Huvudlösen

Egil Skallagrimsson (isländska Egill Skallagrímsson) (ca 900-992) var en isländsk skald, krigare och hövding. Han var son till landnamsmannen Skallagrim Kvällulvsson och sonson till den norske hersen Kvällulv, vilken hade rykte om sig att vara varulv. Egil kallas ofta Islands och hela Nordens störste skald. Av Egils dikter finns ca 110 strofer och strofdelar bevarade. Förutom de nedan nämnda verken finns också fragment av två skölddrapor och en och en halv strof av en drapa till kung Athelstan av England, samt 46 så kallade “lösavisor”. Egil var dessutom fursteskalden Einar Skålaglams lärare i skaldekonst. I allmänhet anses dikterna tillskrivna Egil vara autentiska, men uppgifterna om hans liv är mindre säkra, då de nedtecknades nästan 300 år efter dennes död

Om Egils liv, dåd och diktning handlar Eigla, Egil Skallagrimssons saga, vilken är en av de mest framstående och längsta isländska släktsagorna. Den kan vara skriven av Snorre Sturlasson, som var släkt med Egil. Harald Hårfager, som började frukta denna starka släkt på grund av illvilligt förtal från en kunglig rådgivare. Egil gick redan som ung i viking, och kom så småningom att tillsammans med sin bror Torolf att strida på den engelske kungen Athelstans sida i det berömda slaget vid Brunanburh 937. Bröderna hade stor delaktighet i anglosaxarnas seger, men Torolf stupade under slaget.

Egil återvände efter detta till Island där han gifte sig med Asgerd, som hade ett stort arv att hämta i Norge. När Egil for dit för att kräva dessa tillgångar blev han hindrad av kung Erik Blodyx och dennes gemål, Gunhild. Detta ledde till att Egil reste en nidstång över kungaparet, och dessutom slog han ihjäl deras son Ragnvald. Därpå återvände Egil till Island och levde på släktgården Borg en tid. Han gick emellertid senare till sjöss igen, varpå man hamnade i sjönöd och drev med vinden till Northumberland, där nu den från Norge fördrivne Erik Blodyx var installerad som underkonung av kung Aethelstan. Egil fängslades av denne och dömdes till döden, men hade en vän i Arinbjörn herse som var Erik Blodyx troman. Arinbjörn rådde Egil att skriva ett skaldestycke och tillägna kungen detta, vilket Egil gjorde genom att på en natt dikta en magnifik ändrimmad drapa, Huvudlösen, till kungen. Genom detta, och Arinbjörns stöd, återfick Egil friheten och kunde sedan återvända till Island.

Egils stora tragedi i livet var när hans älsklingsson Bödvar drunknade. Egil blev då så nedslagen att han tänkte svälta sig till döds. Men genom sin dotter Turids uppmuntran avstod han från detta och kom istället att utföra sitt allra förnämsta kväde, Sonatorrek, som tillägnades den döde sonen. När Egil senare fick beskedet att hans vän Arinbjörn herse hade avlidit diktade han över honom ännu ett av sina storslagna kväden, det framstående Arinbjarnarkvida. En sista gång gick han sedan till sjöss när han antog ett uppdrag för en släktings skull att genomföra en mycket farlig skatteindrivning i Värmland under den tid då Håkon Adalsteinsfostre var kung i Norge.

När Egil sista gången gjorde ett större utspel var han en gammal man. Han red då med sina följeslagare till Islands allting i syfte att genomdriva sin son Torstens vilja och anspråk, vilket också lyckades. Egil Skallagrimsson ska ha blivit över nittio år gammal och var blind de sista åren av sitt liv. Han ska ha låtit två trälar gräva ner kistorna med allt hans guld och silver natten innan han dog, varpå han sedan dödade trälarna.

Du kanske är en tuff kille men du blir aldrig lika tuff som Egil Skallagrimson, snubbens farfar var fan en varulv!

Sagt av “Brage”, en blöt kväll år 2014.

