En midsommarnattsdröm

21 medlemmar i mordkommandot ligger utspridda i det höga sommargräset utanför torpet de har rekvirerat. Solen är sakta på väg ner och luften surrar av insekter, det är en magisk svensk sommarkväll.

”Faan vad nice det är här ute i dalarna på sommaren!”, utbrister SS-Stefan, en av ”Galtens” närmsta underhuggare. SS-Stefan var det namn som Stefan hade valt att kalla sig efter att han hade förtjänat att få bära Galtens emblem på sin milisuniform. ”Det står för Slaktar-Stefan” hade han utbrustit efter att tagit den rituella supen man tar efter att man skär halsen av en krigsfånge för att visa den kyla som Galten kräver att man gör.

SS-Stefan hette ju då egentligen Slaktar-Stefan-Stefan….men det var det ingen som tänkte säga till honom, Stefan är en blodtörstig psykopat och dum så det förslår.

”Vi borde slira ner till bordellen i Leksand i bilarna”, fortsätter SS-Stefan och nickar mot de fyra Mad Max-utrustade monster till fordon som står parkerade på gårdsplanen. Han fortsätter och tittar frågade mot Galt. Ett gillande mummel bryter ut bland de kåta milismännen.

Galt är en väldig karl, nästan två meter och trots svälttider lyckas han väga runt 120 kilo, Han sitter på verandan till torpet och röker en cigarett med sin favorit-Kalasjnikov ”Wotans vrede” i knät. Det finns många spökhistorier om ”Vivallas lieman” som han kallas i Örebro eller ”Odjuret” som kallas i Göteborg. Ärrad och med ett hiskeligt ansikte ser han skrämmande ut även när han nakenbadar, SS-Stefan är väldigt mån om att be om Galtens medgivande till allt. Galt är precis på väg att ryta till för att få tyst på sin flock när vaktposten som vaktar torpet på väg en bit bort ropar till.

”GAAALT!”

Folk sätter sig sakta upp och en del lite yngre oerfarna milismän greppar efter sina vapen, de äldre vet att man som vakt ropar alarm och öppnar eld om det är fara å färde.

”VAD VILL DU?!”, ropar Galt tillbaka.

”DET ÄR GRANNGUBBEN VAD HETER HAN… LARSSON! HAN VILL TRÄFFA DIG HÄR PÅ VÄGEN!”

Galt mumlar till för att han måste resa sig upp och att inte Larsson presenterar sig vid torpet. Han är inte rädd för gubben Larsson, tvärtom har de fattat tycke för varandra under tiden kommandot vilat här i Dalarna. De har idkat byteshandel med varandra, Larssons fru är en gammal sjuksköterska som hjälpt två av Galtens grabbar som hade varit sårade, Galten hade via edgång lovat att dra ut tarmarna ur magen på den av hans knektar som vågade sig gå närmare än 200 meter av Larssons hus. Galt visste att det fanns kvinnfolk där, Larssons egen familj samt folk som var på flykt undan islamisterna och invandrargängen, Galt skulle aldrig låta sina män närma sig Larssons folk. Galt ser faktiskt Larsson som sin vän här i krigstider.

Galt kliver förbi sina bepansrade bilar och möter upp vakten.

”Han har fett konstiga kläder på sig”, viskar vakten nervöst till Galt som svarar med att bryskt knuffa honom åt sidan. En bit bort på grusvägen står gamle Larsson och Galt kliver fram emot honom med Wotans vrede över axeln.

”Larsson…faan vad fint klädda vi var ikväll då”, brummar Galt och skakar Larssons utsträckta hand.

Larsson står klädd i en präktig folkdräkt med hatt och allt. Han ler mot Galt som flinar över att vakten är så ung att han troligen aldrig sett en folkdräkt.

”Go’ midsommar vän!”, svarar Larsson som räcker över en flaska. Galten tackar artigt och tar en klunk.

