Drömmarnas skog

Trollkarlen rörde sig genom den svarta skogens obestämda mörker. Under de gamla granarnas täta barrtak dansade kusliga skuggor och vinden gnydde som spöklika viskningar mellan träden. Hans vandringskängor sänktes mjukt ned i den frusna marken, som om han vandrade över ett mörkt hav av moln. Den bistra kylan bet i hans kinder men han märkte den knappt, så van var han vid dess ständiga närvaro.

Plötsligt skimrade ett svagt ljus fram mellan träden. Han gick mot det, drivet av en djup nyfikenhet som suddade ut alla andra känslor. Ljudet av sprakande ved och kvistar mot eld hördes i fjärran, ackompanjerat av en svag mänsklig röst som mumlade något obestämbart. Trollkarlen närmade sig varsamt, sina sinnen i högsta beredskap.

Vid lägerelden satt en annan man. En varelse av samma ålder och med lika slitet ansikte. Han hade ett tjockt skägg, gråsvart som aska och en mörkgrön muslimsk kufi-mössa på huvudet. Ljuset från elden framhävde hans fårade olivfärgade hud, och skuggorna lekte på hans urgröpta kinder. I sitt knä höll han en Koran, och han lät sina fingrar röra sig smidigt längs ett radband i hans hand. Vid hans sida, på armlängs avstånd, låg en automatkarbin.

Trollkarlen stannade upp. Han kunde känna vinden som bar med sig mannens ord, det var bön. Han kunde också känna varje partikel av den farliga kraften som runt mannen vid lägerelden. Men trots den omedelbara hotbilden, trots att mannen vid lägerelden var hans svurna fiende, kände han sig dragen till platsen. I vanliga fall så hade Trollkarlen direkt skjutit ihjäl en ensam krigare från Kalifatet eller, om han var på humör, roat sig med att förhöra och tortera. Istället för att gå till attack, gick han fram mot elden med långsamma, försiktiga steg.

Trollkarlen knackade försiktigt på sin automatkarbin för att få mannens uppmärksamhet och artigt visa att han hade övertaget. Han sade ingenting och mannen vid elden tittade nu upp. Trollkarlens ögon mötte mannens, och i det ögonblicket var det som om tiden hade stannat. Allt var tyst förutom knastrandet från elden och vinden som susade genom skogen.

Mannen vid lägerelden tittade på Trollkarlen med lugna ögon, han var inte rädd och det förvånade Trollkarlen. En djup känsla av förståelse som genomsyrade deras tysta kommunikation. Mannen vid lägerelden nickade sakta, visade med en utsträckt hand mot den andra sidan av elden, i en inbjudan för Trollkarlen att slå sig ner.

“Jag är en resande imam,” förklarade mannen vid lägerleden, sin blick fast på eldens dansande lågor, som för att inte omedelbart möta Trollkarlens vaksamma blick. Imamen fortsatte, “Jag rör mig genom landet för att stödja våra kämpande bröder och systrar med själavård och vägledning.”

Natten vävde sitt tysta skynke över dem, med bara stjärnorna som vittnen till deras ensamma samtal. De två männen satt i tystnad en stund, insvepta i sina egna tankar, innan imamen började recitera en vers från Koranen på svenska. Hans röst vibrerade i luften, full av vördnad och djup tro.

När han var klar, tittade Trollkarlen upp, hans ögon sken i eldsljuset. Trollkarlen började då att recitera en vers från den poetiska Eddan, hans röst lika mäktig och stämningen lika helig som imamens. Orden flöt ut i skogen, bar med sig gamla berättelser och visdomar som levde i den nordiska mytologin.

Deras samtal fortsatte in på natten, var och en av dem delade sin tro och sin filosofi. Det var inte en debatt, det var en delning av insikter och lärdomar. De var två själar som delade en eld i en frusen skog.

I ljuset från lägerelden blev skuggorna på deras utmärkande drag mer dramatiska när samtalsämnet övergick till det pågående kriget.

