Våra monster

Det var sent på eftermiddagen när milisbefälen samlades i ett övergivet kommunhus, dolt bland de täta skogarna i Dalarna. Byggnaden, en relik från en svunnen tid, var numera det här milisregementets högkvarter, och dess väggar var täckta av fukt och mögel efter år av försummelse. Regnet smattrade mot rutorna, och de enda ljuden inuti var det dova mumlandet från de samlade männen och droppandet av vatten från ett trasigt stuprör. En flämtande glödlampa dinglade från taket och kastade bleka skuggor över de fem befälen som satt runt ett gammalt, sprucket ekbord.

Milismajor Erik Dahlström, som ledde mötet, lutade sig fram med armarna korsade över bröstet. Hans hår, kortklippt och grånat av år i fält, var fortfarande vått efter att ha anlänt genom regnet. Han stirrade på kartan som låg framför honom, där Boxholm var inringat med röd bläck.

”Vi har nu i en allians med Gardet kontroll över Boxholm,” började Dahlström och svepte med blicken över rummet. ”Men vi måste fatta ett beslut om befolkningen där. Kalifatet pressar oss från söder, och vi har inte råd att låta fiendens sympatisörer stanna kvar. Särskilt inte männen.”

Kapten Anton Widmark, ett av de yngsta milisbefälen vid bordet, skakade på huvudet. Han sträckte sig efter en rapport som låg framför honom, bläddrade snabbt genom sidorna och suckade djupt.

”Det finns hundratals män kvar där,” sade han. ”Om vi skickar dem söderut till Kalifatet, kommer de komma tillbaka som soldater inom ett år. Att låta dom gå kan bita oss där bak.”

En låg knarrning hördes när överstelöjtnant Fredrik Olausson, en äldre man med ihopsjunkna axlar och ett grånat skägg, lutade sig tillbaka i sin stol. Hans ögon var små och vaksamma bakom de smala glasögonen.

”Vi kan inte bara släppa dem,” sade han långsamt. ”Vi har inte resurserna att hålla dem fängslade heller. Och vi kan inte skjuta dem rakt av helt öppet utan att orsaka kaos i ledningens förhandlingar, för att inte tala om en blodig hämnd från Nato och deras jävla drönare.”

Tystnaden som följde låg tung i rummet, bruten endast av regnet och enstaka droppar som föll från taket. Alla visste att situationen var ohållbar. Boxholm var en strategisk punkt, men befolkningen var en tickande bomb.

Det var då Dahlström, som fortfarande studerade kartan, sakta lyfte blicken. ”Vi låter Galts mannar ta hand om det,” sade han utan tvekan.

Det blev dödstyst. Kapten Marcus Lundgren, som suttit tyst längst bort i rummet, reagerade först. Han reste sig från stolen, rörde sig långsamt fram till bordet och lade händerna tungt på det.

”Galt och hans mannar?” frågade han med en ilsken underton i rösten. ”Dom är inte soldater, Erik. Dom bär samma uniform som oss och det är en förbannad skam! Dom är jävla mördare. Våldtäktsmän. Knarklangare. Plundrare. Ska vi verkligen ge dom fria händer igen? Vi borde hänga dom allihop!”

Olausson nickade sakta, som om han övervägde Lundgrens ord. Men Dahlström vände sig långsamt mot honom, orubblig. ”Du vet lika väl som jag att vi inte har råd att vara kräsmagade nu,” svarade han kallt. ”Galt och hans mannar gör jobbet som ingen annan vill göra. De är effektiva, och de är redan där. Om vi vill undvika att behöva slåss mot de här männen igen i framtiden, är de vår bästa lösning.”

Widmark bet sig i läppen. Han hade sett vad Galts mannar var kapabla till, och det hade gjort honom rasande. Att släppa dem lösa på civilbefolkningen i Boxholm kändes som att släppa en vargflock i ett fårstall.

