Rose-Maries bäbis
”Vad fan gör vi här egentligen? Vad står det på den där jävla skylten… Jörlanda? Va i helvete!”
Den lilla gruppen med tre milismän ignorerar den fjärde av dem som står och fräser på den tomma och trafiklösa Väg 160 som sedan blir väg 170 och till sist E6 mot Uddevalla i Västra Götaland.
En kall höstvind kyler ner den annars pittoreska och vänliga lantliga omgivningen. Utan de luggslitna och slarvigt uniformerade beväpnade milismännen som står mitt på den öde vägen skulle man inte kunna tro att man befann sig i ett land under inbördeskrig.
”Du vet vad fan det handlar om… på denna plats skall vi invänta ett par gossar från Göta Garde som överlämnar en civilist till oss som vi skall eskortera till Ödsmål… och efter det skall vi tillbaka längs väg 170 till kvarter i Stenungsund… det är ordern”, svarar den äldste av de fyra som håller en kikare i handen. Den ilskna av dem, kallad Snittarn, kniper igen. Arg må han bli ibland men inte så arg att han säger emot Kaptenen. Kaptenen som leder gruppen är egentligen inte ett befäl utan hade en båt före kriget och kallas därför för Kapten, i övrigt är han bara en krigsförbrytare som alla de andra, eller ja, den yngsta av dem har inte hunnit få fiendekontakt ännu.
”De är några där framme”, ropar Fredrik och pekar söderut där en uniformerad grupp män närmar sig i gående tempo mot dem.
”De är våra.”, svarar Kapten och sänker kikaren från ögonen. De går och möter upp dem.
Milismännen som möter dem har en ”Starke Arvid”-fodervagn emellan sig som de skjutsar framåt. En man bakom trycker på räcket. Däcken på byggmaterialsvagnen verkar vara rejält pumpade med luft. I vagnen sitter en helt tyst tös rejält påpälsad med kläder. Flickan ser ut att kunna bli en vacker kvinna om ett par år, hon är helt tyst och stirrar tomt ut i det höstgrå landskapet utan att se sin närmsta omgivning. Varma hälsningar utbyts mellan grupperna med undantag för den yngsta av dem och Snittarn. Den yngste för att han inte känner någon av dem och är för blyg att prata, Snittarn för att håller sig i bakgrunden och spanar irriterat på det tysta landskapet och bebyggelsen som omger dem.
Cigaretter tänds och en plunta vandrar mellan männen. Nyheter utbyts mellan grupperna. Var strids det, vilka har dött, vilka städer har helt fallit, fredsförhandlingarna i Bonn, FN:s matleveranser och så vidare. Kapten och gardesbefälet har även stått avsides och pratat utan att någon annan har hört, den yngste av mannarna såg att de pekade mot flickan när de samtalade. Efter säkert en halvtimmes skrockande mellan de meniga männen tar Göta gardessoldaterna avsked och lämnar vagnen med flickan till den nya eskorten.
”Jag puttar faaaan inte fram nån civilist i en jävla vagn”, fräser Snittarn som istället tar täten på vägen som spaningssoldat. Det blir Fredrik och den yngste som turas om att putta vagnen framåt.
”Tur att det inte är för mycket uppförsbackar i alla fall”, säger Fredrik sorglöst när det blir hans tur att putta vagnen. Ingen har försökt att prata med flickan i vagnen. Eftersom Kapten inte har sagt ett ord åt henne så säger ingen annan något heller. Den yngste av dem tycker det känns väldigt rysligt att hon bara sitter i vagnen med glasklara ögon och stirrar ut i intet framför dem timme efter timme.
”Hur långt är det dit vi ska egentligen?” ropar Snittarn när det börjar skymma.
-”Bara nån timme till! Vi kommer komma tillbaka till kvarteren i Stenungsund sent inatt!” gormar Kapten tillbaka till honom.
Kilometrarna norrut avverkas och timmarna går.
