Avgångar vid nornors hamn

Det varma sommarregnet piskar ner på det återöppnade Bromma flygplats. Sommarnatten är kvalmig trots regnet. SL-bussar trängs vid flygplatsens infart. Hastigt har uppsamlingar skett i Stockholmsområdets förorter, bryskt och kallt har familjer samlats in i bussarna. En resväska per familj, har ordern lytt. Skrämda män, kvinnor, barn och gamlingar jämrar sig när de avstiger bussarna och ut i det varma sommarregnet. En ocean av mörkhyade och svarthåriga väller fram mot avgångshallen. Extrainsatta flyg trängs längs startbanan. Svartklädda män med trötta ben och kalla ögon och vapen i hand gestikulerar åt människomassorna att röra sig framåt. Schäferhundar med munkorgar rycker i sina koppel och skäller. Det är en tårarnas marsch. Arrangemanget känns högst improviserat. Den tillfälliga interimregimen som numer har makten över norra Stockholm har agerat snabbt och resolut för att undvika vidare blodspillan genom deportation.

Med kort varsel har det internationella samfundet godkänt hastiga deportationer från huvudstaden av humanitära skäl.

En militär jeep och stor mängd människor kring flygplan

Ett tillfälligt fönster för miliserna att utnyttja. “Nästa flyg till Bagdad”, sprakar högtalarna till. Bittra underbefäl om båda sidorna av folkmassan börjar skrika och skandera. “Irakier framåt, resten står kvar!” De alla är trötta då de vet att samtliga ur denna månghövdade massa skall lämna landet innan solen stigit upp i gryningen. Olika destinationer väntar dem alla. Sakta, sakta börjar mindre grupper lösgöra sig ur den stora massan och röra sig mot avgångshallen. Ett par blodsprängda ögon som tillhör en äldre kapten överser hela horden ovanpå flaket på en lätt lastbil. Den svarta milisuniformen sitter slickad av väta på hans avmagrade kropp. En Glock 17-pistol i militärhölster pryder hans högra höft. Hans blick följer de små grupper av familjer som söker sig mot avgångshallen men samtidigt ser man tomheten i hans ögon.

“Erik, Erik, det är du!”, hörs ur människohavet. En familjefar i kaptenens ålder tränger sig fram emot den lätta lastbilen. Hans högra hand håller om hans sons lilla hand, hans vänstra omfamnar hans hustrus axlar. Hans fäder stammar från Bagdads myllrande gator. “Erik, det är jag! Hamid! Kommer du ihåg mig? Vi gick i högstadiet tillsammans, i samma klass! Hans röst är mjuk och vädjande, han ber om sin familjs välgång. Han kramar sin sons hand hårt när han väntar på kaptenens reaktion.  Utan att med en blick bekräfta fadern drar kaptenen mekaniskt fram sin pistol ur hölstret, ett kort ögonblick fäster han blicken på den vädjande fadern innan han höjer armen och trycker av två skott i brösten på honom. Människohavet blir tyst och en lågmäld rossling kan höras från den döende fadern. Innan krutdoften har skingrats höjer kaptenen sin röst och ropar “Nästa avgång, Bagdad!”

Två tomhylsor

Denna natt mötte många män och kvinnor sina nya öden och en son av Irak mötte sin avgång vid nornors hamn.