Att tukta en prepper

En ensam man pulsar ansträngt och raskt fram i den halvmeterhöga snön i barrskogen och solen skiner svagt över den olycksdrabbade löparen. Han har panik då han har blivit träffad av ett skott som har slitit bort en del av hans vänstra biceps. Blod sprutar ut i den vita januarisnön.  

Efter sig har han liten grupp av milismän, ett inofficiellt militärförband som strider mot fientliga klaner och mot Kalifatets försök att utöka sina områden norrut ur Skåne. Etniska miliser som är utspridda på flera ställen i det fallna Sverige kan ibland vara fiender och ibland allierade till milisen. 

Men nu var de på jakt efter den här mannen som råkat blivit sedd vid en av deras vägspärrar och som hade sprungit sin kos istället för att stanna och identifiera sig för de posterade milismännen. Sabotörer utskickade av Kalifatet var ibland ensamvargar som tog sig in i områden som svenskar höll för att förgifta brunnar, starta skogsbränder eller minera vägar. Inhyrda operatörer som jobbade åt Nato strök omkring i obygden och man misstänkte att de kallade in drönaranfall mot miliser som slogs för att återta områden som förlorats till Islamister eller fientliga klaner.  

Milismännen var på helspänn och nu knappade de in på mannen som sprang allt mindre och stapplade allt mer.  

Snart sjunker mannen ner i snön när han har märkt att fyra män är honom inpå livet. En av dem rusar fram och sparkar honom i ansiktet med en grov militärkänga, med ett dovt kras så krossas mannens näsa och hans ögon tåras upp. De kastar sig över honom och letar igenom hans kläder och packning främst för att kunna säkra vapen men också för att hitta något som kunde avslöja vem mannen var.  

-Han ser ut att vara svensk i alla fall, mumlar en kort men kraftig milisman som kallas för Snittarn. 

-De skickar oftast ut konvertiter för sabotageuppdrag, dåliga odds för att överleva de uppdragen plus att konvertiter kan spionera då…ja, de ser ju ut som svenskar. Kaptenen som leder gruppen signalerar till Fredrik som är en lång man med helskägg att förbinda såret efter sitt konstaterande.    

-Plus att i fall han stupar härute kan de ta hans fru och dotter och göra haremshoror av dem, spottar Snittarn. 

När såret är omlagt hukar sig Kaptenen ner mot den sårade mannen, ser honom i ögonen och börjar förhöra honom.  

-Är du svensk? 

Mannen nickar som svar. 

-Var bor du? 

Mannen skakar på huvudet. 

-Du tänker inte svara? 

Mannen stirrar trotsigt mot Kaptenen. 

–Skall jag skära lite i honom? Snittarn hukar sig bredvid Kaptenen med sin favoritkniv i handen. 

-Inte än svarar Kaptenen torrt. 

-Vad hade han på sig? Kaptenen snor runt mot Fredrik och den andre milismannen som har radat upp mannen tillhörigheter i snön.  

-Kompass, fiskedon, litet fiskenät, en bra kniv, några snaror….får se…ett riktigt proffsigt överlevnadskit….lite matgrejer…och ser man på…frystorkad mat….amerikansk….verkligen schysst utrustning, svarar Fredrik.    

-ÄR DU NATO DIN HORA?! Snittarn höjer kniven mot mannens ena öga. 

Kaptenen lägger sin hand på Snittarns arm så han sänker kniven. 

-Hade han inget annat? 

-Nej inget annat…men kolla killens kläder det är fan top of the line grejer han har på sig… 

-Du är en sorts prepper eller hur? 

Mannen börjar flacka med blicken och Kaptenen ler när han ser att han troligen har träffat rätt med sin fråga.  

-Ok jag fattar…du vill inte svara på var du bor då du har alla dina grejer där…dina förråd osv…men jag har ett förslag till dig…om du visar oss dina förråd så tar vi hälften i anspråk för ja du vet…barnen och änkorna och de stolta stridsmännen i Svitjod måste ju får mat eller hur?  Om du visar oss dina förråd så skall jag se till att en läkare tar en titt på din arm…vad tror du om det? 

Mannen skakar aggressivt på huvudet.  

-Kolla…vi kan tortera dig om du inte är sugen på att hjälpa oss.  

Mannen spottar Kaptenen i ansiktet.      

Snittarn svarar med att boxa mannen på den krossade näsan och mannen svimmar av.  

När mannen vaknar till är han bakbunden och hänger upp och ned upphissad i ett rep i en tall. Hans tinningar dunkar av blodtrycket i huvudet och han kan se att milismännen har börjat anlägga en brasa precis under honom.

-Han kommer få det hett om öronen om ett litet tag, Snittarn ser nöjd ut med den förutsägelsen. 

-Ja det där alltså…..den blir varmt och svårt att andas alltså. Alla pratar när man gör det här…och jag menar alla, till och med Martyrförbandssoldater från Rosengård golar allt och alla efter att ha grillats ett tag, svarar Kaptenen.  

-Hörde ni om Galtens grabbar som tog ett förråd som nån rik jävel ägde? 

-Ja fan…snubben hade ju allt….Soldatens ärtsoppa, den där goda kalopsen som försvaret brukade ha…kaffe…frystorkade rätter…rubbet…. 

Elden tar snart fart och röken får den upphängda preppern att hosta. 

-Jaha Fredrik kommer du fara och träffa den där damen igen eller? Kaptenens fråga får Fredrik att nästan rodna. 

-Ja det hoppas jag kunna göra. 

-Är det hon i lägret? Sandra var det så hon hette? Snittarn kikar på Fredrik. 

-Jo det är hon. 

De står tysta ett tag i en halvcirkel runt elden som börjar allt mer ta fart, mycket av trät de lagt på blött och tjock rök stiger upp och omger den hängande mannen.  

-Jo ni förstår…det var så här fogdar tuktade fattiga bönder för omkring 500 år sedan här hemma i Sverige och man tog med sig den här fina traditionen ut i Europa under det trettioåriga kriget. Det sägs att än i dag finns det vaggvisor i Böhmen…eller ja Tjeckien alltså…där man varnar om att svensken kan komma…soldaterna behövde förråd och bönderna behövde ju naturligtvis sin mat…ja det hela är ganska grymt, kaptenen gnuggar sina handskbeklädda händer och för att få upp värmen sträcker han ut händerna mot brasan.  

Solen börjar skymma och snart börjar den upphängda mannen att jämra sig.