Älgjägarna

“Bror.”

Bror?

De tror inte ens på det själva, tänkte Gustav. De är edsvurna bästa vänner för alltid ena dagen men nästa blåser de hjärnan ur skallen på varandra. Det har de gjort i decennier nu. Jävla apor. Och nu kallar de oss sina bröder. Ingen idé att ens försöka fatta deras sociala koder.

Bara ett var säkert just nu. Deras fångvaktare ville skratta åt sina fångar när de förnedrade dem in i döden.

“Bror, hör du dåligt? Din tur. Det är din tur, fattar du dåligt?”

Behzad glodde på honom med tom blick. Underhållningen dröjde. Han filmade Gustav med mobilen medan Ghalib tjatade på sin kamrat om att backa från bordet för att få med allt. Festen var slut, nu ville de se blod. Efter det här skulle de få mer respekt i området och säkert bli huvudleverantörer av tunga varor för Muslimska Brödraskapet.

Mynningen pekade mot Gustav. Han plockade upp den hemmagjorda revolvern från bordet. Det var bara den ditnitade cylindern som innehöll järn, resten var helt av plast. Tänk vad en 3D-skrivare kunde göra. När Gustav var liten hade han hört om såna, att de fanns på stora firmor som gjorde prototyper till alltifrån toalettstolar och jympadojor.

”Samhällsnyttigt.” Ordet dök bara upp i skallen från ingenstans. Det hade uttalats av en trygg röst långt bort. Rösten liknade en lärares eller kanske en nyhetsuppläsares, men upplöstes i takt med att pulsen ökade igen.

Han såg på sin bror tvärs över bordet. Tankarna riktade han dit: ”Peter, lugn nu. Vi ska härifrån. Hem till Rättvik. Vi drar aldrig mer till den här skithålan.”

Blodet hade levrat sig i klumpar under Peters näsborrar. Själva näsan började se ut som en blånad knölpotatis och håret och kläderna var dyngsura. Han skakade som han brukat göra efter de tidiga doppen om våren vid Stiftsgårdens badplats. Bara blicken var en annan. Men han var ändå den unge man som lyft bössan i rättan tid i skogsdungen vid Larssons ägor – den som tryckt av skottet som fått gubbarna att svära mer än vanligt.

Hur fan hade de hamnat här? De hade haft en riktigt lyckad jaktpremiär, fällt en älgko! Så några dagar senare var det dags att åka och festa i Stockholm. Det var planerat sen länge, en galen grej, för deras gamle skolkamrat Kevin hade ju flyttat ner. Han hade kontakter så de kunde få loss ladd billigt. Gustav och Peter hade inte knystat något till föräldrarna utan bara hoppat in i Gustavs Volvo och bränt på längs E18. Som genom ett mirakel hade de sluppit vägpirater. Bara vid ett tillfälle hade de avkrävts tull, och det av en packad och glad milisman som till slut gav dem hutlös rabatt på grund av att ”Gustav Vasa, han var ju för fan en stor man och han kom ju också från Dalarna.”

Väl framme hade de parkerat bilen hos Kevin på Gärdet där han bjudit på ladd och Red Bull-drinkar serverade i pråliga kristallglas. Kevin kunde inte hänga med ut sa han, men han ringde ”några grabbar som har de bästa grejerna”. Själv skulle han fixa inför någon viktig deal nästa dag. De kunde mötas upp lite senare och festa igen föreslog han. Gustav sneglade lite irriterat på Peter när han hörde det. Det syntes att hans bror var lite väl imponerad av Kevin och hans skryt – den fashionabla lägenheten i innerstan, alla viktiga kontakter, hans fyra bilar och alla brudar han påstod att han satte på var och varannan dag. Men det var precis som om Kevin märkt att den tunna skärvan av skepsis fladdrat förbi.

Men killar! Innerst inne är jag precis som ni. En jävla lallare från landet! Jag glömmer fan aldrig var jag kommer ifrån!

Han kramade sina barndomsvänner och så skålade de igen.

“Jo just det! Grejerna ni vill ha. Ni kan träffa grabbarna på FreeRide. Ni kan vara lugna. De är bra. Var där klockan 23 och framåt bara.”

Gustav och Peter promenerade in till stan och väl där gjorde de nästan allt. Drog shottar, sprang på nattklubb och träffade brudar. De såg till att vara i god tid på FreeRide. Där träffade de Kevins kontakter runt 23:30. Blattar. Kunde man lita på såna?

