Hotell Ramdala

Ann-Kristin betraktar sitt rynkiga ansikte i badrumsspegeln. “Vad gammal jag har blivit” tänker hon när hon stryker med händerna över sitt ansikte.

-”Jag saknar internet”, säger hon högt till sig själv i spegeln. Ofrivilligt snubblar hon in på sina minnens boulevard och grips av starka känslor av nostalgi. Hon minns hur hon hjälpte folk under flyktingkrisen 2015, de fantastiska minnena, gemenskapen hon kände med andra aktivisterna på internet, hur de hade övertaget på sociala medier mot brunråttorna. Hur de fick rasisterna sparkade från sina jobb, den kompakta enade fronten bland riksdagspartierna, medierna och myndigheterna mot SD och deras nazistanhang. Men det är människorna hon minns mest, hennes skyddslingar som omgav henne, stiliga hazarer som bodde på hennes boende. Ann-Kristin känner en skälvning inombords när svunna ögonblick av erotik passerar henne. “Det var nu länge sedan en man rörde mig”, suckar hon tyst. Hon saknar de forna dagarna, innan allt blev så här. Ilskan väller upp i henne när hon tänker på allt hon har förlorat, vänner som övergivit henne.

Folk som hon tidigare hade litat på och haft med i sin kör på internet bytte sedan sida och blev rasister när inbördeskriget bröt ut. Makten att kunna fördöma folk och banna folk till lydnad och tystnad i sociala medier och även fysiskt i sociala sammanhang. Den ekonomiska tryggheten i att kunna vara en präst i svenska kyrkan och samtidigt driva ett flyktingboende. Pengar som sedan köpte henne hennes älskade pensionat och treplansvilla här i mysiga Ramdala inför pensionen. Allt utom villan och pensionatet var nu borta.

Det var bistrare tider.

Än idag tycker Ann-Kristin att ifall alla bara hade försökt lite mer, kämpat ännu lite hårdare med värdegrundsarbete och integration, slagit ner hårdare mot fascisterna så kanske oroligheterna aldrig brutit ut i Sverige. Även fast det var inbördeskrig först i Belgien, sedan Holland, sedan Frankrike och England så hade det inte behövt hända i Sverige. Men trots alla Ann-Kristins böner kom ändå kriget hit, och allt ändrades.

Hon var trött på svälten, kylan och osäkerheten. Kalifatet i södra Sverige skrämde henne men ändå hatade hon mest av allt Gardessoldaterna och milismännen. De hade inlett en folkfördrivning, alla som inte var vita eller kunde uppvisa bevis på att de tillhörde en allierad klanstruktur fördrevs nu från Götaland. Alla rasifierade tvingades gå söderut med hot om mord. Hennes hotell var fyllt till brädden med hazariska familjer som trängdes i hennes rum. De var shiamuslimer och vågade inte bosätta sig i det salafistiska Skåne. Fler och fler hade dykt upp den senaste tiden, de hade med sig skrämmande historier norrifrån och oron var stor på hotellet. “Vad händer om milismännen kommer hit?” FN släppte ner matpaket då och då som de kunde hämta från åkrarna utanför bygden, men med alla flyktingar här var maten knapp och hon hade fått bygden emot sig. De hade alla blivit rasister när flyktingarna kom, bara för att den där blonda ljugande 14-åriga horan hävdade att ett par av hazarerna hade förgripit sig på henne. Den där djävla Folkesson som var hennes granne och som hade vänt alla emot henne i byn, han hade till och med hotat med att kontakta milisen att komma hit, den fräcke sverigedemokraten. Ann-Kristin var säker på att han i smyg hade röstat på SD under en längre period innan kriget bröt ut.

Ett vilt bankade på dörren får Ann-Kristin att ryckas tillbaka till verkligheten. Hon hör hennes enda vän Kerstin skrika åt henne genom dörren. Ann-Kristin rusar ner för trapporna och öppnar. Där ser hon Kerstins skräckslagna blick och darrande händer.

”D… d… dom kommer. Folkesson hämtade hit dem. Du måste fly Ann-Kristin!” Kerstin skakar i hela kroppen.

”Är det Gardet!? Eller är det MILISEN!?”, skriker Ann-Kristin i Kerstins ansikte.

”D… d… det är Galten… Det är m… m… mordkommando, de skall hämnas på hazarerna för våldtäkten.”, svarar Kerstin stammandes.

