Bankirens tribunal

Grenarna rispar den fete bankirens ansikte när han störtar fram i panik genom skogen. Hans grå SUV ligger kraschad i diket intill vägen hundra meter bakom honom med utslagna airbags.

“Jag borde aldrig ha lämnat Stockholm” tänker han, men när oroligheterna började var det inte längre tryggt att vara i Stockholm, inte ens på Östermalm där han bodde med sin familj. Det hade plundrats och skottlossning som tidigare tillhörde förorterna ekade fram mellan de ståndaktiga fasaderna i den fina stadsdelen. Bankiren hade då packat in sin familj i bilen och åkt till byn hans far kom från i Hälsingland där de ägde en gård. Gården var fin och han hade klokt nog fyllt den med förråd innan oroligheterna startade, dessa förråd hade han och hans troféfru och barn levt av i ett år nu.

“Jag borde ha åkt till USA istället.” Han tänker på hur alla på den svenska bankfilialen som tillhörde en av de största investmentbankerna i världen hade blivit erbjudna en biljett dit för att bo i ett gated community i Santa Monica som banken ägde. Men Bankiren hade i sin enfald tackat nej, orsaken var att även om han var en big-shot i Sverige och kunde skryta på golfbanorna så var han inte mer än en springpojke för de stora grabbarna som bodde i just det gated communityt. Han skulle rätt och slätt ha förlorat sin sociala position och hans troféfru hade troligen tröttnat på att tillhöra tjänstefolket i compounden och till slut lämnat honom.

Det fanns andra säkra platser på planeten där pengar kunde trygga ens säkerhet men de bästa var så dyra att han inte ens blev erbjuden plats till dom och han vägrade att åka till Sydostasien som någon jävla byggnadsföretagare skulle ha gjort. Så han stannade, i Sverige så var det i alla fall folk som fjäskade för honom.

Det hade gått bra till en början i bygden, han hade kallat sig till de lokala gardesmännen och de hade accepterat honom, de idkade byteshandel med varandra. Hans fru hade vägrat lämna huset och förbjudit barnen att gå ut att leka med “white-trash-skiten” därute. När flygplatserna stängdes och internet till slut bröts blev hon deprimerad och började nalla ur förrådet med valium som han hade smugglat in i Sverige i en container innan bank- och handelssystemen rasade ihop. Landsbygden och det fallna Sverige var inte hennes plats, utan hon sov bort sin tid eller irrade sömnigt omkring i huset proppad med valium som ett trött spöke nu för tiden.

Bankiren uppehöll familjelivet för sina söners skull och lät dem gå ut när modern sov. Han insåg att det fanns en stark sammanhållning bland folket utanför gården. Trots att de hade lite hjälptes alla åt och trots att livet var bra mycket kärvare än förut verkade de vara lyckliga på något jävla sätt. Bankiren deltog varken på midsommar, jul eller andra högtider med de andra utan höll sig för sig själv i sin lyxiga gård med sin frystorkade mat.

Bankiren snubblar över en rot och faller handlöst ner i en kall lerig pöl med hela kroppen. Han kan höra hundskall eka fram mellan träden. Längre bort i skogen hör han män ropa till varandra, de har hittat hans bil och är honom på spåren.

“Nej nej nej” ömkar han sig och reser sig upp. “Hur kunde det bli så här eländigt?”, snyftar han för sig själv.

För exakt 17 minuter sedan hade en kvinna han inte kunde namnet på men sett flera gånger förut, då hennes barn lekt med bankirens barn ibland, bankat på hans dörr och varnat.

“Det har kommit milismän till byn och det är dig de letar efter… tydligen så jobbade du på nån bank förut som stödde olika projekt.”

“Va! Vad menar du?! jag har int…” Kvinnan hade satt upp handen för avbryta, blundat och fortsatt.

“Jag vet inte vad som är vad och vad som har hänt men de pratar om dig där nere i byn. Jag vet inte vem du är förutom att du bor här och knappt lämnar huset men dina pojkar leker med mina och jag vill inte att de skall vara i närheten av dig när de kommer hit.”

“V… V… Va menar du?!” Bankiren hade skakat i kroppen.

“Milismän dödar folk. Det är vad milismän gör. Någon har skvallrat om din historia. Om saker du har gjort och nu kommer dom efter dig. Dom kommer att döda dig.” Hon hade sett allvarligt på honom, bankiren känt sig illamående och knäsvag.

“Vill du att jag tar barnen med mig ner till mig?” Kvinnans fråga var overklig för bankiren när hon fortsatte.

“Eller vill du ha försprång?” Och så hade hon nickat mot SUV:en som stod parkerad intill huset.

