De dödas gryning

”Något nytt från fronten runt Trollhättan?”, frågade en finnig ung gardesoldat. Ryktena hade pågått i flera veckor, att en koalition av milismän och gardessoldater som hade skyndat till en by i trakterna kring Trollhättan för att evakuera kvinnor och barn från framryckande muslimska frikårer som utgick från Skånes Kalifat inte hade hörts av sedan operationen började. Officiellt rådde det vapenvila, ja det kallades till och med av FN för ”fredsavtal” men de som bodde i närheten av Skånes Kalifat visste bättre – att kringliggande områden utsattes för regelbunden terror och räder av muslimska frikårer som agerade med tyst understöd från kalifatet. Syftet var att långsamt utöka kalifatets territorium och ge kalifatet ursäkter att gå in med sina reguljära trupper för att ”stävja oroligheter” som det hette. Utåt förnekade kalifatet sitt samröre med de muslimska frikårerna och kallade dem för ”banditgäng”.  Både kalifatet och omliggande självstyresområden anklagade varandra för folkrättsbrott, tortyr och terror mot civila. De omgivande byarna och småstäderna till kalifatet hade alla vittnat om erfarenhet av maskerade och beväpnade muslimska ligors härjningar. Stölder, rån, våldtäkter, kidnappningar och ibland vad som inte kan betraktas som annat än slavhandel var förekommande. Många svenska familjer hade fått en anhörig förd in på kalifatets territorium för att sedan finna sig tvingade att betala lösensumma.

”Vi beivrar all brottslighet och utreder alla anklagelser om kidnappningar och slavhandel”, försäkrade Kalif Bilal Al-Suedi i ett uttalande till FN och NATO’s observatörer. Det fick vara hur som helst med den saken, sanningen var att nästan inga sådana brott mot de svenska boende runt kalifatet hade blivit uppklarade. Snarast hade de fått sina kidnappade anhörigas huvuden returnerade i paket när de hört av sig till kalifatets polis. En del kidnappade unga kvinnor returnerades aldrig, det kom underrättelser om tvångsgiften, bordeller och för de yngsta flickorna även som hushållerskor i mäktiga familjer i kalifatet. Utanför kalifatets gränser fanns anhöriga som aldrig ger upp hoppet och aldrig fortsätter kämpa för att få återse sin dotter eller son trots att det kunde förflutit flera år sedan försvinnandet.

Kalifatet var tämligen välmående och välfungerande som fristat i det sönderfallna Sverige. Med investeringar från länder som Saudiarabien och andra gulfstater, som såg kalifatet som ett muslimskt flaggskepp i Europa, så hade de fått en flygande start och med ett par omgångar av insmugglade vapen från samma länder så var de väldigt välbeväpnade, ja, långt bättre än flera av de hembygdsgarden som fanns utspridda i Sverige, som i många fall ståtade med gamla jaktgevär och slitna hemvärnsvapen som borde kasserats för länge sedan. Kalifatet fick vid sitt bildande en snabb utvandring av svenskar och en stor invandring av muslimer från övriga delar av Sverige. De kvarvarande svenskarna hade fått ultimatumet, ”flytta eller konvertera eller dö”. Många övertygade muslimer kom också att flytta till kalifatet från andra delar av världen, likt Islamiska Staten i Irak och Levanten hade attraherat en gång i tiden.

Den finnige unge milismannen mindes inte när kalifatet skapades, han var för ung. Hans föräldrar kom dock från trakterna så hans fråga var inte bara av den sortens nyfikenhet en ung man som vill smaka strid har. Han visste och hade hört mycket om trakterna. Hans namn, Johan, var efter hans morfar som härstammade från trakterna men hans far som hade chilenskt påbrå kallade honom Juan. Han var ny som gardessoldat, de kallades just soldater men med tanke på att träningen hade stora lokala skillnader så är syftade begreppet mer till att stärka rekryternas självförtroende snarare än indikera status. Det fanns garden utspridda över hela landet, de tog en militär och polisiär roll i det sönderfallande Sverige och skyddade sina hemorter. Gardena enades kring begrepp som trygghet och bortsåg i ofta etnicitet, den stora fienden var islam, klaner och makten i Stockholm. En huvudstad som inte längre var en huvudstad men som ändå hade en regering som satt kvar med understöd av Nato- och FN-trupper. Ute i landet brydde man sig föga om de orders som kom från Stockholm, ingen lyssnade längre på den forna huvudstaden vars politiker representerade olika klaner, etniciteter, religioner och finansiella intressen.

Plötsligt hördes det ett barskt rop – ”Uppställning NU!”. Det myllrade ut män från den gamla nerlagda skolan där gardet höll till. Till slut stod alla uppställda, hjälpligt i någon slags ordning.