”Dom är monster,” muttrade Lundgren igen, nu med mer avsky i rösten.

”Ja,” svarade Dahlström och mötte Lundgrens blick utan att blinka. ”Men dom är våra monster.” Han lyfte långsamt handen och pekade uppåt, som för att markera att beslutet redan var fattat högre upp. ”Ordern kommer ovanifrån.”

Widmark suckade tyst och lutade sig tillbaka i stolen, oförmögen att komma med någon motprotest. Det var redan avgjort. Galt och hans män skulle hantera situationen på sitt sätt. Vad det innebar, ville han knappt tänka på.

Dahlström samlade ihop papperna framför sig och såg ut över sina män, ansikten härdade av kriget och dess ofrånkomliga moraliska förfall. ”Vi genomför det här snabbt och tyst. Ingen får veta vad som händer i Boxholm, och ingen får överleva för att berätta om det.”

Utanför började regnet falla tyngre, som om himlen själv sörjde över beslutet som just fattats.

Regnet föll tungt när dörren till det övergivna kommunhuset slog upp. In klev en lång, smal man, vars skugga sträckte sig ut över det slitna trägolvet. Hans ansikte doldes till hälften av smutsigt, stripigt hår som hängde ner över ögonen. Mannen kallades Trollkarlen, men hans riktiga namn var Rickard Olsson – ett namn de flesta i milisen undvek att nämna, om de kunde.

Kapten Anton Widmark kände en ilning av obehag när Rickard steg in i rummet. Ryktena om honom var tillräckliga för att få det att knyta sig i magen på de flesta, även härdade soldater som Widmark själv. Ryktet sade att Rickard hade varit inlåst på ett mentalsjukhus för dömda brottslingar innan inbördeskriget. Exakt vad han gjort för att hamna där var höljt i dunkel, men historierna som gick från läger till läger handlade om en blodig massaker—en barnfamilj, kanske fler, som hade fallit offer för hans hämnd. Inget han någonsin bekräftat, men det behövdes inte. Det var tillräckligt för att skapa avstånd. Nu rörde sig Trollkarlen som en nomad i Milisens uniform, had hade på något sätt lyckats att bli så pass respekterad och självständig att han i praktiken inte hade något befäl och han rörde sig fritt inom milisens områden och hade deras beskydd, i den mån han behövde något. Han fungerade som en själasörjare, inspiratör och problemlösare inom milisens olika förband.

Milismajor Erik Dahlström satt redan vid bordet och väntade, med en cigarett mellan fingrarna, och nickade knappt märkbart när Rickard klev in. ”Rickard,” hälsade han kort.

Rickard svarade inte omedelbart. Han rörde sig långsamt genom rummet, som om han mätte varje steg. Hans blick svepte över de få möblerna, kartorna på väggen och de närvarande, innan den till slut stannade på Widmark. De stirrade på varandra ett ögonblick för länge, tills Widmark ofrivilligt tvingades vika undan blicken. Det fanns en intensitet i Rickards ögon som var svår att hantera – något djupt, kallt och… otyglat.

”Ni kallar in mig igen,” sade Rickard till slut, rösten djup och släpig, som om orden knappt var värda ansträngningen. Hans läppar drog sig till ett flin, en svag rörelse som på något sätt fick hela rummet att kännas kvävande. ”Vad behöver ni den här gången?”

Dahlström tog ett drag av sin cigarett och lutade sig tillbaka i stolen. ”Vi har tagit Boxholm. Staden är vår nu, men det finns ett problem. Männen där kan inte få lämna staden. Om vi släpper dem till Kalifatet, kommer de tillbaka som soldater inom månader.”

Rickard nickade sakta, som om han redan visste svaret. Det där svaga flinet vilade fortfarande på hans läppar, som om han väntade på något att roa sig åt.

”Du ska fungera som sändebud till Galt och hans mannar,” fortsatte Dahlström. ”Se till att de gör jobbet som de blivit beordrade att göra. Men framför allt… se till att det blir gjort på rätt sätt.”

