Drömmen om hemlandet
Ett stjärnklart tak vilade över dem, där norrskenets bleka sken kämpade mot nattens mörka mantel. Endast sporadiska ljud bröt den tystnaden – ett viskande vindpust som förflöt över höstlandskapet, det avlägsna knarrandet av träd som buktade under den kalla nattluften, och enstaka prasslingar som uppstod när någon rörde sig obekvämt i sömnen. Lägret, bestående av ett antal övergivna stugor i skogen, låg isolerat från världens onda öga, omgivet av kilometer efter kilometer av tät skog och ensliga, övergivna fält.
I skuggan av en av dessa stugor satt Galt, det här miliskommandots ledare, känd ända in i Natos underrättelsetjänster för sin brutalitet. Detta var en plats han hade hittat, där de var skyddade av naturens egna fortifikationer och lätt kunde hålla vakt. Här skulle de vila, vårda vapen och lägga upp strategier. Här skulle de förbereda sig för de strider som obönhörligen låg i väntan på dem. Galts kommando var en sällsam kombination av förhandlare, insatsstyrka, handelsmän och rövargäng. De hade milisens beskydd mot att de gjorde sådant milisen och andra allierade inte ville blir förknippade med på grund av folkrätten. Massavrättning, utpressning, kidnappning, tortyr, våldtäkt, plundring. De hade gjort allt.
Inuti den största av stugorna, ett rustikt trähus som lutade tungt mot sin ålder, skingrades skuggorna av skenet från en öppen spis. Elden krackelerade livligt och kastade oregelbundna skuggor på de nötta timmerväggarna. Två figurer, insvepta i det fladdrande skenet, hade tagit sin tillflykt ett av rummen där för natten. Den ena var Martin, en skicklig milisman, han hade varit polis i Malmö innan den islamiska revolutionen i hans hemstad och har hunnit tjänstgöra i både garde och milis innan han anslutit sig till Galts ökända kommando. Han var nu 34 år gammal och hans ansikte vittnade om ett liv av erfarenhet och prövningar, han såg konstant trött ut, som att han aldrig fått sova ordentligt. Vid hans sida var Rasmus, en tonårig grabb som lyckades kombinera ett oskyldigt utseende med att nästan alltid se uttryckslös ut i ansiktet, som om inget berörde honom längre. De delade detta lilla utrymme, med sovsäckar utrullade över golvet, bredvid varandra, värmen från elden gav tröst mot nattens fuktiga kyla. De satt tysta, deras skuggor blandade sig med eldens dans på väggarna, två silhuetter i ett land i fullt inbördeskrig.
Rasmus höll i en gulnad tidningssida som han hittat bland de övergivna ägodelarna i stugan. Den var mer än 20 år gammal, från år 2021 och på den stod det: “Sverige är nu en del av Afghanistan och Afghanistan är en del av Sverige“. Rasmus hade aldrig hunnit utveckla sin läsförmåga så han stavade sig långsamt genom det gulnade pappret och blev sedan tyst en stund.
Martin tittade förstrött framför sig och svarade cynisk suck: “Ja, nog alltid är de där afghanerna en del av Sverige alltid, i alla fall deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vissa blev blandade sig med den svenska befolkningen men många ingick i shiamuslimska enklaver och separata samhällen och områden. Finns till och med städer där ute som kontrolleras av dom…”
“Tror du att vi kommer att få ett eget hemland, Martin?”, frågade Rasmus, hans ungdomliga röst vibrerande med osäkerhet. “Är det för det vi kämpar?”
Martin, vilade på armbågen och stirrande in i den lågande elden, tittade på den gamla papperstidningen och suckade djupt. “Vi hade ett hemland, Rasmus”, svarade han långsamt. “Ett land som sträckte sig ända till Ryssland en gång i tiden men genom tiderna så har det hemlandet blivit mindre och mindre. Jag vet inte, Rasmus. Jag vet faktiskt inte.”. Martin slog bort tanken om att det här mordkommandot egentligen var inbördeskrigets opportunister; ett gäng med påtända mördare, plundrare, knarkhandlare och våldtäktsmän.
Det fanns ingen ilska i Martins röst, bara en sorg över det som gått förlorat. Han insåg att det lät nedslående för den unge Rasmus och lade därför till “Vi kämpar för att ge svenskarna ett hemland igen. Och vi kommer inte ge upp förrän vi har åstadkommit det även om det nu bara blir en liten del av gamla Sverige” tillade han fast, hans blick fastnade i eldens flammor.
Rasmus nickade tyst, tankfull, innan han kröp ned i sin sovsäck. Hans sista ord för kvällen ekade i det mörka rummet, “Tänk om vi äntligen skulle få ett eget hemland…”, innan han föll in i en orolig sömn, fylld av drömmar om ett hemland han aldrig riktigt känt.