Men det hade plötsligt inte varit så noga längre. För i fyllan är alla vänner, allt går att lösa då, alla problem kan skrattas bort med ryggdunkar och kramar, för alla är ju lika mycket människor med samma behov egentligen. Så var de ända tills de klev ur svarttaxin. Då började Gustav och Peter känna att det faktiskt kunde vara tvärtom.

Till slut befann sig bröderna Lindberg från Rättvik några mil utanför Stockholms citykärna. Så långt hade de hängt med, men de hade ingen aning om var eller ens åt vilket väderstreck de färdats. De två som väntat i den nedgångna lägenheten hade varit spiknyktra och beväpnade. Mer i kontakt med sina sanna behov liksom. Inga brudar fanns där, trots alla ”jag svär det är ortens bästa” i svarttaxin. Ghalib och Behzad som de träffat på FreeRide beskrev i princip ett harem. Men efter att de klivit över tröskeln kom en kall insikt om att festen var över. Peters näsben hade de knäckt efter tio minuter i lägenheten för att han kaxat sig. Kanske hade ett revben gått på honom också.

Peter. Som vanligt när han vädrade fientlighet så tänkte han inte. Gustav hade klarat sig bättre. Han insåg läget. De var flera och visste vad de gjorde.

Nu hade Gustav lyft plastpistolen och satt den mot sin tinning. Tre kulor i revolverns trumma istället för en. Hans eget förslag så de inte klippte brorsan rakt av. De skulle just dumpa honom från balkongen för att få honom sluta fucking jiddra för alltid, när Gustav skrikit:

– Tre kulor! Vi kör med tre kulor istället för en!

De hade precis börjat lyfta upp hans bror mot himlafärden. Isregnet piskade mot räcket. Åtta våningar var det ner till dödskyssen med en tom parkering.

– Okeeeej. Då går det fortare. Tre. Vi lägger i tre, sa Ghalib med ett flin. De släppte Peter med en duns på balkonggolvet. Han blev liggandes där medan de andra gick in och förberedde. Gustav hade de ryckt tag i håret och släpat fram till en gammal fällstol. Hans bror knuffades in senare, krypandes på alla fyra.

De fyra männen som stod runt bordet flåsade av förväntan. Två av dem hade Waltherpistoler av mindre modell som de lekte med när de inte pekade med dem på fångarna. Ghalib och Behzad från krogen var obeväpnade men väldigt energiska.

Gustav höll mynningen mot tinningen men tänkte på det han hade i fickan. Det var inget vapen, inte ens något märkvärdigt. Han hade hittat det på vinden hemma. En liten grej från farsans ungdom bara, men den gjorde honom lugn. Han stirrade mot Peter mittemot. Två blinkningar med vänster öga betydde trick. Det hade det alltid gjort. Om bara Peter kunde glömma skräcken inför att se sin brors hjärna fladdra genom rummet och istället titta upp.

“Tryck av då svennefitta”, stönade en av fångvaktarna, en kolsvart afrikan med en PRIPPS-burk i handen och iklädd en t-shirt med trycket ”Absolut Svensk”. Han lappade slött till den olydige svennen med  sin Walther och fortsatte halsa ur burken. Det började blöda på Gustavs kind. Några sekunders tystnad följde innan han började skratta högt och hysteriskt. Peter reste frågande på huvudet och såg sin bror i ögonen.

“Hörru älgjägarn”, kom det över Gustavs läppar. Zonens krigsbröder runt bordet blev förvirrade. Någon av dem hann börja en mening innan ett skott brann av från plastrevolvern. En av männen tappade sin pistol. Han stod stilla någon sekund innan föll som en fura baklänges. En tunn båge av mörkt blod från under ena ögat följde hans väg mot golvet. Ett till skott brann av och den här gången träffade Gustav PRIPPS-afrikanen i skrevet. Hans ögon blev stora som pingisbollar när han böjde sig framåt och gapade. Det var bara ett väsande som kom ur honom. Peter ryckte Glocken ur hans hand innan han föll på sidan och tryckte av vapnet i halsen på Ghalib. Kanske var det shotsvändorna som gjort Ghalib trög i reflexerna. Nu skar en kula genom hans muskler och senor. En gång var han ett litet flyktingbarn från Irak som Aftonbladet lyft fram i en solidaritetskampanj och senare blev han mordmisstänkt langare i Hjulsta. Nu stod han på knä med blodet pumpande över sin gulddekorerade skyddsväst i en skitig becknarlägenhet skriven på hans bilsäljande morbror i Irak. Ghalib rosslade, skakade underligt på huvudet och började kräla längs det skitiga golvet.

