami tillhörde dessutom den lokala klanen, han var syssling till klanledaren och funktionär i områdets moské. Han var en profil i lokalsamhället. Lokal förankring, som det så vackert kallades på Polishögskolan. Även om Martin tyckte om Rami så tog det inte ens en vecka innan han förstod att Rami var först och främst klanmedlem och i andra hand polis. Rami lät klananslutna komma undan och satte dit klanlösa mycket hårdare. Om Martin grep eller kontrollerade någon som var klanansluten hade Rami bara tagit över och låtit vederbörande iväg med en varning. Martin hade lärt sig att vika ner sig för att undvika problem…men korrupt tänkte han aldrig bli. Eller det kanske var en sorts korruption? I efterhand förstod Martin att han omgivit sig med massa lögner för att orka med sitt hyckleri. 

Martin hade arbetat i tre år som polis innan samhällskollapsen. Sista tiden innan kollapsen hade det varit mycket dålig stämning på stationen och Martin var rädd för vissa av sina kollegor, att han kanske skulle bli mördad eller allvarligt skadad. 

Rädd för sina kollegor. Rädd för andra poliser. Tanken svindlade då men när Martin halvligger i baksätet på Häxan så hade det verkat så självklart, det var så det var. Man kunde bli mördad av en kollega. Man kunde inte lita på polisen ens om man var polis själv. Kåranda, Martin ville bara hånskratta åt ordet. Det hade inte funnits någon kåranda. 

Bara månaden innan samhällskollapsen så hade en större händelse ägt rum som delade stationens personal, en tydlig linje gick mellan de klananslutna och de klanlösa, den hade alltid funnits där men på slutet handlade det om en öppen fiendeskap. Martin hade varit en huvudperson i händelsen som utlöste det hela och han tänker nu på vad som egentligen hände. 

Martin och en svensk kollega till honom hade av en slump fått syn på en efterlyst man, han var högt efterspanad och satt i en allierad klans råd, en s k “äldste” även fast han bara var 55 år. Martin och hans kollega hade blivit både förvånade och glada över fyndet, utan att tänka sig för, utan att kalla in klananslutna kollegor för en andra bedömning av situationen så satt mannen snyggt och prydligt i handfängsel i polisbilens baksäte och Martins kollega hade kommunicerat händelsen med kommunikationscentralen. 

Plötsligt hade fler patruller kommit till platsen. Det hade varit både civilklädda och uniformsklädda kollegor. “Vi tar över gripet”, hade kollegan Khalil, en lojal klanansluten polisinspektör förklarat. “I helvete ni gör”, hade en klanlös kollega väst, väl medveten att den gripne blir släppt direkt när övertagande patrull kommit runt hörnet…eller “rymt” som det så fint hade skrivits i rapporten. Röster höjdes, argument, förolämpningar, till slut skrek en “Vad är det ni INTE FATTAR, HAN ÄR VÅR!“. Sedan gick allt väldigt fort och så stod de där med dragna vapen mot varandra. Kollegor. Det skreks och Rami försökte lugna båda sidor, diplomaten Rami som alla ändå visste på vilken sida han stod. 

“Lyssna, det här berör inte dig Martin, du är svensk, tänk på din familj. Det här är mellan oss, du vet, vi löser och hanterar problem bland de våra.”. Det fortsatte så med Ramis diplomati och det hade slutat med att de klananslutna kollegorna fick ta över och strax därefter hade den gripne “rymt”. Det hade inte varit värt att dö över, men polisstationen hade varit helt splittrad efter det. Man hade inte hälsat i fikarummet och kollegor hade bytt turlistor för att slippa arbeta med varandra. 

“Den tunna blå linjen”. Uttrycket var importerat från USA, “The Thin Blue Line”, och populariserat med patches och klistermärken och betydde att poliskåren står som en blå linje mellan vanligt folk och brottslingarna och håller dem åtskilda. Martin och många av hans kollegor hade stolt burit ett sådant märke på sina uniformer, ofta ovanför polisemblemet på uniformsjackan.

Linjen var inte blå, tänkte Martin. Den hade aldrig varit det, åtminstone inte i Sverige när han var polis. Den hade varit olika nyanser av grå. 

Plötsligt vaknar han av att de i framsätet skruvar upp volymen på stereon för att väcka gruppen i bilen. Martin svär till högt av att han inser just att han inte fått någon riktig vila och Rasmus bredvid honom börjar också småsvära. Jag får vila på riktigt när jag är död, tänker Martin.