Widmark kunde känna en isande kyla sprida sig i rummet. Att sända Rickard Olsson för att hålla Galt i schack var som att släppa två rovdjur i samma bur och hoppas på att inget skulle gå fel. ”Rätt sätt” var en term som Dahlström slängde runt lättvindigt, men Widmark visste vad det innebar. Ingen med samvete skulle vilja veta vad som försiggick i Boxholm när Galts män tog över – och att Rickard skulle övervaka det gjorde saken än värre.

Rickard lutade sig mot bordet och såg på Dahlström med sina djupa, nästan tomma ögon. ”Och om Galt och hans mannar inte lyder?” frågade han, som om han redan njöt av tanken på svaret.

Dahlström tog en ny, lång paus innan han talade. ”Om de inte lyder eller börjar med sådant som inte ingår i uppdraget, du vet…våldtäkt, tortyr, ta vissa av fångarna som gisslan mot lösensummor och annat de där typerna gärna ägnar sig åt, då ser du till att de inte får möjlighet att säga eller göra något mer. Vi kan inte riskera att någon kommer tillbaka och berättar om vad som hände där.”

Widmark kunde knappt hålla tillbaka sin motvilja längre. ”Och du tror att han kan kontrollera Galt?” frågade han, med en blick mot Rickard som han snabbt ångrade när Rickards ögon låste sig på honom igen. ”Vi vet alla att Galt är svår att styra.”

Rickard rörde sig långsamt, som om varje rörelse var välberäknad. ”Galt respekterar våld,” sade han med ett lugnt, lågmält tonfall. ”Och jag… kan tala det språket.” Han log ett kallt, farligt leende som inte nådde ögonen. ”Det kommer inte bli några problem.”

Dahlström, som följde samtalet med en märklig likgiltighet, nickade. ”Vi behöver den här operationen genomförd snabbt och utan komplikationer. Boxholm måste rensas, männen måste försvinna, och det ska inte finnas några vittnen kvar.”

Rickard reste sig från bordet och vände sig mot dörren. ”Det här blir nog enklare än ni tror,” sade han över axeln, utan att vända sig om. ”Jag ser till att Galt gör sitt jobb.”

När dörren stängdes bakom honom kändes det som om rummet andades ut kollektivt. Widmark lutade sig tillbaka i stolen, tyst och fylld av en gnagande oro. Han visste att de inte bara skickat ”Trollkarlen” för att övervaka.

Dahlström reste sig och släckte cigaretten i askkoppen. ”Vi får hoppas att det här går som planerat,” mumlade han.

Morgonen var fortfarande fuktig och tyst när Galt såg sina män organisera sig. Dimman låg som ett lock över Boxholm, och ljudet från deras stövlar som sjönk ner i den mjuka marken ekade svagt mellan de gamla byggnaderna. Galt drog ett sista bloss på sin cigarett och slängde den på marken.

Han vände sig om och började gå mot sitt fordon, en väldigt svart stridsfordon, målat med runor, som milisen kallade ”Häxan”. Den hade klarat sig genom otaliga strider och i grillen på motorhuven satt en skalle av en halshuggen man som tillhört Kalifatets martyrförband.

När han närmade sig fordonet så såg han Trollkarlen stå och vänta vid sidan av den, lika orörlig som alltid. Trollkarlens kalashnikov hängde vid sidan av honom. Det fläktade svagt i Trollkarlens blöta poncho, och hans ansikte var delvis dolt bakom det stripiga håret och skägget. Trots den råa kyla och lätta duggregn som omgav honom, fanns där något tyst över Trollkarlen – en närvaro som både lugnade och skapade obehag på samma gång.

”Vi ska möta upp fångkolonnen,” sade Trollkarlen lågt när Galt närmade sig. ”De är redan på väg till fots, mot Kalifatet. Dahlström vill att vi försäkrar oss om att männen separeras och att vi ser till att ingen av dem kan berätta vad som skett.”