Det är riktigt mörkt när de svänger av västerut från E6:an och månljuset lyser upp en trafikskylt där det står Ödsmål. Ett mycket litet samhälle med ett par hus med belysning får dem att öka takten med vagnen, allt för att snabbare komma till basen i Stenungsund där de kan äta och sova i en varm sal. De har väntat i kvarter i Stenungsund i månader för att få stridsorder, bråk och fylla har inträffat på basen då en del är ivriga att få göra något.
Två äldre män dyker upp ur mörkret och blockerar deras väg. De är nattvakter på orten och visste att vi var på väg.
”Ni är här för att träffa Rose-Marie”, säger en av dem långsamt och tittar på flickan.
”Stämmer”, svarar Kapten kort och vänder sig mot henne. Flickan försöker då vingligt ställa sig upp i kärran. Med sin bylsiga klädsel ser hon riktigt klumpig ut när hon anstränger sig för att kliva ur. Reflexmässigt ställer sig den yngste av dem intill henne och håller i hennes sida så hon inte tippar ur vagnen, hon sätter snabbt ner sin hand på hans axel för att kunna parera sin balans och en blixt går igenom den unge pojken, hennes mjuka hand och hur hon luktar väcker något i honom, de är trots allt lika gamla. När Kapten som klivit fram lyfter ur henne ur vagnen sjunker hennes vinterrock undan och alla kan se att hon är höggravid. Ingen säger något och Kapten leder henne till en av nattväktarna som genast leder bort henne mot ett hus i byn. Trots mörkret ser den yngste att hon vänder sig om och tittar efter honom innan hon försvinner i mörkret.
”Jaha, vad har hänt med henne då?” undrar den gamle nattvakten som blev kvar med dem.
”Jo…” börjar Kapten. ”Hon blev tyvärr hittad av fienden, ja du vet… föräldrarna dödade… hon hittades för en massa månader sedan utanför Kungälv…”
”Jag förstår… ja då får Rose-Marie att göra i alla fall”, svarar den gamle nattvakten och vinkar adjö till oss andra och vänder tillbaka till byn.
”Ok… vi fortsätter på 170 hemåt då”, kommenderar Kapten och signalerar med handtecken att den yngste skall dra den tomma vagnen.
Knappt en kilometer tillbaks söderut sprakar Fredriks radio plötsligt till och han försvinner bort från gruppen för att få bättre mottagning så han kan höra bättre. Alla stannar till på vägen i mörkret.
Den yngste kan inte hålla sig utan bara måste fråga Kapten om det han tänkt på sedan de kom till byn där Rose-Marie bor.
”Vad var det där? Vem är den där Rose-Marie?” frågar den unge pojken.
Kapten tittar på den unge pojken som om han övervägde om han verkligen skulle berätta något för honom.
”Jo du förstår… den där flickan var gravid eller hur?” säger Kapten. Den unge pojken nickar.
”Det var inte en önskad graviditet, barnet i henne är från fienden. Dom tog henne. Så alltså… Rose-Marie är en sån man kallar änglamakerska. Du förstår, en abort utan fungerande sjukhus… ja alltså, hon väntar in barnet med flickan… och när barnet föds så blir det kvickt en ängel…” Kaptenen tystnar efter det han har sagt. De kan höra Fredrik kommunicera med någon ute i mörkret på radion.
”Men… men vad händer med barnet?” stammar den unge pojken fram.
”Kärringen dränker den i en tunna vatten… SPLOSH!” Snittarn gör en yvig gest med armarna som visar ett plask och skrattar elakt.
Pojken ser i mörkret att Kapten inte rör en min så han förstår att det stämmer. Han blir tyst.
”Marschorder snart grabbar!”. Fredrik kommer ur mörkret fram till de andra samtidigt som han sätter ner sin radio i sin väska.
”Vart ska vi?” väser Snittarn.
”Imorgon blir det avgång från kvarter… till strid!” Fredrik höjer sin högra näve i luften. Snittarn ser nöjd ut, Kapten säger ingenting.
”Hörde du Lillen… vi skall till Trollhättan!” skrattar Fredrik och lägger handen på den unge pojkens axel.