Älvdans i slaktgropen

-Vi får stanna här framme vid vägkorset, brummar Galten i framsätet på den ledande bilen i kolonnen.

Trollkarlen sitter i baksätet på bilen och tittar bak på tåget av människor som plågsamt går ner för väg 32 söderut. Han tittar uttryckslöst på dem, unga, gamla, män och kvinnor. Oskyldiga till synes, deras enda synd var att de lierat sig med andra klaner än den svenska milis som nu tagit tillbaka Boxholm. Den kriminella klanen som hade styrt där hade haft kontroll över maten som FN levererade och hade straffat ut svenskar på orten. Nu var hämndens timme slagen.

Kolonnen stannar och Galten klättrar upp på taket på en av bilarna och gestikulerar med händerna att folk skall hålla käften. Det är ett par hundra skrämda ansikten som tittar upp mot honom. Hans män har slagit en cirkel runt dem med automatvapen redo att användas.

-Nu är det så här…vägen här framför oss delar sig! Kvinnor och barn skall gå söderut…männen skall gå västerut!

Ett oroligt mummel utbryter i hopen av människor. Galten gestikulerar åter att folk skall vara tysta innan han fortsätter.

-Ni har parasiterat på det här landet i hela era liv, nu skall ni jobba av er skuld till oss. Vi behöver ved till våra vinterförråd. När ni har fällt sex träd per man och dragit fram dom till vägen så släpper vi er då har ni alla möjligheter att ta er till Kalifatet Malmö och skydd där. Kvinnorna kommer nu gå utan eskort söderut mot Kalifatet.

Folkhopen börjar skräna och frågor riktas mot Galten som drar en Smith and Wesson ur sitt sidohölster och avlossar ett skott i luften.

-Nästa skott planterar jag i någons ansikte om ni inte gör som jag säger!

Det blir tyst frånsett ett par barn som börjar gråta.

-Jag skiter i hur ni skall hitta vatten eller mat, männen kommer få den maten de behöver för att arbeta.

Galten kliver ner för bilen och börjar ryta order till sina män. Ett mindre tumult uppstår och kvinnor försöker vädja om sina män till Galten som bara stirrar ut i intet framför dem.

-Undan era jävlar, vrålar en av Galtens soldater och hugger med bajonett mot flera av dem.

En kvinna kastar sig fram emot Galten och sätter sitt finger i ansiktet på honom och hon har en vild uppsyn.

-Om du tror att jag kommer lämna min man med er du tror du helt fel skall du veta!

Galten svarar med att slå henne över ansiktet med revolvern så hon faller medvetslös ner på vägen.

“Mamma!” En pojke i 13års åldern springer fram till kvinnan. “Fredrika!” En invandrarman hejdar sig att kasta sig fram mot Galten och vänder sig istället mot sin fru för att hjälpa henne upp.

Sakta sakta börjar hopen att delas, kvinnor och små barn fortsätter nerför vägen. Många gråter.
“Min son är för ung” Invandrarfadern med den misshandlade frun vädjar till en av soldaterna. “Han är stor nog att jobba ihop med sin far”, fick han som svar.

En ny kolonn bildas och de viker av västerut på vägen. “Ni får vatten om en timme”, hörs från soldaterna som hetsar tåget med män och unga pojkar framåt. Det är tyst och lite tryckt stämning i den ledande bilen. Trollkarlen har plockat fram en mungiga som han sitter och spelar på vilket skänker en ännu konstigare stämning i bilen.

-Vafan är det här? Galten ryter och gestikulerar till föraren att stanna. Framför dem på vid en korsningvägen står det två vita FN bilar och en mindre grupp soldater.

-Få stopp på kolonnen och se till att alla svartingar lägger sig på mage på motorvägen med händerna på huvudet, säg åt några grabbar att rassla fram ett par rpgs som vi kan visa de här fittorna där framme.

En av soldaterna i baksätet skyndar sig ut för att se till att Galten får som han vill.

-Jag vill att du följer med ut, du är bra på snacka, säger Galten och vänder sig om mot Trollkarlen som nickar och sätter ner sin mungiga i sin ficka.