Tankarna rusar i Ann-Kristin men hon lyckas samla sig och skjuta bort panikkänslorna.

”Spring till hotellet och säg åt alla att fly söderut”, kommenderar hon rappt Kerstin.

”Jag skall uppehålla de där jävla rasisterna, jag är inte rädd för dem!” fortsätter hon.

Kerstin vänder på klacken och springer ifrån Ann-Kristins lyxvilla. Ann-Kristin höll Kerstin kär då hon, trots att hon var en borgare, stenhårt höll fast vid principen om alla människors lika värde. Snabbt springer Ann-Kristin till en garderob och klär på sig sina gamla avlagda prästkläder. Hennes träsmycken som hon köpt på en semester i Gambia skallrar till när hon rättar till guldkrucifixet på bröstet utanpå prästkappan. Hon håller hårt i en Bibel när hon tittar sig i den stora hallspegeln en sista gång för att se att hon utstrålar den myndighet och auktoritet som prästämbetet innehar. Sedan går hon med raska steg ner mot pensionatet för att se till att inget har hänt. Under den korta promenaden från hennes villa till pensionatet väcks minnen åter i henne. Den gången hon satt med på TV och skämde ut och bannade en rasist som ville begränsa flyktingmottagandet. Programledaren på SVT hade inte avbrutit utan låtit Ann-Kristin gå fullt ut i sin heliga vrede, så fort sverigedemokraten hade gjort en ansats av att svara hade SVT-kvinnan avbrutit och ställt en svår fråga till honom. Det var Ann-Kristins stoltaste ögonblick. Nu fylls hon åter av den triumfatoriska känslan hon hade då, hon kan i sitt inre se alla facebookkommentarerna som hyllade henne efter att programmet sänts. Hennes bröst sväller av styrka och hon går med mycket bestämda steg ner mot pensionatet som hon ser är omringat av en grupp med män. Den segervissa känslan sjunker lite när hon inser att pensionatet inte är utrymt då hon ser skrämda ansikten i fönsterna titta ut mot de beväpnade banditerna som står utanför. Kerstin, den fega moderaten, måste ha övergivit henne! Istället för att varna hazarerna har hon flytt sin kos! Ann-Kristin passerar två beväpnade män som har ryggen mot henne då de har fokus på hennes pensionat och de som är där.

Ann-Kristin kliver fram så att hon står med ryggen mot den lilla trappan som leder upp till den stora dörren till pensionatet. Armarna sätter hon trotsigt i kors och hennes blick sveper mellan mördarmännen hon har framför sig. Där står de orakade och i slitna svarta och gråa uniformer, egengjorda nazistiska runor pryder deras hjälmar och vapen. En av dem har en del av ett människokranium som en form av trofé ovanpå motorcykelhjälmen han har på huvudet. Hennes blick fastnar sedan på Folkesson, den uslingen, han står och viskar en bit bakom dom andra till en enorm björn till man vars hela aura lyser av dominans. Det där måste vara Galten, tänkte Ann-Kristin. Folkesson pekar på Ann-Kristin och gestikulerar sedan aggressivt med händerna. Hat och vrede uppfyller henne, hon är inte rädd för de här uslingarna, hon skulle minsann huta åt dem att de snällt kunde packa ihop och gå tillbaka till platsen de kom från!

Om ni tror att JAG kommer flytta på mig och att JAG skulle vara rädd för ER, då tror ni he…

Braket av Galtens kalasjnikov klipper av Ann-Kristin mitt i hennes mening, det ser ut som en gast rycker i hennes prästkappa när hon dansar till av kulorna som sliter i hennes kropp. Trappan och dörren stänks av hennes blod och hon faller ner som en tygdocka i en hög. Dämpade skrik av fasa kan höras inifrån pensionatet.

”Hahahaha! Skjuter vi präster nu också?”, utbrister SS-Stefan glatt.

”Hon hade ställt till med en hel del här i byn, men det som avgjorde hennes öde var att jag hade sett henne på TV för en jävla massa år sedan, jag lovade mig själv att klippa henne om jag någonsin stötte på henne”, svarar Galten, sedan nickar han godkännande åt SS-Stefan.

“Låt INGEN komma undan!”, ryter SS-Stefan åt de andra i mordkommandot. Sedan skyndar han fram för att slita guldkorset från Ann-Kristins döda kropp.