”Aaah…det här är bra brännvin du har med dig….är det midsommar idag?”

”Ja…och det är därför jag ville prata med dig”, svarar Larsson och tittar på Galtens roade nyfikna ansikte.

”Jo det är såå…”, Larsson sänker rösten och går demonstrativt bort med Galten så vakten inte kan höra.

När de kommit bort en bit på grusvägen från torpet vänder sig Larsson till Galten.

”Jo det är sååå……det är såå att vi tänkte fira midsommar vi….och jaaa…jag har två gamla spelemän med instrument och allt och….vi har mat o lite sprit….och  ett par gäster som kanske skulle behöva sällskap….”, säger Larsson.

”Hur tänkte du?”, svarar Galten.

”Ja alltså…inte alla av dina killar om du förstår…”. Larsson sväljer hårt och ser betänksam ut, han vet mycket väl vad för sorts folk det är som är Galts knektar, råare sällar har Larsson faktiskt aldrig skådat.

”Men….men kanske ett par stycken…ja…inte alla alltså….”, fortsätter Larsson och tar flaskan ur Galts hand och sveper en klunk ur flaskan.

”Jag vette faan….mina grabbar är inga bra gäster….”. Galten skakar på huvudet och tänker på alla miljoner saker som skulle kunna gå galet om hans grabbar började supa på Larssons gård.

”Jo..jo..jo men lyssna…”, Larsson spänner blicken i Galt, det är inte många som törs göra det men Larsson är inte rädd för Galt.

”Du har ett par unga pojkar, långa och stiliga…jag har tre jäntor som varit med om allt helvete och sånt…di har jobbat på gården min hela våren…de behöver…ja…de behöver…ha nått trevligt…” Galten stirrar på Larsson utan att säga något, Larsson lägger sin hand på Galtens väldiga axel och fortsätter…

”Visst har du ock en gång varit ung…det är ju midsommar…det är det ju…”. Galten rycker åt sig flaskan ur Larssons hand och sveper en stor klunk med en bister min. Larsson är tyst och följer Galt med blicken, ingen vet som går genom Galts huvud när han sänker blicken till backen och suckar tungt.

”Ok…låt mig tänka lite”, svarar Galt så tyst att det skulle kunnat vara en viskning. Han tänder en cigarett och tittar varken på den frågande Larsson eller säger något förrän han tänkt klart. Han släpper cigaretten och släcker den under sin känga, det har gått ett par tre minuter.

”Okej…Vänta här Larsson…” säger Galt med sin sedvanliga röst innan han räcker tillbaka flaskan till Larsson, vänder på klacken och går tillbaks mot torpet och vinkar med sig vakten.

”UUUUUUUPPSTÄÄÄÄLLNIIIING!”, ryter han för full hals till sina milissoldater som flyger upp ur sin njutning av sommarkvällen och snabbt och med viss oreda ställer sig på dubbla led framför honom framför torpet. Galten vankar av och an och spänner blicken i vissa av dem, främst de yngre grabbarna han har i truppen.

”OK…..Klippan, Tomas….och….Rasmus”, kliv fram! De tre yngsta och längsta pojkarna som ännu inte fått sina milisnamn kliver nervöst framför de andra.

”Ni skall stanna här med mig…Ni andra tar bilarna till Leksand för att KNULLAAAA! 24 timmars permission!”

Alla utom de tre unga pojkarna höjer sina vapen och skriker av lycka och rusar hals över huvud mot bilarna vilda av glädje. SS-Stefan stannar till vid Galt.

”Du då chefen?”

”Jag stannar med smågrabbarna och vaktar trossen. Åk nu.”

De fyra bepansrade bilarna rivstartar och knektarna har börjat sjunga på en obscen visa. Fort försvinner bilarna nerför vägen och lämnar dalaskogen tyst igen. Galten får ett minne av visan då han sjöng den för full hals när SS-Stefan hade dansat tango med ett naket huvudlöst kvinnolik inne på en biosalong i Norrköping. Han ruskar snabbt bort minnet ur huvudet, även om han tyckte det var roligt då är det inte passande nu.

