Eldregn över Lönneberga
Trots att milismannen hade sökt sig till skuggan av ett ensamt träd intill åkern utanför den pittoreska lilla småländska byn, torkade han svärandes svetten ur nacken då sommarsolen stekte till. Med en pipa laddad med råtobak sittandes på en sten hade han en varm dag att se fram emot som utkik på den västra sektionen av byns utkant. Byn var omgärdad av välskötta åkrar och blandskog tog vid där åkrarna tog slut. Samtidigt som han letar efter sin tändare i alla fickorna han har på sin svarta milisuniform hör han hur någon närmar sig honom bakifrån från byn genom åkern.
Ett blond liten lintott går rakt emot honom. Det är en liten flicka, kanske 5 år gammal, hon har en rutig småsmutsig klänning på sig sydd ur ett stycke tålig textil och hon går barfota.
”Heeeej!” Flickan ler med hela sitt ansikte och hon har sina stora blå ögon helt uppspärrade av somrig glädje.
”Ööh… hej”, svarar milismannen och fortsätter att leta efter tändaren i fickorna.
”Vaaa gööör du?” Flickan går mot en stock som ligger på backen framför trädet.
”Öhhh… Jag vaktar.” Milismannen hittar äntligen sin tändare och börjar genast att tända sin pipa.
”OKI DOKI!” ropar flickan och kliver upp stocken framför honom.
”Vaaa heter duu?” Flickan fäller ut sina armar och börjar gå balansgång på stocken.
”Jag heter Stry… jag menar… Micke heter jag. Vad heter du?” svarar han roat.
”Jag heter Astrid.” Flickan svarar samtidigt som hon är väldigt fokuserad på sin balansgång, sedan fortsätter hon:
”Är du soldat?”
”Ja, det är jag.”
”Oki doki.” Flickan har tungan ut ur mun för att hjälpa henne hålla balansen på stocken. Hon fortsätter:
”Va kommer du ifrååån?”
”Stockholm.” Soldaten undrar hur många frågor den här lilla tösen kommer fråga honom.
”Oki doki.” Flickan har nu nått änden av stocken och gör sitt bästa att vända på sig och ta en sträcka tillbaka på stocken utan att sätta ner foten på marken. Soldaten börjar undra varför hon säger oki doki hela tiden.
”Har du dödat folk?”
”Ja det är klart jag har”, säger milismannen irriterat för att just sekunden efter att han har sagt det inse att det är ett barn han pratar med.
”Oki doki”, svarar flickan eftertänksamt vilket gör milismannen lite olustig.
”Va händer när man dör?”
Milismannen funderar ett tag på hennes fråga innan han svarar.
”Jag vet inte.”
”Finns det någon som vet det?”
Milismannen kommer genast på den märkliga karaktären han träffade i vintras, Trollkarlen. De hade möts i en mindre stad i Götaland där en kvinna låg för döden i sjukdom, hennes smärtor hade varit svåra. Det var troligen cancer, kvinnan hade tydligen slutat äta och låg bara i sin säng i sitt hem. Ömsom jämrande över smärta och ömsom i panikanfall över att döden lutade sig över henne, hon ansåg att hon hade blivit utdelat detta öde alldeles för tidigt. Han hade blivit ombedd att assistera den där Trollkarlen när det kom till kvinnan. Trollkarlen var en aktad person men väldigt säregen, tyst och de få saker han sade var ofta varma och direkt personliga till folk. Underlig var han, men respekterad av alla milisbefäl som han hade som nära vänner. Trollkarlen hade ju sina teorier om döden, hade milismannen lärt sig.
”Tjaaa… det finns folk som säger att man träffar sina döda släktingar efter att man har dött.”
Flickan skiner upp och upphör med sin balansgång, vänder sig mot milismannen och utbrister.
”Så om jag dör så får jag träffa min mamma igen, hon är ju död!”
Milismannen inser sitt dumma misstag.
”Öhhh… alltså…” Han harklar sig.
”JAG VILL TRÄFFA MIN MAMMA!”
Milismannen skruvar på sig och svär för sig själv att ha gått in i den här konversationen.
”Nej… alltså… inte så…”
”Men du sa ju det!”
Milismannen tittar sig omkring som om något okänt kunde hoppa fram och befria honom ur den här jobbiga situationen. Kunde inte nån i byn ropa hem ungen för lunch eller något?
”Nu vill jag dö så jag får träffa mamma igen!”
Milismannen hatar sig själv när han hör vad hon säger men svarar ändå…
”Det är inte så det funkar…”
”Hur funkar det då!?”
”Jo… alltså…” Milismannen önskade att Trollkarlen var här och använde sin ordmagi med flickan. Han fortsätter.
”Det beror på hur man dör och sånt…”
”OKI DOKI.” Flickan står och ser mycket fundersam ut vilket gör milismannen nervös. ”Hur skall jag dö för att få träffa mamma då?”