Först förstod varken Gustav eller Peter vad som lät tills de fick syn på Behzad som skrek konstant. Han som varit otålig över att Gustav inte tryckt av tillräckligt fort. Som varit alfa och bff och bjudit på shottar innan han skulle lura bönderna från landet i döden – han satt nu vid balkongdörren och ylade som en kärring.

Peter höll för öronen. Allt hade förändrats på några sekunder.

Han darrade, men inte längre för att han frös. Blicken vandrade över rummet och registrerade förändringarna. På golvet löpte feta banor av blod som ledde bort till hörnet dit Ghalib krälat för att dö. Fällstolarna var välta och Absolut Svensk-afrikanen stod på knäna och flåsade i sin växande blodpöl. Bredvid honom låg hans kamrat raklång på rygg. Han stirrade i taket med något som påminde om ett svart bonusöga på kinden. Under hans bakhuvud växte en mörk liten sjö på golvet tålmodigt som en gloria. Och Behzad bara skrek. Han fortsatte med det tills Gustav höjde pistolen mot honom. Då började han flåsa ikapp med sin afrikanske kamrat.

Gustav tryckte av. Det klickade. Behzad rabblade något på arabiska med en röst som närmade sig falsett och Gustav tryckte av igen. Det klickade på nytt.

“Neej skjut inte, mannen! Bror, bror jag kan – wallah det var inte alltså… snälla det var…”

Men Gustav befann sig delvis någon annanstans. Jämret nådde honom inte mer än som dova ljud. Istället fokuserade han helt på den uppgift han givit sig själv. Han snurrade på cylindern och kramade avtryckaren igen. Klick. Behzad grät och krängde med ryggen mot väggen. Det såg ut som om han väntade sig att en dörr skulle öppnas bakom honom. Han svamlade på arabiska och svenska om vartannat. Så small det av och Behzads huvud flög bakåt. Skottet hade gått rakt i pannan.

Gustav vankade långsamt fram till sitt byte.

“Peter, alltså jag vete fan varför jag fick med den här”, sa han med upphetsad röst och lyfte vänsterhanden med den lilla vita saken som han fiskat upp från fickan. Han kände sig glad på något sätt, men var samtidigt så skärrad att benen skakade under honom.

“Den är så jävla bra. För det här… just det här liksom.”

Peter hade plötsligt tröttnat på flåsandet från afrikanen. Han ville kunna sortera sina tankar. De som just nu spann runt fällda älgar, korkade bilresor, en skräckfylld utsikt från ett balkongräcke och dungen vid forsen där brorsan och han alltid haft sin koja. Det var för mycket. ”Apjävel”, hann han tänka innan han sparkade till. Den tog hårt på sidan av huvudet och afrikanen föll till golvet. Nu var det helt tyst.

Hans bror satt på knä vid Behzads kropp.

“Vafan gör du nu då?” frågade Peter.

Gustav vände sig om med ett leende som både var skräckslaget och lugnt på samma gång.

“Visar vem som bestämmer bara. Kolla.”

Peter gick fram för att se. I Behzads ena näsborre var en plastbit fastnålad. Den var formad som en handflata och på den stod det RÖR INTE MIN KOMPIS.

“Du vet. Så deras polare vet vilka som var här. Vita killar som backar varandra.”

“Rätt kul. En av farsans gamla grejer?”

“Ja. Nittonhundratal.”
 

När Rättviksbröderna lämnade zonen var det morgon. De småsprang bort från de förfallna miljonprogramhusen, vidare genom skogsdungar och förbi radhuslängor och tänkte på hur de skulle ta sig hem igen. Folk sov, även områdesvakterna, och om de inte gjorde det så missade de ändå flyktingarna av någon anledning.

Så hur var det nu, bilen stod på Gärdet vid nån pizzeria med kraschat fönster? De hade bara ingen aning om var Gärdet låg. Och Kevin därborta någonstans var precis som Gustav och Peter. Det hade han ju sagt. En lallare från landet. En som aldrig glömt var han kom ifrån. De två bröderna saktade in och såg på varandra i duggregnet.

Vad fan hade han hållit på med?

Peter ville först tro att Kevin blivit lurad, men efter att ha sett det tilltagande mörkret i Gustavs blick började han tvivla. Snart sprang de igen.

“Fan att vi klarade oss ur det där”, flåsade Peter som greps av ett infall att lätta upp stämningen.

“Det var meningen. Allt har en mening. Men det är liksom inte… själva meningen att vi ska fatta det”, svarade Gustav.

“Bror.”

“Va?”

“Fattar du dåligt bror?”

“Håll käften. Vi ska hem.”