En tunnhårig lång och smal man med intensiva blå ögon och en stor vitgrå mustasch stegar fram, hans namn var Bergström. Innan Sverige föll i inbördeskrig och splittring så var han löjtnant i Försvarsmakten och han var en av de få i av de inkvarterade gardesmännen som faktiskt hade militär bakgrund. Nu ledde han den här styrkan och det gick inte en dag utan att han suckade tungt och tänkte att det var svårt att få tag på bra folk.

I normala fall skrek Bergström ut sina marschorders och lät sina isblå ögon spänna blicken i gardessoldaterna. Så var inte fallet den här gången. Snarare lunkade han fram med något nedböjt huvud och mötte inte så många blickar.

-”Vi har fått ett uppdrag. Man har från underrättelse- och sambandstjänsten bett oss, som närmast garde, att hämta hem stupade kamrater. Även om det ska vara hemligt så vet ni ju alla om den evakueringsoperation som gardessoldater och milismän skulle genomföra i Trollhättan. Jag kan bekräfta att det skedde. Det skedde dock inte utan stor blodsspillan på vår sida, trupperna från Kalifatet Skåne….”

Han harklade sig. Det var som att han letade ord.

-”….trupperna från Kalifatet Skåne lyckades skära av en del av koalitionen som evakuerade kvinnor och barn från närliggande byar till Kalifatet. Många dog i striden. Det finns uppgifter om att en del döda, både civila och soldater, slängts i en grop av islamisterna och vi har fått koordinater på var det kan vara…. Vårt uppdrag är att hämta hem de här människorna. Låta anhöriga få vetskap och ge dem en korrekt begravning. Där ute kan de inte ligga.”

Inom några timmar hade mannarna samlats i lastbilar och eskortfordon.

Johan satt nu på ett bullrande lastbilsflak med sin stora ryggsäck hållandes krampaktig sin gamla AK5:a. Den fick nog eldavbrott var 20 skott, ju längre man hade tjänstgjort i gardet, ju bättre och mer välbehållet vapen tilldelades man. Johan hade mött milismän förut på mindre patrulluppdrag och alltid känt sig skrämd av dem även om de uppträtt korrekt. De bejakade svenskhet, var man inte vit så hade man ingen plats i milisen, de brydde sig heller inte så mycket om folkrätten. Värst var dock milisens mordkommandon, ärrade galningar som skickades på svåra uppdrag, mordkommandona hade Johan lyckligtvis sluppit att träffa och lika bra det. Johan hade ju chilenskt påbrå på sin pappas sida, i fel typ av möte med milisen så hade det kunnat sluta illa för honom. Nu var dock Johan på väg för att hämta hem gardessoldater och milismän. Inbördeskriget skapar konstiga allianser ibland, tänkte Johan.

Konvojen rullade på, långa ringlande oupplysta vägar, tillfälliga stopp vid vägspärrar och raster. Allt gjorde Johan trött och han somnade.

Nästa ljud Johan hörde var Bergström barska stämma, det var fortfarande kväll eller natt, Johan visste inte.

-”In i skolans gymnastiksal och sov några timmar, väckning 0500!”. Johan gick som i ett töcken in i salen, lade ut sin sovsäck och somnade snabbt igen.

Tidigt på morgonen vaknade Johan av att någon slängde till honom en flaska vatten och en tjock smörgås.

-”Uppsittning! Vi åker om fem minuter”, skrek Bergström. Äntligen, tänkte Johan, som nu kände sig någorlunda utvilad.

Lastbilen rullade fram på små skogsvägar. Morgonsolen började skina på gläntor, murar byggda av stenar för flera hundra år sedan. Små övergivna stugor och gårdar. ”Det här är ryggraden i Sverige”, tänkte Johan filosofiskt.

Plötsligt stannar lastbilen och mannarna beordras ut. Samtliga får en spade tilldelade sig och Bergström höjer rösten:

”Våra spanare har lokaliserat en glänta där islamisterna försökt gömma undan de döda. Dags att hugga i nu!”, beordrade Bergström.

Mannarna börjar att gå in i gläntan, de är tiotalet unga män som bär varsin spade över axeln. Johan känner lite oro i kroppen för vad han kan komma att möta. Gruppen kommer fram i gläntans centrum och det är uppenbart att här är det nygrävt, det finns tydliga märken och spår efter en stor grop och några mindre gropar.

Johan och en kamrat nickar till varandra och börjar gräva.

”Okej gubbar, nu gör vi det här systematiskt, värdigt och lugnt!”, ropar en av de äldre gardessoldaterna, som för att mer övertyga sig själv än de andra.