Polisstation Seved svarar inte

Det var en kvalmig sommardag, och den dova solen slog mot Seveds polisstation i Malmö. Allting tycktes vara som det alltid varit, men en märklig känsla av förändring svävade i luften. Det var denna dag Malmö skulle genomgå sin största omvandling hittills och polisstationen i Seved en del av det pussel som snabbt skulle läggas inom de närmsta 24 timmarna.

Rami, en sträv och metodisk man, var ett respekterat befäl på stationen. Hans mörka ögon såg världen med en osedvanlig skärpa och insikt, en insikt som hade tjänat honom väl i hans 15 år som polis och han var mycket väl förankrad med områdets regerande och inflytelserika klaner. Idag skulle planen sättas i verket, den plan som smitts länge och som skulle bli kulmen på en många år lång politisk och aktivistisk kampanj från Malmös muslimska majoritet.

Från ett rum på stationens andra våning, där en karta över staden Malmö pryddes med färgglada nålar och trådar, ledde Rami de poliser som var införstådda och sammansvurna i vad som skulle bli en historisk handling. Med en djup och allvarlig röst sa Rami, “Bröder, det är dags. Malmö är nu vårt. Överallt agerar vi för att skapa kontroll och göra det här snyggt och snabbt.”

En efter en tog Ramis mannar sina positioner. De rörde sig tyst genom stationen, som katter i natten, osynliga för de andra poliserna. I vapenförrådet, ett rum fyllt till brädden med lådor av ammunition och rad rader av mattsvarta vapen, började de förse sig med förstärkningsvapen och annan tung utrustning.

Oro och förvirring började sprida sig genom stationen, som en eld som tänder på torrt gräs. Den vanligtvis lugna atmosfären fylldes med en spänd tystnad, och poliserna, ovetande om vad som hände, började känna en ökande rädsla.

Samtidigt var Rami i radiokontrollrummet, för att meddela sina kumpaner från de lokala klanerna. “Det är dags”, sade han lugnt i mikrofonen. “Kom till stationen. Vi tar över.”

Så, som en vägg av kraft och beslutsamhet, strömmade Ramis mannar och kumpaner in och genom station stationen, vars olika dörrar slogs upp med en dramatisk styrka när alla kollegor som inte var en del av kuppen skulle avväpnas och säkras medelst handfängsel.

Under denna tid av tumult, när kuppen redan var i full gång, dök polisstationschefen Anna Karlberg upp vid Seveds polisstation. Hon var en bild av styrka trots att hon var nära pensionsålder, i sin skräddarsydda uniform, och i hennes ögon brann en bestämd glöd.

När hon såg Rami, hans mannar och deras nyfunna vapen, växte hennes ansikte till en skarp grimas. Hon tog ett djupt andetag och sade, med ett skärande skarp ton, “Rami, vad i helvete gör du?”

Rami vände sig mot Anna med en kyla i blicken, hans vanligtvis vänliga ansikte förvandlat till en mask av stål. “Vi tar över, Anna”, svarade han lugnt, hans ord hängande i luften som ett hotfullt åskmoln.

“Du är en förrädare, Rami”, svarade Anna, hennes röst skälvande med en blandning av rädsla och ilska. “Du och dina mannar kommer att ställas inför rätta för detta, var så säker!”

Rami skakade på huvudet, ett hånfullt leende spelade på hans läppar. “Ingen kommer att ställa oss inför rätta, Anna”, sade han. “Malmö är vårt nu.”

Och med det, drog han sin pistol, pekade den mot Anna och sköt. En skarp knall ekade genom korridorerna på Seveds polisstation och Anna föll till marken, en blodig fläck bredde ut sig på hennes uniform.

En chockvåg av tystnad spred sig genom rummet. Rami stod där med pistolen fortfarande riktad mot Annas fallna kropp, hans ansikte oförändrat. Anna, starka och orädda Anna, låg på marken, kampen försvunnit ur hennes ögon.

Och där stod Rami, han hade lagt en liten pusselbit i det stora pussel som var bildandet av Kalifatet Al-Scania. Med ett kallt leende på hans läppar visste han att hans tid hade kommit. Den tid som han och hans mannar hade planerat och förberett för. Tiden för Malmös uppvaknande hade kommit. Det var början på en ny era, en era där Rami och hans mannar skulle skapa sin egen framtid, på sina egna villkor och deras muslimska bröder och systrar skulle få diktera sina egna liv, fritt från kuffarerna i Stockholm.

Med den annalkande kvällen som sitt vittne, steg Rami upp och förklarade, “Malmö är nu vårt. Vi är fria.”, möttes av gemensamt jubel från hans mannar och kumpaner.

På andra platser i Malmö började också en väldig förändring märkas. En sorts dyster harmoni hade infunnit sig, där den koordinerade och välplanerade kuppen inleddes.

Genom hela staden dök vägspärrar upp, hastigt resta av beväpnade klanmedlemmar. De hade gjort det förut vid olika tillfällen, redan under 20-talet hade rivaliserande klaner ibland uppfört vägspärrar för att kontrollera in- och utpasserande. De fungerade som murar, avskärmande stadsdelar, isolerande gator, skapande en labyrint av kontroll och auktoritet. I deras skugga flyttades makten, flyttades öden.

I lokala myndighetskontor, kommunala kontor, och även i hemmen, letades illojala och opålitliga politiker och tjänstemän upp, de politiker som inte svurit trohet till det muslimska brödraskapet. De hämtades tyst, ofta förvirrade, ibland skräckslagna, alltid överrumplade. De visste inte att deras stad höll på att förvandlas, deras hem skulle snart för dom bli en främmande plats. Varje gripande var en sten i den mur som skulle bli Kalifatet Al-Scania.

Under tiden, vid Malmös största moské, stod imamen Yusuf Al-Haij, en av ledarna för revolutionsrådet, framför en enorm jublande folkmassa, hans blick var fast och hans röst var stark. Han stod där som en kraftfull skulptur, hans ord ekade över det stora torget.

“I Allahs namn”, började han, “förklarar jag mig själv till Kalif för den stolta staten Al-Scania.” Hans ord kastades ut till folkmassan, varje stavelse fylld med en passionerad kraft, varje ord en tillkännagivelse av en ny verklighet som omvärldens journalister hade att rapportera. Det var en dag av omvälvning, en dag som skulle skriva in sig i historieböckerna. Det var dagen då Malmö blev huvudstad i det nya landet Al-Scania, och världen kunde bara titta på, chockad och fascinerad, när den nya staden föddes ur askan av den gamla. I Stockholm hade regeringen krismöte på krismöte med Försvarsmakten för att ge ett lämpligt svar, den upptakt som skulle leda till inbördeskriget och hela tiden kom rapporter om delar av Försvarsmakten som börjat röra sig mot Kalifatet för att ansluta sig till det.