”Tvätta er med vatten från brunnen….jag har ett jobb åt er….snygga till håret också.”

Ynglingarna lyder, men inte utan att vara inte så lite nervösa över vad hans avsikter är. Ingen säger något om det men alla de tre tänker det. När de ser någorlunda respektabla vinkar Galt med sig dem till Larsson ute på vägen som tar en närmare titt på dem och ger Galt en godkännande nick, sedan går de alla fem upp för grusvägen i tystnad mot Larssons hus.

Innan de kommit fram kunde de höra fiol och nyckelharpa välkomna dem i den ljusa sommarnatten. På gårdstunet ser de skepnader av folk som skrattar, äter och dricker.

”Ställ er här”, säger Galten och pekar på en plats intill grinden. Pojkarna ställer sig på led. Galten och Larsson viskar till varandra ett tag, sedan går Larsson in genom grinden och snart sitter två åldriga spelmän på varsin stol och spelar musik framför dem. Pojkarna ser brydda ut och en av dem säger: ”Psst chefen….vem vaktar trossen?”  Trossen är det berg av stöldgods som Galten och hans män förvarar inne i torpet där de bor. Sedan händer det ingen av de tre kunnat förvänta sig i den här underliga situationen.

”Så här är det grabbar… Jag kommer gå ner och vakta trossen…ert jobb är här i kväll…och ni skall se till att vara mycket artiga gäster åt eran värd och göra allt dom ber er om.”  Sedan kommer Larsson ut med sin fru Helga som även hon har en grann folkdräkt på sig. Bakom henne hörs ljuvliga fnitter och flickskratt och tre unga kvinnor ställer sig en bit ifrån de storögda unga männen och tisslar och tasslar med varandra samtidigt som de kikar på pojkarna.

”Så här dansar ni!”, utbrister Larsson och greppar raskt sin fru kring midjan och visar pojkarna och flickorna hur man dansar virvlande till Hårgalåten.

Pojkarna står halvt om halvt i givakt och flickorna viskar i varandras öron och pekar lite då och då emot pojkarna. Någon har gett Galt en flaska sprit som han dricker ur nu när han åskådar midsommarspelet. Till slut vågar sig den äldsta av de granna flickorna fram, med långt hår och vacker sommarklänning går hon fram till Tomas, den längsta och stiligaste av Galts tre medhavda knektar.

”Nu dansar vi”, säger hon bestämt och tar Tomas i handen och leder fram honom till spelmännen. Tomas tittar mot Galten för ett godkännande och får en mjuk nickning till svar. De andra flickorna skrattar högt och hjärtligt men tar kort därefter varsin av de återstående pojkarna och börjar också klumpigt dansa med i Hårgalåten. Efter ett par misslyckade steg som landat på den andres fot och tafatta ursäkter som har besvarats med flickskratt, hittar de sin rytm. Snart dansar de tre paren i cirklar kring spelemännen i natten. Galten står själv och tittar ett tag och snart möts hans och Larssons blick.

”GOOO MIDSOMMAR GALTEN!”, ropar Larsson. Galten höjer flaskan i salut som svar och ler, vänder sig sedan om och går sakta ner mot torpet för att ensam vakta trossen. Med stilla tårar strilande ner för sina ärriga kinder sveper han i sig flaskan på väg till sin lägerplats. En liten bit ut i skogen, i en glänta som prunkar av de skönaste blommor ligger benresterna av en skadeskjuten plundrare som kom lite för nära Larssons älgstudsare för ett par vintrar sedan, Larsson iddes inte gå ut i eftersök efter kraken så han blev kvar i gläntan.

Under en natt där livet frodas, omgivet av död, dansar ungdomlig glädje fram till urgamla toner likt ur en midsommardröm.