Södertäljes skuggor

Lastbilen och den lilla kolonnen med de andra fordonen rullade långsamt över bron in mot Södertälje, dess motor brummade lågt i den kyliga kvällsluften. Galt satt i passagerarsätet, tyst och med blicken fokuserad på horisonten. Staden låg som ett svart hav framför honom, byggnaderna resta mot himlen som skelett av en svunnen tid. Södertälje, platsen där han en gång växte upp, innan inbördeskriget rev allt i bitar. Nu var staden förändrad, men inte helt oigenkännlig. Det fanns saker som aldrig förändrades. Som de människor han snart skulle möta.

”Hur känns det att vara tillbaka?” frågade Martin, en av hans närmaste och betrodda män. Före inbördeskriget hade Martin varit polis i Malmö. Ödet ville annorlunda och nu satt Martin bakom ratten och höll ett vaksamt öga på omgivningen. De passerade förbi ruiner av gamla industriområden och övergivna bostadshus, platser som en gång sjöd av liv men nu var övergivna till krigets brutala verklighet.

”Det är bara en stad som alla andra,” svarade Galt kort och tände en cigarett. ”Inget mer än så.”

Men inom sig kände han något annat. Minnen som envist klamrade sig fast vid hans medvetande – doften av grillat kött på somrarna, ljudet av hans mors skratt på gården, fotbollsmatcherna med grabbarna på den slitna planen, konflikterna med invandrargängen. Men de tiderna var förbi. Nu fanns bara förhandlingar, affärer och överlevnad.

Lastbilen stannade vid ett öde parkeringshus. Galt slängde sin cigarett på marken och klev ur fordonet med den kraft som krävs för en man vars storlek få andra män överträffar, hans stigande ålder hade också börjat göra sig påmind. ”Är det så här medelåldern är”, tänkte han. Hans lojale och brutale, men minst sagt svagt begåvade underhuggare, ”SS-Stefan” var redan ute ur den andra bilen och scannade området, alltid redo för problem, alltid redo för blodspillan. Martin kom efter honom, hans händer instinktivt på vapnet och han hade ett mer metodiskt sätt att kontrollera faror i omgivningen.

”Vi håller det här enkelt,” sa Galt med låg röst till sina män. ”Vi gör affärerna, tar vad vi behöver och drar härifrån. Inget trassel.”

De nickade. De litade på honom, det gjorde de alltid, men de var också vaksamma. Södertälje styrdes nu av den syrianska klanen, en av få grupper som lyckats hålla samman mitt i kaoset. Deras kontroll över staden var obestridd, och Galt visste att de inte skulle tveka att eliminera någon som försökte förråda dem. Men det var affärer, och affärer krävde risk. När oroligheterna började så hade syrianerna i Södertälje genomfört en rensning där man tvingade alla muslimer på flykt. Man hade redan sedan tidigare staden i ett politiskt och ekonomiskt järngrepp.

Inne i parkeringshuset väntade tre män. De var klädda i mörka kläder, med skarpt markerade ansikten och hårda blickar. En av dem, en äldre man med ett grånat korttrimmat skägg, mörkgröna ögon och en cigarr i munnen, log när han fick syn på Galt.

”Galt! Min gamle vän, var har du hållit hus?” Mannen sträckte ut sina armar och omfamnade honom, även om det var mer av en formell gest än en verklig välkomnande kram. Den syrianske mannen nästan försvann för ett ögonblick när den väldige Galt besvarade omfamningen, Galt var mer än ett huvud längre såg ut att vara dubbelt så bred. Galts svarta milisuniform liknande mer en sliten svart overall med gradbeteckningar och runor. För Galt var milisuniformen ett sätt att vara en del av ett större, hans rövarband hade mycket lite med Milisen visioner att göra, det handlade snarare om ett ömsesidigt nyttjande där Milisen hade stor nytta av Galts rövarband för att göra sådant de själva inte ville göra, på grund av hänsyn till folkrätten, omvärldens reaktioner och inte minst ibland på grund av de egna leden där miliskommandon likt Galts både var fruktade och respekterade av ordinära milismän.

”Nidal,” svarade Galt och klappade honom på axeln. ”Det var länge sedan.”. De hade båda växt upp i området, var närapå jämnåriga, och deras vägar hade korsats många gånger under livet.

Nidal släppte honom och granskade de andra i Galts grupp. ”Så det här är dina män? Ser ut som hårda typer.”

Galt ryckte på axlarna. ”De håller mig vid liv.”

Nidal skrattade lågt, men hans ögon var allvarliga. ”Det är bra. Här överlever bara de starka. Du vet hur det är.”

”Jag vet,” sa Galt. Hans röst var lika neutral som hans ansiktsuttryck. Han visste också att Nidal hade överlevt genom att vara skoningslös. Det var inget man kunde ignorera, inte ens om man delade barndomsminnen.

De ledde Galt och hans män längre in i parkeringshuset, där en liten grupp syrianska vakter stod med tunga vapen vid sidan. En vit lastbil med rostfläckar stod parkerad där, dörrarna öppna. Inuti fanns förnödenheter – bränsledunkar, ammunition och konserver staplade på varandra.

”Som vi kom överens om,” sa Nidal och nickade mot lasten. ”Bränsle och mat mot ammo”. Vi håller vår del av avtalet.”

Galt inspekterade varorna, nickade nöjt och vinkade åt Martin och de andra att börja lasta över dem i lastbilen. Det här var vad de behövde för att hålla sig flytande ytterligare en tid – tillräckligt med resurser för att hålla sin grupp vid liv och sina fiender på avstånd.

”Varför är ni alltid så många i era bilar?”, frågade Nidal med en glimt i ögat.

”Vi tänker på miljön.”, svarade Galt sarkastiskt. Väl medveten om att man aldrig kan ha för många män med sig när man gör affärer, även om det så är med de som man gjort affärer med i åratal.

Nidal log förstående.

Medan hans män arbetade, drog Nidal honom åt sidan. ”Det finns något mer,” sa han lågt, nästan som en viskning. ”Jag tror du kanske är intresserad.”

Galt följde honom utan att protestera, även om han kände Martins blick bränna i ryggen. De gick bort till ett mörkt hörn där Nidal öppnade bakdörren på en annan bil, mindre och mer diskret. Han sträckte sig in och drog fram ett litet paket, inslaget i vitt cellofan, lika stort som en tegelsten.

”Det här,” sa Nidal och höll upp det framför Galt. ”Kan vara till nytta för någon med rätt kontakter. Du förstår vad jag menar.”

Galt nickade långsamt och tog emot paketet. Det var tyngre än det såg ut, och dess betydelse vägde ännu tyngre. Han kände de osagda orden i luften mellan dem – det här var inte något som hans män behövde veta om och uppenbart ville inte Nidal att hans egna män skulle veta heller. Det var personligt. Något han kunde använda när tiden var inne.

”Jag förstår, du får din andel när jag kommer nästa gång.” sa Galt och stoppade undan paketet i sin jacka, så att det blev osynligt för de andra.

Nidal klappade honom på axeln och log. ”Jag visste att du skulle förstå.”