Han hade valt försprånget och lämnat pojkarna i huset. Ett par kilometer ner för den ringlande landsvägen hade bankiren börjat spy okontrollerat av rädsla samtidigt som han körde och så kraschat ner i diket. Här är han nu, täckt av lera och spya i en kall skog som tyst betraktar honom. Ett hundskall kan höras på nära håll och det ger bankiren nya krafter att springa vilket han gör.

Tårar rinner ner för hans kinder då han minns sina bättre dagar livet, semestrar i St. Tropez med riktigt fint bra kokain direkt ifrån Colombia och smärta horor från Venezuela. Yachter, bilar, kläder, Hermes-väskor till frun, allt! Flådiga resor i privatjet och handskakande med riktigt viktiga människor världen över, politiker hade bugat sig för honom. Han var på toppen då.

Hundskallet kommer närmare, bankiren har fått kramp i benen och hans lungor mäktar inte att driva hans tunga kropp framåt längre. Han sätter sig på en mossbeklädd sten och inväntar. Mellan träden störtar två schäferhundar fram som skäller öronbedövande högt och cirkulerar runt honom, längre bort hör han kommandorop mellan milismännen. Strax omringar de honom där han sitter på stenen.

“Jaha, han kom inte så långt”, säger en av milismännen och kopplar och hyschar schäferhundarna.

Bankiren ser att de är nio stycken, det hade inte varit lönt att ta en bössa ur vapenskåpet innan han sprang mot bilen, konstaterar han. De hade skjutit honom i bitar i alla fall med sina militärvapen.

“Göran Ekman?!” En av milismännen kliver fram, i handen håller han ett par ihopvikta papper. Han ser lite äldre ut än de andra och har viss pondus omkring sig, han är troligen ett befäl bland dom. Bankiren nickar tyst.

“Du jobbade på en viss lite halvkänd amerikansk bank tidigare… eller?”

Bankiren tittar ner i den mossbeklädda stenen och nickar.

“Då är det här du…” Milismannen vecklar ut papperet. Papperet är en svartvit utskrift som ser ut ha blivit fotokopierad. På bilden skakar han hand med Bill Clinton, en riktig gammal bild.

Bankiren nickar igen.

“Ok… ja du förstår, du är lyst.” Milismannen vecklar sedan upp ett annat av papperna och läser tyst en stund. Sedan läser han upp ett par ord högt så alla kan höra.

“World Economic Forum blabla bla Davos… donerat pengar till BLM, Diversity hire… kämpa mot strukturell rasism och ENDAST anställa minoriteter!”

Ett aggressivt muttrande utbryter bland milismännen som står runtomkring. Bankiren sätter upp handen som om han begärde ordet, hostar till och säger andfått.

“Det är ju inget! Alla höll på sådär förut! Det var så på den tiden.”

“Javisst”, svarar milisbefälet och fortsätter.

“Men de är nog få som har klättrat så högt som du och roffat åt sig så mycket, du är ju för fan inte en ens en bankman. Du har ju någon bögig examen från Södertörns högskola och har jobbat med värdegrundsfrågor i hela ditt jävla liv! Det står här!” Milisbefälet visar fram ett papper som är täckt av text, milismännen skrattar elakt.  Göran tittar försiktigt upp och ser på deras ansikten vart det här barkar. Milismannen sätter händerna på knäna och hukar sig ner mot Södertörnsstudenten.

“Vi gör så här, vi var och frågade i byn om dig innan vi grep dig. Dina söner verkade populära och jag kan garantera deras framtida säkerhet åt dig, vi kommer inte att röra dem. Du kan yla på om alla andra svin som försörjde sig på samma sätt som du – glufsandes vid tråget… och ja, skulle vi ge oss på ALLA som var som dig skulle vi inte hinna slåss mot Kalifatet söderut. Men just du (milisbefälet sätter fingret i ansiktet på värdegrundskommissarien) gjorde ett jävla spektakel av att vara med i alla jävla tidningar och synas på bild hela jävla tiden. Nu har du gömt dig ett tag och nu har vi hittat dig.”

Värdegrundsofficeren börjar gråta hejdlöst och milisbefälet ställer sig upp och drar sin Glock ur sitt hölster på midjan, riktar den mot Görans huvud  och börjar högtidligt mässa.

“Göran Ekman… du döms nu till döden för förräderi mot den svenska nationen. Må dina förfäder vända bort sina ansikten ifrån dig och må du möta Hels vite på Nastrands stränder!”

Skottet brinner av och snart är skogen tyst igen i sin betraktelse.