Laegrimal

Försommarnatten har milt behagligt väder men Mikaela vrider sig i sin bädd utan att somna.  

Det är alldeles för många intryck och tankar som snurrar i hennes huvud.  

Rummet som ligger i personalkorridoren på Felicias gård i dalarna är litet och sängen hon ligger i tar det mesta av ytan, de fåtal kläder och gamla tillhörigheter som Mikaela har samlat på sig i sitt 19-åriga liv ligger i en kappsäck under sängen.  

Av och an vrider Mikaela i sängkläderna ömsom lycklig och ömsom fylld av saknad och begär.  

I åtta år hade hon bott i det här rummet, ända sedan Felicia adopterade henne. I åtta år hade hon jobbat åt sin husmor Felicia, lagat mat, tvättat, skördat grönsaker och tobak, vårdat de svaga och sjuka som sökte hjälp på Felicias stora gård. Men om ett par veckor skulle allt ändras, hon skulle snart gifta sig med sin kärlek och han skulle ta henne ifrån gården. Även fast Mikaela på sätt och vis älskade sin husmor som hade tagit hand om henne när hennes föräldrar försvunnit så ville Mikaela bli sin egen husmor, ha sina egna nycklar till en gård.  

I det krigsplågade landet så var Dalarna något av en fristad, här fanns inte Kalifatets soldater som kidnappade unga att föra till slaveri i Malmö. Kriminella gäng som hade rövat åt sig mattransporterna som FN släppte ner hade fördrivits. Dalkarlarna styrde i orten och miliserna som krigade söderut mot Islamisterna sökte sig hit när de behövde vila.  

För några dagar sedan hade en bil anlänt till gården. Den var fullpackad med gåvor och förråd, männen som kom med den var i hennes älskade Felix kompani. De var en brudgåva och omkostnader för bröllopet de kom med.  

Felicia hade fyllt sina förråd med mediciner och andra nödvändigheter. Hon hade varit mäkta nöjd med Felix frikostighet när det kom till betala för bröllopet. De skulle gifta sig före midsommar, för Mikaela känns det som evighet bort och kan ibland må fysiskt illa av oro när nyheter om striderna söderut sprids i bygden. Hon vet att Felix är en duktig soldat men hon vet inte vad hon skulle göra om han stöp i strid. Hon vill bara ha honom här för bröllopet så de kunde vara tillsammans igen.      

Tre stora koffertar hade de luggslitna milismännen lämnat till Felicia att ge Mikaela efter att de hade gift sig. En var packad med vackra kläder, sådana som Mikaela aldrig hade sett tidigare i sitt liv. Dess färger och former var något helt annat och Mikaela hade blivit förundrad över hur mjukt textilerna kändes mot hennes kropp när hon prövade dem. Det fanns skor som var jättefina men svåra gå i. En kväll hade Mikaela och flickorna i personalen hade vinglat runt i dem i matsalen hysteriskt skrattande samtidigt som Felicia skrek åt dem att de skulle försöka se graciösa och sexiga ut samtidigt. Tydligen var det vanligt att kvinnor före oroligheterna hade skor som var svåra att gå i.  

“Märkeskläder, dessa var vääääldigt dyra före oroligheterna, din pojkvän Felix har antingen betalat en förmögenhet i ammunition och konserver för dessa eller så har han hittat dessa av ren tur. De som inte passar dig syr vi till!”, hade Felicia förklarat för henne. 

Men det var de två andra koffertarna som hade varit riktigt speciella, i dom låg det något som kvinnor hade betalat förmögenheter för innan landet Sverige dog. Smink…stora mängder smink och skönhetsprodukter. Mikaela hade först inte förstått varför Felicia hade blivit helt ifrån sig.  

Hon hade rabblat upp alla möjliga krämer, läppstift och nagellack och allt var det var. Men det var först när Mikaela fick se sig i en spegel efter att ha blivit behandlad och målad i ansiktet av en tålmodig Felicia som hon förstod var det var. Sminket hade förvandlat henne till en helt ny kvinna, hon var helt förbluffad. De andra unga flickorna hade också fått sina ansikten målade och de började nästan att slåss om att få hålla i spegeln efteråt. Felicia hade senare förklarat att de två koffertarna med smink skulle göra Mikaela till den rikaste kvinnan i hela dalarna. Mikaela hade fortfarande inte riktigt förstått vad det egentligen innebar.      

Men det var inte rikedomar och tingestar som uppfyllde Mikaelas tankar nu utan Felix. Den långe stilige tystlåtne milislöjtnanten som nu blivit kapten med sitt eget kompani. Hans rykte hade förkommit honom och alla flickorna som arbetade åt Felicia hade tisslat och tasslat om honom när nya otroliga historier om hans dåd på slagfältet nådde dalarna. Men så en dag dök han upp på gården för att bedriva handel med Felicia. Visst hade Mikaela träffat andra pojkar innan men ingen som Felix. Det kändes som om hon hade blivit träffad av blixten när deras blickar möttes. Alla de andra flickorna hade åmat sig och gjort klumpiga försök till flörtande med honom men av alla unga flickor som var adopterade av Felicia eller jobbade på gården så hade han valt henne. Hennes systrars avundsjuka hade varit avgrundsdjup och ledde till en del bråk mellan kvinnorna. Men att han “den utvalde” som han kallades hade av alla valt just henne. Den känslan fick det att brusa i bröstet på Mikaela.

De hade lyckats stämma en träff en gång med bara varandra, ute i en daggblöt glänta strax före gryningen, borta från lyssnande öron och spejande ögon. Mikaela flämtar till av minnet när Felix rör vid henne, hans starka händer som smeker hennes kropp. De hade legat där, och sedan hade hon i smugit tillbaka till gården när solen klev upp. “Jag skriver till dig”, hade Felix lovat när de mycket motvilligt hade skilts åt.

Mikaela stiger upp ur sängen och går fram till den lilla kaminen som det ligger och pyr lite glöd i. Med en vedtång plockar hon fram en större bit rödglödande kol. I den andra handen vecklar hon varsamt fram brevet som Trollkarlen hade kommit till gården med och gett till henne.  Hon håller den rödlysande kolbiten i tången försiktigt framför den lilla lappen för att lysa upp texten i mörkret. Att läsa och skriva kunde Mikaela men hon kunde så inte många svåra ord så när Trollkarlen hade frågat henne om han skulle hjälpa henne att läsa Felix brev till henne så hade hon avböjt.

Det var bara tre ord på papperslappen han gav henne.

Bli min fru.