Bosse Bensin och Soldansarynglingen

”Ni är omringade svennejävlar, ni kommer inte komma ut! Vi har kalash och ni har bara tabbar! Vi skall knulla er!”

Hotet avrundas med ett par rejäla salvor av AK-47-eld mot den lilla fristående McDonaldsrestaurangen som ligger på Bogårdsvägen intill Nynäsvägen i Sköndal. Fönstren är sedan länge trasiga, lokalen har omgångsvis plundrats genom åren och ligger öde med golvet fullt av gamla multnande löv.  Påfarten och vägarna är belamrade av gamla utbrända bilar så att köra utan ett terrängfordon här är helt omöjligt. Bosse Bensin och Soldansarn har flytt hit till fots med endast pistoler i händerna efter att de råkat köra in bilen i en liknande bilkyrkogård i Svedmyra; dessa oplanerade vägspärrar gör längre resor i Stockholm helt omöjliga.

Det Muslimska brödraskapet som jagat dem hade hastigt lyckats knappa in på dem då de körde ett stridsfordon, de är fullbeväpnade med AK-47:or och har nu omringat den forna snabbmatsrestaurangen. Stridsfordonet står lämnat en bit ifrån då dess makliga hastighet över och emellan skrotbilarna skulle ha gjort den till ett enkelt mål för antitankvapen, ifall nu Bosse och Soldansaren hade haft några sådana.

Bosse hade hoppats på att de skulle hinna över stenmuren som omgärdar Skogskyrkogården men Soldansarn hade blivit träffad av ett skott i sidan och kunde inte springa tillräckligt fort. Blod hade börjat färga hans slitna milisuniform där skottet tagit.  Bosse skulle aldrig lämna Soldansarn bakom sig, så nu sitter de och kurar här helt omringade och med övermäktiga vapen riktade mot sig.  Soldansarn kvider och laddar om sin ena Sigsauerpistol, som han för nästan prick två år sedan bänt upp handen på en död poliskvinna för att kunna rekvirera.

”Kom ut så vi kan slakta er som hundar! Allahu Akbar!”, vrålas det upphetsat ute bland skrotbilarna intill restaurangen.

”De verkar lite småsura där ute”, flamsar Bosse till och tar en snabb titt ur ett fönsterhål för att se var islamistsoldaterna befinner sig bland bilvraken.

”Ja alltså, att beskjuta ett bröllop är kanske är det artigaste att göra… framför allt när en av Muslimska brödraskapets ledares söner gifter sig”, resonerar Soldansaren.

”Hahaha, det var ju skitkul! Dessutom vem faaan gifter sig i dessa tider, de praktiskt taget bad om att bli beskjutna!”, svarar Bosse och vrålar: ”Kom hit Ahmed så skall jag ge tillbaka din systers trosor till dig!”

”Din mamm…”, MB-soldaten kan inte ens avsluta sin förolämpning på grund av ilska innan han tömmer ett halvt magasin mot platsen där han tror att Bosse och Soldansaren finns. Bosse och Soldansaren slänger sig på golvet för att utgöra mindre träffyta. 

”Jag fattar inte att de är så jävla lättretade” mumlar Bosse och fortsätter sedan glatt: ”Men jag har en ide!”  

”Det är för fan dina idéer som alltid tar oss in i sådana här jävla situationer”, fräser Soldansarn och hostar till, ur hans mun kommer det ett stänk av blod som landar i Bosses ansikte när de ligger raklånga mitt emot varandra. Bosse blinkar inte ens till när blodet träffar honom mitt i plytet, ej heller kan man läsa i hans ansiktsuttryck hur han tolkar Soldansarens tillstånd nu när blod kommer ut ur munnen.

”Öland! Vi drar till Öland. Där finns det fisk och har varit babbefritt ett bra tag nu.” Bosse nickar ivrigt medgivande till det han själv säger.

”Hur fan skall vi ta oss till Öland?! Bron är ju sprängd! Du och dina jäääävla idéer!”, grinar Soldansarn tillbaka.

”Okej. Jag har en polare som berättade för mig om en vik utanför Kalmar där ett par båtar ligger gömda.”

”Hur fan skall vi ta oss härifrån då?!”

”Bakdörr. Kort rusch mot Skogskyrkogården mot stenmuren, upp, över och in och köra kurragömma bland gravarna. Du vet, mussarna är rädda för spöken och grejer och jag har fan släktingar begravda där. Vi kommer komma undan. Förfäderna skyddar os…” Mitt i ordet tittar en förvånad, uniformerad, svartmuskig, skäggig ung man in genom ett av fönsterhålen precis intill dem. Bosse höjer fort sin Glock och placerar med en hög smäll ett skott mitt i munnen på honom. MB-soldaten faller rakt bakåt och ut ur milismännens synvinkel.

Arabiska skrik hörs nära runt restaurangen och snart duschas väggar och golv av automateld från alla håll. Luften i rummet blir rökfylld av splittrad betong och tegel. Bosse och Soldansaren kryper fort ut ur serveringsdelen och in bakom det tidigare köket där bakdörren för sophantering finns. Hukade ser de över sina vapen intill dörren.

”Alltså jag hatar vatten. Jag vill inte simma!”, kväker Soldansaren.

”Ta det lugnt, det finns gott om mark att stå på på Öland…. det lite lugnare där… det finns kroppkakor, tjejer… FN:s hjälpsändningar via luften! Hur mycket vi än vill ha!”. Bosse slår ut med händerna som nu båda håller i varsin pistol. Soldansaren nickar medgivande med en lätt grimas av smärta i ansiktet. På andra sidan dörren kan de höra enskilda avlägsna arabiska kommandorop mellan MB-soldaterna. De båda milismännen ställer sig upp och gör sig redo för sin rusning ut genom dörren som vetter mot Skogskyrkogården. Det är en femtiotal meter dit, men samtidigt gott om skydd bakom sönderbrända gamla bilar.

”Hjälpsändningar alltså?” Soldansaren tittar frågande på Bosse.

”Huuur mycket du än vill ha”, svarar Bosse.

Båda nickar kort mot varandra, de båda vännerna har delat milissoldatens liv i många år.

Bosse sparkar upp dörren och springer ut med båda pistolerna höjda och Soldansaren tätt inpå bakom.  Eldgivningen ekar in bland gravarna som tillhör Bosses förfäder inne på Skogskyrkogården.