Bland fallna män står resta gudar
”Du har paralys! Kom ur!”. En rungande örfil träffade unge Felix rätt över tinningen, hans ögon tårades upp av den blixtrande smärtan. I den dammiga gamla polisstationen låg tre av stridsgruppens sex män döda eller döende. Felix satt med ryggen mot en massiv betongvägg som tog skott ifrån Muslimska Brödraskapet på utsidan av huset, han kramade krampaktigt sitt gevär. Lyckligtvis hade många polishus förstärkts redan innan oroligheterna börjat så väggarna skyddade mot eldgivningen som kom utifrån. Hans vän Andreas hade fått ett skott genom halsen och låg nu på rygg och skakade samtidigt som han försökte stilla det sprutande blodet ur halspulsådern med bägge händerna. Hans ben rörde sig spastiskt i blodpölen som växte under honom som om han ämnade att springa därifrån, men han bara skrapade paniskt med hälarna i linoleummattan på golvet. Ett gurglande läte hördes i rummet mellan skottsalvorna. Det hela var ganska rysligt.
”Här, ta den här!” skriker Blot-Lasse och laddar om en kalasjnikov, osäkrar och rycker ur jaktgeväret ur Felix grepp och trycker ner kalasjnikoven i bröstet på honom.”
”Jag behöver dig skjutandes! De kommer närmare!” vrålar Blot-Lasse och släpper iväg en salva ut ur ett fönster mot det anstormande islamisterna.
Felix mun är torr och adrenalinet har satt en metallsmak i munnen på honom. Som ur ingenstans får han en minnesbild av när han och Andreas ljög för milisens gruppbefäl. ”Vi har dödat förut”, hade de sagt för att bli beviljade medlemskap. Pojkarna hade varit för hungriga för att vara kvar vid flyktinglägret vid den norska gränsen och de ville istället pröva lyckan vid fronten. Varför han minns det just nu när hans vän är på väg att lämna denna värld och striden rasar i full kraft omkring honom reflekterar han inte över. Istället går en kall känsla igenom hans kropp och hans hjärna spinner i nya banor. Han kan känna en ny sorts röst formas i hans inre. Vakna pojk! Örfilen har ryckt Felix ur en stenhård paralys, men nu känner han sig annorlunda, lemmarna känns flytande, automatkarbinen viktlös i hans grepp.
Utan att tänka eller ens veta vad han egentligen gör sätter han sig upp på huk och med höjt vapen höjer han sig upp så att han kan se ut genom fönstret med vapnet framför sig. Bortsett från en utbränd polisbil rakt framför huset ser han inget på den öde Västeråsgatan. Blot-Lasse avfyrar sitt vapen ur ett annat fönster och hukar sig sedan ner. Stickan, den äldste och mest erfarna av de tre överlevande ur stridsgruppen, ilar genom rummet för att bevaka korridoren som islamisterna kommer att komma in i när de når polishuset. Plötsligt ser Felix ett turbanklätt huvud sticka upp bakom polisbilens bakdel. Felix släpper av en kärve i riktningen. Lyckligtvis är polisbilarna inte skottsäkra som huset de sitter i och islamisten slungas bakåt och ur Felix synfält. Träff.
Rop på arabiska och ortenslang hörs ute på gatan men inte vid Felix fönster. När han snabbt kravlar bort till ett intilliggande fönster passerar han Andreas som ligger helt stilla och stirrar ut i intet med uppspärrade ögon och händerna vilande längs sidorna. Död, finns inget att göra.
Felix reflekterar inte över Andreas hädanfärd utan höjer vapnet och kikar ut genom det andra fönstret då han får syn på en hel grupp av kamouflageklädda män som rusar för att komma runt hörnet på byggnaden där ingången finns. Ett vinande läte skvallrar om att en kulkärve har missat Felix hjälmbeklädda huvud med ett par centimeter, han trycker av en salva mot gruppen med män och ser den siste i gruppen rycka till och falla. Träff, braaaa Felix!
“De kommer mot dig, Stickan!” hör Felix sig själv skrika. Blot-Lasse kastar över ett magasin till Felix som laddar om vapnet.
“Allahu akbar!” hörs vrålas från Stickans håll och efter ett par sekunders vild eldgivning ramlar Stickan död in i rummet i ett moln av blod. De kommer… håll till vänster.
Felix rör sig snabbt mot vänster i rummet med vapnet i midjehöjd, Felix får en känsla av deja vu och känner att han har på något sätt gjort det här många gånger förut.
“Aaaaaarrrhhhh!” En islamist kastar sig in i rummet samtidigt som han sprejar av hela sin salva okontrollerat upp i taket och Blot-Lasse svarar med att tömma sitt magasin i honom. Ett ögonblick därefter får Blot-Lasse ett skott i ansiktet och faller död ner. Pass på.
Mynningspipan på en kalasjnikov sticker in igenom dörrhålet och Felix kan se ett kamouflagebeklätt ben med känga på foten komma in i rummet. Skjut av benet på honom.
En kort salva senare ramlar islamisten ihop och faller in i rummet skrikandes. Han har tappat sitt vapen i korridoren och håller händerna över det pulserande såret som spyr ur sig blod. Felix ler.
Ignorerandes den skrikande islamisten börjar Felix spana runt och konstaterar att Stickan hade fällt två män i korridoren och att det just nu inte finns fler islamister i krokarna. Döda svartingen.
Islamisten har slutat att skrika och ligger istället och gnyr, synbart försvagad av den kraftiga blodförlusten. Spar på ammunitionen, slösa inte.
Felix sätter sin vandringskänga som han ärvt från sin döde far på islamistens hals och lägger ner kroppsvikten på. Islamisten tystnar men lyckas vrida huvudet mot Felix så deras blickar möts. Det finns inget egentligt vädjande i mannens blick utan endast en djurisk panik. Islamisten har pissat och skitit ner sig. Felix ler igen.
Felix kan se att han fladdrar in och ur medvetande, sedan blir han helt still och ögonen tappar sin lyster. Ur en slida drar Felix fram sin gamla morakniv, som han och Andreas hade täljt träbåtar med för att leka med vid vattnet som rann förbi flyktinglägret de hade växt upp i, och skär hastigt av islamistens hals. Blod rinner ur den livlösa kroppen. Bra Felix.
Vi måste samla ihop ammo och vapen och kolla igenom svartingarnas tillhörigheter och sedan hitta resten av kompaniet innan det blir mörkt.
Felix gör som rösten befaller. När han väl lämnat polisstationen ligger där kvar fem milismän och fyra islamister. Även fast Felix rent tekniskt lever, ligger den gamla versionen av Felix kvar bland de döda.