Milismannen svarar med irriterad grimas och börjar tända om råtobaken i pipan istället för att svara.
”Hur skall jag dö för att få träffa min mamma?” Nu är flickans röst sorglig och ledsen, milismannens hjärta brister för henne och han försöker desperat att minnas vad trollkarlen sade till den cancersjuke lidande kvinnan i huset.
”Jag… jag vet nog inte” svarar milismannen uppgivet.
”Oki… doki”, svarar flickan dystert och livlöst. Hon vänder ryggen mot honom och ser hopsjunken ut när hon står och tittar bort mot skogen västerut.
Milismannen rör på munnen utan att ett ljud kommer ut och förbannar sig själv att han inte har Trollkarlens kunskap i ordmagi. Milismannen uppbådar hela sin styrka för att inte bryta ihop och sitter och andas med djupa andetag och tittar ner på sina kängor. Nån minut passerar.
”Vad är det där för fåglar?” Flickans fråga skänker först milismannen ett hopp om att hon inte tänker på vad de nyss hade pratat om men så tittar han upp, långt bort i fjärran kan han skymta ett par små prickar som blir lite större i varje ögonblick.
”Det där är inga fåglar”, svarar han lågt när han tittar upp och tappar ofrivilligt den slocknade pipan i backen framför stenen.
I en cubicle på en militärbas i Delaware USA sitter Richie. Richie är en tjockis som ville bli en hyllad e-gamer innan han blev rekryterad till flygvapnet. Han fjärrstyr nu en av drönarna mot den lilla småländska byn. Richie har ett stort yrväder till hår på huvudet, ett ”jewfro” som vissa skulle kalla det. Med sina tjocka korvfingrar manövrerar han säkert hårkorset mot det förutbestämda målet, han har Doritos-smulor på fingrarna som klibbar sig fast vid hans instrument som han styr det dödliga vapnet med. Under sin uniformsjacka har han en t-shirt med mangamotiv, Richie har även under åren utvecklat ett svårt beroende av japansk tecknad porr.
Milismannen störtar upp, greppar lilla Astrid i midjan och rusar med full fart mot de ankommande drönarna och förhoppningsvis bort ifrån målet som säkerligen är byn bakom honom. Ett flertal Hellfiremissiler susar förbi i skyn och detonerar bakom honom, det känns som om hans uniform brinner på hans rygg och själva luften runt om honom känns kemiskt tung. Napalm. Milismannen har känt den här stanken förut, han vet vad som komma skall. Just där när han är i språnget kopplar hans hjärna ihop nått minne åt honom.
Han sitter i huset ensam med Trollkarlen och den döende stackars kvinnan, Trollkarlen har gett henne en brygd att dricka. Troligen någon form av narkotisk svamp. Hon ligger där först och gråter med tårar rinnandes och mumlar om att hon inte vill dö i säkert en halvtimme. Sedan blir hon tyst och ser ut att sova precis som trollkarlen sa att hon skulle göra. När hon sedan efter nån timme vaknar upp ser hon helt annorlunda ut i ansiktet. Hon ser lättad ut och börjar lågmält att prata med Trollkarlen, det är som att det är en annan människa som ligger där på dödsbädden. Trollkarlen talar vänligt med henne och hon börjar gråta av tacksamhet över han har kommit till henne. De talar en god stund och kvinnan säger sedan att hon redo till Trollkarlen. Hon var till ro med sitt liv och hur det nu var vid vägs ände. ”Snart är du omfamnad av din mor och alla dina mormödrar” sade Trollkarlen vänligt och tog mjukt hennes hand i sin, ”Tack” hade kvinnan svarat med ett bräckligt leende och då hade trollkarlen nickat till milismannen som nu skulle göra sin del av hjälpen till övergången. Milismannen stod som han hade blivit tillsagd bakom kvinnans säng utanför hennes synfält då hon hade all fokus på Trollkarlen med sin Sig-Sauer strax intill hennes tinning. Nicken var signalen och milismannen skickade henne till den andra sidan genom att dra sitt pekfinger på avtryckaren.
Milismannen håller flickan fast i vänster arm och spurtar nu mot skogen över åkern, luften är rökfylld och hans blottade hud bränner av kemisk värme. Han ropar till flickan mellan två nya krevader.
”Snart Astrid är du omfamnad av din mor och alla dina mormödrar!”
Astrid pressar sitt blonda lilla ansikte mot milismannens öra och med en alldeles för säker och kusligt ödesbestämd röst svarar hon.
”Oki doki.”
Sedan antänds allt syre omkring de två och luften själv exploderar i ett starkt vitt sken.
”SCORE!” Richie ställer sig upp i sin cubicle och höjer sina valkiga armar i triumf.