Galt nickade kort och öppnade dörren till Häxan. ”Det är klart vi ska,” svarade han, inte riktigt frågande. Han tvekade en kort stund innan han lade till: ”Du följer med?”

Trollkarlen såg på honom, den där märkliga, tomma blicken som alltid fick människor att känna sig sårbara. ”Ja,” sade han och öppnade dörren till passagerarsidan. ”Jag vill se till att allt går som planerat.”

Galt flinade svagt när han klev in Häxan och satte sig längst fram i mitten med Trollkarlen till höger om sig. Att ha Trollkarlen bredvid sig var inget nytt, men det var alltid en påminnelse om att deras vägar korsades för att de delade en viss förståelse – en brutal realism om vad som krävdes för att överleva i det här kriget.

När Trollkarlen satte sig jämte honom i fordonet och dörren slog igen med en dov smäll, kände Galt den tysta tyngden av vad som skulle komma. Galts närmaste man, Martin, drog igång Häxans motor med ett muller, och det var något symboliskt över hur de båda satt där – två män som lärt sig att krig inte handlade om rätt eller fel, utan om att göra det nödvändiga.

Häxan rullade långsamt ut från gårdsplanen tillsammans med Galts andra fordon och ut på den smala grusvägen som ledde bort från Boxholm. Den långa konvojen av civila som tvingats till fots hade redan gett sig av i förväg. En massa män, kvinnor och barn, slitna efter dagar av fångenskap, nu tvingade att marschera mot Kalifatets gräns i söder.

När de närmade sig kolonnen, som rörde sig långsamt på den regnvåta vägen, kunde Galt se den sorgliga skaran människor i fjärran. De gick tysta, vissa med blickarna sänkta, andra med en slags hopplös beslutsamhet. Det fanns inget annat alternativ för dem nu – de hade blivit skickade in i ett ingenmansland mellan milisen och Kalifatet, där de varken var önskade eller hade någon framtid.

Trollkarlen bröt tystnaden igen, med en kylig ton som alltid låg nära det praktiska och obarmhärtiga. ”Dahlström är orolig för att några av männen ska bryta sig loss och fly. Om vi ser tecken på uppror eller flyktförsök…” Han lät orden hänga i luften, men Galt förstod precis vad som inte sagts.

Galt nickade instämmande. ”Om någon försöker lämna kolonnen innan vi separerat kvinnor och barn från männen, så tar vi hand om det,” svarade han kort. Hans blick var hård, fixerad på den långsamma massan av människor framför dem. Det var deras ansvar att se till att inget avvikande hände – att ingen överlevde för att kunna komma tillbaka och slåss.

Trollkarlen satt bredvid honom, stilla och oberörd, och Galt kunde känna hans närvaro som en skugga som alltid lurade vid hans sida. Det var en märklig sorts respekt mellan dem, en respekt född ur krigets mörker och de kompromisser som de båda tvingats göra. De visste båda att detta inte var ett krig man vann genom att vara rättvis eller godhjärtad – det var ett krig som överlevdes genom brutal effektivitet.

Häxan mullrade vidare, långsamt närmande sig kolonnen, och Galts cigarett närmade sig sitt slut. ”Det här blir nog enkelt,” mumlade han för sig själv.

Trollkarlen kastade en snabb blick på honom och nickade nästan omärkligt. ”Ja,” svarade han. ”Om vi gör det rätt, så blir det enkelt.”

Med en sista suck fimpade Galt cigaretten i en burk i framsätet. De hade ett jobb att göra, och de båda visste vad som stod på spel. Häxan rullade vidare, och dimman omslöt dem som en påminnelse om mörkret som låg tätt över dem alla. ”Nu löser vi av deras vakter och tar över!”, ropade Galt över radion till sina mannar i de andra fordonen och tecknade åt Martin att bromsa in.