Galten kliver fram med sin kalasjnikov tillsammans med Trollkarlen.
De är bara åtta FN soldater som ser helt vettskrämda ut. De är mörkhyade och troligen från Ghana, det brukar dom vara i dessa trakter. En nervös löjtnant kliver fram för att prata med Galten han har en skrämd uppsyn när han ser den gigantiska Galten i sin fulla prakt.

-Hello there…we are escorting some prisoners of war to a safe place for interegation and you boys seem to stand in our way” Trollkarlen ler brett mot löjtnanten.

-Who are the people you have with you? FN-löjtnanten gestikulerar mot vägen där folk har lagt sig på mage.

-Warcriminals from Boxholm, they killed and tortured men and women and children, we will flush out the guilty and release the rest.

-I need to contact my superior officer.

-You need to contact shit…we have more firepower than you. You got 60 seconds to clear out or we will blow you off the road. Galten avslutar sitt hot med en spottloska på den svarta FN-löjtnantens ena känga.

Bakom Galten dyker det upp ett par soldater som bär på pansarskott för att visa att musklerna finns.
FN-löjtnanten får fart och snart försvinner de två bilarna i riktning norrut.

Kolonnen fortsätter efter att de har gett fångarna en kopp vatten var. Trollkarlen spelar på sin mungiga i bilen annars är det tyst. Det hänger en obehaglig stämning i luften när skymningen börjar närma sig.
-Här blir bra, stanna. Galten pekar ner mot en försänkning intill vägen, det är ängsmark och en märklig form av dagg flyter på ytan av gräset.

-Älvdans, mumlar Trollkarlen.

-Fan snackar du om, svarar Galten.

-Det kallas så…förr i tiden trodde man att det var älvor som dansade på ängarna när man såg det där.

-Jaha ok. Galten plockar fram radion i bilen som har kontakt med de andra bilarna.

-Det här är Galt och det är dags att jobba in levebrödet. Det finns en sänka i ängen intill vägen till vänster. Få ner alla i gropen och slå en ring runt. Galten är tyst ett tag innan han fortsätter.

-Det var ett jävla svineri de hade hållit på med i Boxholm, många av de våra var deras offer, glöm inte det. Verkställ!

“Ni skall få vila lite, ni kommer få mat också, var inte rädda”, hörs av soldaterna när de föser ner männen och pojkarna ner i gropen, snart sitter de alla där ett hundratal män och unga pojkar och tittar upp mot de uttryckslösa beväpnade männen som står i en cirkel runt dem och stirrar på dem.

En vråk kan höras på avstånd men annars är det knäpptyst.

-Inget att vänta på.

Galten mantlar sin Kalasjnikov och börjar skjuta ner i klungan av de unga pojkarna och männen. Snart skjuter alla i mordkommandot ner bland männen och pojkarna som desperat och lönlöst skrikandes försöker kasta sig åt sidorna. Trollkarlen står intill Galten och skjuter med sin Kalasjnikov. Han prickar en man som försöker skydda sin son med sin egen kropp. De slits båda i bitar av 7.62orna som Trollkarlen avlossar. Snart tystnar vapnen och krutröken hänger kvar i luften.

SS-Stefan som är Galtens mest ivriga medarbetare kliver fram med en Glock i handen och tittar förväntansfullt upp mot Galten för att få ett godkännande för att kunna fortsätta.

-Gå ner och kör dina headshots, jag vet att du längtat.

SS-Stefan ler och kliver i gropen och börjar öva prickskytte på dem som han misstänker fortfarande kan ha andan i sig.
En av Galts milismän är illamående och står intill en av bilarna och kräks. “Nerver…det blir alltid så här”, mumlar han till Trollkarlen som går fram för att se hur han mår.

Det blir en liten samling efter, stämningen är ganska låg bland männen de röker och pratar inte så mycket med varandra. Ett par yngre är synligt skakade av dådet, troligen deras första.
Trollkarlen kliver fram och tar plats i mitten av samlingen och höjer sin röst.

Vårt verk var väglett av de döda i Boxholm. De döda i Boxholm och på många andra platser i vårt land ligger i sina kalla gravar och ropar efter hämnd. Vi är de få som lyssnat på deras kall för rättvisa. Vi såg deras kalla döda fingrar peka anklagande mot sina banemän och deras klan. Vi ställde oss för dem som inte längre kan stå utan är på den andra sidan och lämnat sina köttsliga lekamen i vila. De döda kallade och vi förde deras talan. Det är gott så.