Här följer dikten som såg till att Egil kunde behålla huvudet trots att han hade dödat kungens son.

Jag drog öfver haf.
Oden gaf
Mig sångens makt
Jag for oförsagdt
Drog skepp i sjö
Vid isars ö.
Med sångfyld håg
Jag klöf hvar våg.

Vid drottens hof
Nu hör hans lof.
Mig Oden böd
En natt sin mjöd.
Lyssnade, tag
Sången, jag
Med starka slag
Sjöng till ljusan dag.

Kungen lyssne till,
Hvad jag kväda vill.
Högt lofvet slår,
Om blott ljud jag får.
Det spordes nog,
Hvar fram han drog:
Oden tog
Hvar här, han slog.

Tog kampen fart.
Starkare vardt
Stridens älf,
När drott högg själf:
Vidast i sky
Slog då vapengny,
Blodvåg röd
Rikast sjöd.

Stå de så stilla,
Fara ej villa,
Märken på kunga-
Skepp, som gunga,
Då af blodsdropp fulla
Böljorna rulla
Och suckande döna,
När sårade stöna.

Oväns led
Segnade ned.
Vardt ingen häjd
För Eriks fräjd.

Sången stiger,
Om folket tiger.
Sport har jag mera
Om storverk flera:
Blod mest mötte,
När kungen stötte;
Klingor klungo
Mot sköld, så de sprungo.

Brynjor skrälde,
Där huggen smälde;
Bettet kändes,
Där udden rändes.
I landen vida
Sporde jag tida,
Hur kämpar alla
För drott fått falla.

Ur spjut det sang,
Det ur äggar klang.
Vardt ingen häjd
För Eriks fräjd.

Svärd blodade han,
Korpens hunger svann,
Pilen manslif fann,
Flögo spjut om hvarann.
Skottar förskräktes,
Och blodtörst släktes.
Från skumma riken
Steg Häl till liken.

Med näbb, som glöda
Af droppar röda,
Öfver lik som blöda
— Så kostlig föda —
En korpsvärm drifver.
Sår vargen rifver,
Om korp, som hackar,
Blodet lackar.

I ulfvens ragg
Sipprar blodig dagg.
Lik åt ulfvar gaf
Erik på haf.

Friden slita
Spjut, som bita.
Båge böjes,
Så varg förnöjes.
Dödshugg lämna
Svärd, som rämna.
Från bågsträng ilar
En svärm af pilar.

Och sköldar skina
Mot hugg, som hvina.
Och stark i modet,
Spar drott ej blodet.
Man här och hvar
På hans ros ej spar:
I Norge jag har
Hört, hur käck han var.

Från bågens sträng
Flögo sårbin i fläng.
Lik åt ulfvar gaf
Erik på haf.

Är nu min vilja
Från hopens skilja
Kungens sinne
I sång här inne:
Drotten vakar,
När Hild så makar,
Att spjut sig hakar
I sköld, som brakar.

I handen blänker
Det gull, han skänker
Han kan ej tåla
De karge, snåla.
Fröjd oförstäld
Gaf hans Frode — mäld:
Var dyr klenod
Som skänk honom god.

Färg man skiftar,
Där kungshugg viftar;
Bågsträng klingar,
Svärd sig svingar,
Och spjut sig kasta —
Ur händer fasta
Hans land ej gångar:
Och ros han fångar.

Kung, tag i akt
Mitt kvädes makt,
Oförsagdt
Jag mig tystnad bragt.
Jag fört ur minne,
Där sång gömts inne,
Ord till ditt öra,
Som velat mig höra.

För rosande tal
Dog sorlet i sal,
Kväda jag vet
För en menighet.
Ur hug, som log,
Sången drog
Och hvart sinne tog,
Så den lärts med fog.

Af lif tag gamman
Som ögat af flamman,
Som fisk af floden,
Som korp af bloden!

Översatt från norröna av Erik Arvid Bååth, utgivet 1883, Stockholm

Dela denna novell