“Varför kämpar du för Svitjod?” frågade imamen, hans blick fortfarande fäst vid elden. Frågan var ställd med en klang av nyfikenhet. Svitjod var den stat som den svenska milisen försöker skapa intill Kalifatet, området var trängt mellan Kalifatets gräns och främst regeringstrogna med visst stöd av Nato.

Trollkarlen tittade upp mot himlen, förlorade sig i stjärnornas obeskrivliga skönhet innan han svarade. “Jag kämpar för mitt folks frihet, för rätten att leva i enlighet med våra gamla traditioner, på vårt eget land.”

Imamen nickade tyst och såg sedan upp mot Trollkarlen. “Och jag kämpar för de rättrogna, i jihad, heligt krig. För vårt Kalifat, för vår rätt att leva enligt den rätta tron. Vi kämpar för att skydda det som är heligt för oss. Men jag hoppas, som du, på fred. Ingen av oss ville ha kriget.”

Trollkarlen ser Imamen rakt i ögonen och säger: “Vi har bebott detta land, detta vackra Sverige, sedan tusentals år tillbaka. Vi har gått hand i hand med naturen och samverkat med den för att forma landet till vad det är idag. Vår historia, vår kultur, vårt blod – allt detta är inskrivet i denna jord.”

Imamen nickar och han svarar: “Vi muslimer har också bott här, i generationer. Vi har format och byggt upp detta land, vi har gravlagt våra förfäder här. Våra barn har lekt på dessa stränder, våra ungdomar har studerat i dessa skolor. Vi har sått vår säd och nu är vårt träd stort och starkt. Många av oss har även ert blod i våra ådror och många av er har vårt. Vi är också en del av detta lands historia. Vi vill inte ta allt från er, vi kräver bara rätten till en del av det, en rättmätig och rättvis del.”

Trollkarlen svarar med en mörk blick. “Du talar om fred och goda relationer. Men hur kan vi någonsin leva sida vid sida, när våra hjärtan slår för olika drömmar, olika ideal, olika gudar?”

Imamen svarar eftertänksamt: “Vi vill inte tvinga er till något utanför Kalifatets gränser, vi vill bara ha rätten att leva som vi väljer, i fred. Vi muslimer kan inte underkasta oss kuffarerna. Vi söker inte konflikt, men vi kommer inte heller flytta någon annanstans.”

En tystnad uppstod mellan dem, en tystnad som var djup och tung, fylld med osagda ord och outtalade önskningar. Trots deras önskan om fred insåg de båda den sorgliga sanningen.

Trollkarlen lyssnar, hans ansikte är stenlikt, men hans ögon brinner med passion. Han säger tankfullt, nästan viskandes: “Det kan aldrig bli fred. Svitjods söner och Kalifatets söner kan inte leva sida vid sida, inte ens i olika stater. Det vore att förråda vår historia, att kränka våra förfäder, att överge vår framtid att inte slåss för att behålla varje bit av detta land. Namnet Sverige må dö, och det är gott så, men ur delar av dess aska kommer Svitjod resa sig. Svitjod är oss, och vi är Svitjod.”

“Nej, det kommer vi nog inte kunna, det kanske är ett öde Allah skapat åt oss, att slåss tills det återstår inget annat än aska. Det är synd om människorna.”, svarar imamen eftertänksamt.

Ett knippe lågor spelade över imamens ansikte och nu verkade han nästan flytande, en gestalt föränderlig som själva skogens ande. Trollkarlen blinkade till, kände hur tröttheten tyngde hans ögonlock, nästan omöjlig att motstå. Han hade ju gått i flera dygn nu, och hans vattenflaska var tom sedan länge. Även den lilla mat han haft med sig var sedan länge uppäten. Han såg på mannen över elden igen, försökte fånga de detaljer som blev allt svårare att skönja, Trollkarlen slöt sina ögonlock. Natten fortsatte att svepa in dem i dess omfamning och från långt bort hördes nu annalkande tung kulspruteeld och dova explosioner.