Pizzabagarens svanesång

Mehmet håller om sin dotter Nicole när de står på väg 32 utanför Boxholm i Östergötland. Hans fru Fredrika står och håller om deras 13-årige son Dennis. Mehmet har en stor ryggsäck på sig med hastigt ihoprafsade nödvändigheter. Även Dennis och Fredrika har varsin ryggsäck på sig. Det hela hade gått ganska fort när gardet erövrade Boxholm. Den multietniska kriminella klanen som hade hållit orten i ett järngrepp hade fördrivits och det dröjde inte länge förrän gardet blev varse om vad som hade hänt med invånarna i Bjurholm.

De hade hittat liken av männen. Snart återfanns en del kvinnor som gänget hade hållit levande.

“Det här kommer bli kaos” hade Mehmet sagt till sin svenska fru när det började uppdagas vad som hade hänt i trakten.

Gardet hade gått från dörr till dörr, urskillningslöst hade de dragit ut de familjer som kollaborerat eller tillhört samma folkslag som gänget som hade haft makten i Boxholm. “Om ni inte kommer ut så kommer vi kalla hit milisen och de kommer bränna er levande” hade de sagt. Alla packade ihop sina tillhörigheter. “Ni skall söderut, mot Malmö. Hem till er stad”.

Fredrika hade försökt protestera men Mehmet bad henne vara lugn, han hade släkt och vänner i kalifatet trots att han själv numera såg sig som en svensk.

“Marsch!” En milisofficer avlossar sin pistol i luften och ett tåg på cirka 400 själar börjar gå söderut på motorvägen.

Fredrika gråter, Mehmet vet att det är över huset de båda bodde i, där barnen hade fötts och vuxit upp. Han tänker på vad han lämnar bakom sig, hela sitt liv.

Han var uppvuxen där, hans föräldrar hade kommit dit ifrån Irak. Där började han i skolan, det var där han växte upp. Under sin tonårstid hade han identifierat sig som en “blatte”, tillsammans med sina vänner hade han dominerat i högstadiet. Mehmet minns hur fega och rädda de svenska grabbarna hade varit för hans gäng, till och med lärarna tittade ner i backen när de hade gått fram. Det var andra tider, han hade sålt hasch och gräs som de hade köpt i Hageby i Norrköping. Det blev en liten hacka, de leasade fina bilar och knullade traktens blonda orrar i baksätet på dem.

Det var i Boxholm han hade fått hjälp av sin släkt att skapa sin första pizzeria. Han och hans kusin hade fått stöd ifrån hela släkten att starta en lokalkrog. Manipulerade kassaapparater och slavarbetskraft från migrationsverket hade sett till att det blev lite pengar för dem att dela på.  Med haschet, gräset och inkomsten från krogen hade de lyckats skapa ett anständigt liv.

“Vi knullar det här landet jao”, hade han och hans kusin skojat. De knullade alla unga svenska servitriser de anställde, de snackade skit om sina gäster på arabiska. De var ändå äckliga fyllesvennar.

Sedan han närmat sig 30 hade han känt att det var dags att lugna sig, han hade träffat Fredrika som var en okej tjej trots att hon var svensk. Han hade köpt ut sin kusin från krogen och i utbyte lämnat sin del av drogförsäljningen till honom.

Det blev villa och lugn och ro. “Du har fan blivit en svenne” brukade hans tidigare gängkamrater skoja med honom. Men det stämde, Mehmet trivdes väldigt bra i Sverige.

Åren gick och barnen kom, snart så var Mehmet hemma bland grannarna och han skröt inte längre om hur han hade terroriserat bygden när han var ung. Han gick på hem och skola-möten.

“Varför blev det så här?” Mehmet vänder sig en sista gång och tittar tillbaka på Boxholm som sakta försvinner bort i horisonten. Fredrika hulkar och gråter och lilla Nicole frågar vart de ska. “Vi skall besöka våra släktingar i Malmö”, svarar han.

Det är en kolonn med 50-talet tungt beväpnade män som eskorterar människotåget framåt. Längst bak krypkör en bepansrad bil sakta för att hålla takten för dom som går. Mehmet är glad att lilla Nicole inte verkar förstå vad det är som händer.

Gänget som hade tagit över Boxholm när ordningen föll ihop hade gått för långt. Det visste Mehmet, men det var ju hans killar, han hade fått dubbla ransoner mot alla andra, han hade deras skydd. Nu är Gardet inte glada, han ser hur de blänger hatiskt mot männen i tåget som går söderut. De vill ha hämnd de här männen, det ser han. Känslan av att gå iväg ifrån sitt liv överkommer honom. Snart blir lilla Nicole trött i benen och han får bära henne. Efter ett par timmar så stannar tåget med människor. Det är en annan styrka som står på motorvägen och tar emot dom. “Vänta här” säger han till sin son och lämnar över Nicole till Fredrika, han tränger sig försiktigt fram till det som verkar vara gardeskaptenen som möter upp stor karl som ser ut att vara befälet över den nya styrkan.

Det nya förbandet ser mer luggslitet ut och de har dödskallar på sina bilar. Kvinnorna börjar prata skrämt sinsemellan. Mehmet hör bara en kort ordväxling mellan de båda befälen.

“Jaha då tar du hand om det här då?”

“Det gör jag väl alltid.”

“Till seger eller Valhall, Galt!”

“Vi säger så”, svarar den som kallas Galt nonchalant.

Den nya eskorten avlöser den gamla utan vidare krusiduller. Något har förändrats dock, Mehmet ser att det är knas på de här nya killarna. De är några fler än den tidigare gruppen och han ser att de beter sig annorlunda. En av dem verkar stirrig som om han vore påverkad av något. Mehmet sväljer hårt. “Det här är inte bra.” De håller en högre takt och ett par äldre som sackar efter blir slagna för att de går för långsamt, panik utbryter nästan i hopen av människor. En kvinna vädjar om vatten till sitt barn men får en gevärskolv i ansiktet som svar. Han håller sin familj nära sig och efter ett tag så måste barnens och Fredrikas ryggsäckar lämnas bakom för att kunna orka fortsätta. “Alltså ni borde följa med om det skiter sig”, hade hans kusin sagt när det ryktades om att Gardet var på väg mot Boxholm. “Det är lugnt, vad kan hända?” hade Mehmet svarat.

Solen går över himmelen och snart skall de bli befallda att stanna. En oviss framtid väntar dem.

“En dag kanske dom kommer slå tillbaka”, hade hans kusin sagt när de satt och rökte hasch i en lägenhet för nästan 20 år sedan. Mehmet hade skrattat åt det då. Nu skrattade han inte längre.