Rikets återkomst

Mitt i den dunkla salen av det historiska Riddarhuset, som numer används av regeringens höga tjänstemän, studerar tjänstemännen Erik och Carl-Johan kartorna. De gamla ljuskronornas skuggor dansar på deras ansikten, vilka är präglade av djup oro.

Erik bryter tystnaden. “Om vi kan få Nato gå in med full kraft mot Milisen och krossa den,” hans röst är stadig, utan darr, “då kan vi visa världen vår beslutsamhet. Vi kan återställa ordningen.” Han slår ner sin hand på kartan, där Värmland är markerat. Nato hade ett fredsfördrag med Kalifatet för att säkra transporter till och från Norge och Nato pressade Milisen hårt mot Kalifatets gränser, på så vis trängde man Milisen mot Kalifatet, ett sätt att försöka pressa även Kalifatet till eftergifter.

Carl-Johan, vars bekymrade blick tydligt avspeglar krigets årtionden, nickar långsamt. “Och vad händer efteråt, Erik? Vi hänger ledarna för Milisen offentligt, anklagar dem för landsförräderi och brott mot mänskligheten… vad kommer sedan? Skapar vi bara nya fiender genom detta?” Han sveper med handen över de splittrade områdena.

Erik drar en djup suck, läpparna pressade till en tunn linje. “Kanske,” medger han, “men det kan vi inte undvika. Vi kan inte tillåta att de fortsätter splittra oss mer än de redan gjort.”

Deras blickar förflyttar sig till Malmö på kartan, nu hjärtat av Kalifatet Al-Scania. “Tänk på det här, Carl-Johan,” börjar Erik, “ett Kalifat med visst självstyre under Stockholm, ingen egen flagga, inget eget rättssystem, ingen egen militär, men med garantier för tvåspråkighet och att den huvudsakliga religionen i området är islam, inga andra religionsuttryck tillåts inom deras område, men de får inte hålla på med de delar som bryter mot mänskliga rättigheter och våra lagar. De måste alltså frige de där slavarna som de har, sluta hugga händerna av folk och underordna sig vårt rättssystem, lämna in alla sina vapen och mycket annat. Då får de representation hos oss, precis som när IRA lade ner vapnen på Nordirland.1994. Det kan vara vägen framåt.”

Carl-Johan granskar kartan, det bekymrade uttrycket har mjuknat något. “Och ledarna för Kalifatet? Yusuf Al-Hajj och de andra?” frågar han.

“De ges chansen att fly för annars kommer de ställas inför rätta av Nato,” säger Erik. “Det är rättvisan och så kan Nato vara det svarta fåret för befolkningen i Kalifatet, det är Nato som straffar deras ledare, inte vi! Det är Nato som folket i kalifatet får rikta sin ilska mot i så fall. Och befolkningen i Kalifatet ser att vi krossar Milisen, som ju terroriserat dom i åratal nu.”

Tjänstemännens skratt ekar genom Riddarhusets salar, men det är inget glädjerus. Det är en bitterljuv ton i deras röster, en förhoppning om en framtid som ännu ligger förborgad bakom krigets dimma.

Carl-Johan och Erik står nu vid ett fönster i Riddarhuset, med utsikt över det närmast belägrade Stockholm. Stadens vackra fasader bär spåren av det decenniumslånga konflikten, närvaron av militär var mycket hög. Riddarhuset var omringat av betongklossar och vaktposteringar. Förvisso var närvaron av Nato också hög för att höja säkerheten ytterligare, men det skedde fortfarande terrordåd och kidnappningar. Kriminaliteten var dessutom skyhög. Kriget, terrordåden och kriminaliteten som först tycktes främmande och ovälkommet, har blivit en del av stadens identitet.

“Att vinna Kalifatets förtroende,” börjar Carl-Johan, hans ansikte speglar sig i det nattsvarta fönstret, “Det kommer inte bli lätt. Men vi måste göra det om vi ska hitta en lösning.” Hans blick följer en grupp människor nedanför, som trotsar kylan för att finna ett ögonblick av normalitet i sin rutin.

Erik nickar eftertänksamt. “De bildades ur ilska och frustration, och har stöttats av rika oljestater” säger han, “Vi kan inte ignorera det. Deras känslor, deras identitet, deras tro… allt måste beaktas. Och det måste göras med respekt annars kommer vi få en hel befolkning som hatar oss, likt palestinierna i Israel.”

Tanken på att vinna över de splittrade delarna av landet svävar tungt mellan dem. De känner till utmaningarna med att förhandla med klaner, var och en med sin unika kultur och traditioner.

“Gardet är etniskt blandat och ger oss en fot in i dörren,” föreslår Erik. “De har skapat ordning där kaos tidigare härskade. De kan hjälpa oss att bygga broar mellan etniska grupper och olika gruppers intressen.”

Carl-Johan granskar Erik, ett smalt leende spelar på hans läppar. “Milisen… de är en svår nöt som måste knäckas först. Men förhoppningsvis kan vi förena alla andra under en gemensam flagga.”

Mörkret faller över staden utanför, men inuti Riddarhuset brinner ett hoppets ljus starkt. Båda männen vet att den väg de nu föreslår är full av risker och utmaningar, men de känner också att det är den enda vägen framåt.

Erik och Carl-Johan fortsätter att dela sina tankar, denna gång kretsar de kring potentiella allierade i Kalifatet. Erik lutar sig framåt, hans gröna ögon glimmar i det svaga ljuset.

“Vår underrättelsetjänst har redan hemliga kontakter med klanledare i Kalifatet,” meddelar Erik. “En del av dem är mer än villiga att störta Revolutionsrådet i Malmö om de ser en samlande stabiliserande kraft. De är trötta på detta eviga krig med Milisen och den ökande korruptionen. De rika oljestaterna kommer inte hålla dem under armarna hur länge som helst och då kommer deras ekonomi stagnera och slutligen krascha.”

Carl-Johan, instämmer med ett nick. “De vet vad som står på spel,” säger han. “Och de vet att vi kan erbjuda dem mer än vad det islamiska revolutionsrådet gör nu. Vi pratar om självbestämmande inom ramen för en enad nation, inte bara tomma löften om makt.”

Konversationen glider tillbaka till milisen, och de båda männen kan inte dölja sin tillfredsställelse när de tänker på ledarna för milisen inför rätta. En viss skadeglädje sprider sig mellan dem.

“Det kommer att bli som en ny Nürnbergrättegång,” myser Carl-Johan med ett bredare leende och glittrande ögon. “Och hela världen kommer att se på som åskådare när milisledarna döms till döden för landsförräderi och brott mot mänskligheten. Omvärlden kommer att se hur rättvisan segrar och hur Sverige steg för steg återtar sin rätta plats i världen som en välfungerande stat. Det blir som förr, när vi var kända för industriexport, rinnande dricksvatten, stabil elektricitet och fungerande avloppssystem. När mina aktier i Investor var värda multum.”

Erik nickar, hans mörka skugga framträder mot det nattsvarta fönstret. “Vi kommer att visa att vi inte bara är överlevare,” tillägger han sammanbitet. “Vi är återbyggare. Och vi kommer att återuppbygga detta land, stycke för stycke, med stenhård beslutsamhet som ledstjärna.”