En gardessoldats likfärd

Centrala Växjö påminde om hur Beirut såg ut som i nyhetssändningarna på 80 talet. Granatskadade byggnader med gatorna fyllda med betongbråte och sopor ihopkastade med föremål som påminde om människorna som en gång bodde i de nu tomma husen. En trasig cykel ligger i en hög med tegel, en madrass hänger ensamt i trädkrona utkastad från ett intill liggande hus. En övergiven barnvagn står ensamt bredvid en utbränd bil. Staden är liksom Beirut delad, gardet i norr och en koalition av kriminella gäng höll tillsammans den södra delen med stöd av martyrförband från Kalifatet. De värsta striderna hade avstannat och en katt och råtta lek mellan prickskyttar höll gatorna spökligt tomma . Mörners väg, som delar staden från öst till väst, bildade en inofficiell frontlinje för de två sidorna. Det är November månad och ett lätt duggregn sveper fram över den plågade staden, ur den gråa himmelen hörs en knall. Ett ensamt skott som avfyrats från muslimernas kontrollzon, kulan hittade sitt mål på en ensam vaktpost ur gardet.

Lugnet i det tillfälliga fältlasarettet på Norregårdsvägen bryts häftigt upp. Den gamla bostadsrätten på bottenvåningen som gjorts om till sjukstuga fylls genast av skrik och slammer. “Inkommande skadad”.

Charlotta vaknar ur sin slummer på en säng som hon har vilat på och drar undan lakanet som bildar en avskiljare som skydd från insyn och kliver ut i rummet där sköterskor genast har börjat bereda plats för en inkommande skadad på en brits. Snabbt gnuggar Charlotta sömnen ur ögonen och rättar till sin läkarrock, den tidigare överläkaren gör sig redo för att styra ett nytt pass som tillförordnad chefsfältskär. Charlotta var äldst och klart mest kvalificerad för en sådan här tjänst, många års arbete på akuten under oroligheterna hade härdat henne men nu frös hon när hon såg vem det var som var med och bar fram den skadade. Det var Daniel, hennes son Elias bästa vän. Daniels ögon är vilt uppspärrade och hans militära kamouflageuniform är täckt av mörka blodfläckar, han ylar djuriskt åt folk att flytta sig då han bär den skadade under armarna och vrider på huvudet för att finna en plats att lägga honom på. Två andra gardesmän som Charlotta inte känner igen håller i varsitt ben på en lång ung manskropp. Sköterskorna skjuter fram en brits den skadade läggs ner på. Ett kort ögonblick råder det kalabalik runt britsen då sköterskorna försöker få de upprörda gardessoldaterna att flytta från britsen för att lämna plats så hjälp kunde ges. “Men gör något då” “Ni måste hjälpa honom” vrålar de unga gardessoldaterna i kör. Charlotta tränger sig  fram till britsen bredvid Daniel. “Han är skjuten” vrålar Daniel med en röst Charlotta aldrig hört förr. Han hade alltid varit Elias bästis och hade i praktiken vuxit upp i Charlotta och hennes man Henriks hus som barn. Daniel är halvasiat och hans far hade lämnat honom som barn. Elias och Daniel hade spelat tv-spel i familjens rymliga vardagsrum i ett årtionde innan oroligheterna bröt ut. Han sov över, åkte med på semestrar och åt med Charlottas familj, han var familj. När det lokala gardet hade bildats under ledning av hennes make Henrik så hade Daniel lovat Charlotta att han skulle skydda hennes mellanbarn.         

Sköterskorna stelnar till och blir tysta när de ser Charlotta, Daniel vrider på huvudet och ser ut att bli träffad av blixten när han känner igen Charlotta. Först tänkte hon fråga vad Daniel gör här då han och Elias borde vara i Mälardalen för att vakta mattransporter och inte befinna sig i ett Stalingradliknande Växjö. Först är det nära att hon ler mot honom, glad att se honom igen men hans blick är tom och hans ansikte utstrålar smärta. Hon tittar snabbt ner på britsen och ser sin son Elias ligga där.

Hans ögon stirrar tomt upp, munnen är halvöppen och läpparna är blå till en gräns av lila, han är blek som ett lik.

Det susar i öronen på Charlotta och hon hör sig själv börja prata, sköterskorna krymper ihop med axlarna och hennes gamla vän Maria som hon har känt i hela sitt som arbetade ihop med henne på sjukhuset under oroligheterna för sin hand till sin mun och gnyr till. Maria känner mycket väl igen Elias.

-Skallskott….kranium penetrerat vid tinningen….svår förlust av blod…

Charlotta kan se sig själv som hon vore helt urkopplad ur situationen ta pulsen på den kalla kroppen för att se ifall hjärtat slår, hon fortsätter…

-Ingen puls….ingen synlig andning….patienten har inkommit till fältlasarettet…

Ur gammal vana lyfter hon sin vänster arm och tittar på Diorklockan hon hade av fått sin make som 50 årspresent.

-Klockan är 14.24, patienten dödförklarad hör hon sig myndigt mässa.

Susandet i öronen tilltar , det är som en storm i hörselgångarna på henne och dränker nästan ut ljudet av Marias gråt men inte vrålet som Daniel utsläpper sig.    

Sedan svartnar det för ögonen på Charlotta.

Det är Maria som väcker henne.

-Uhhh

-Du måste vakna Charlotta. Maria vaggar mjukt till sin vän.

-Uhhh….va….Det känns som att Charlotta har sockerdricka i huvudet.

-Vi fick söva dig….

-Söva?….

-Det är okej…du blev vild och vi fick söva dig

-Elias! Var är Daniel? Ett ryck går genom överläkarens kropp.

-Du rev honom i ansiktet…vi fick hålla fast dig…Charlotta ruskar på huvudet då hon inte minns något.

-Jag rev Daniel?

-Det är okej…men du måste vakna nu…

-Hur länge har jag?….Charlotta sätter sig upp i sängen, lyset är av i fältlasarettet, Maria håller i ett tänt stearinljus i handen.

-Du måste….de har byggt ett likbål….du sov ett tag….

Marie drar undan lakanet som draperar sängen och Charlotta ser att hon är ensam i rummet med sin sons lik som ligger kvar på britsen, hon stapplar upp.

-Jag vill ha rena handdukar…kokande vatten….

-Vill du att jag stannar med dig?

-Nej…jag vill säga farväl till mitt barn.

Det ensamma stearinljuset lyser upp Charlottas arbete i novembermörkret. Varsamt har hon klätt av sin sons smutsiga kamouflageuniform, skurit bort den med skalpell där det behövts. Ömt och ytterst noggrant tvagar hon sitt barns nakna kalla kropp med en blöt handduk. Hon slås över hur lik hennes pojke är sin far. Samma längd, samma kroppsbyggnad samma sorts muskulatur som hennes man Henrik haft när han var ung. När hon kärleksfullt gör honom ren inser hon att  hon har svårt att se honom som en vuxen man, i hennes inre är han den där lilla spelevinken som treåring skulle vattna blommorna i vardagsrummet med en indragen trädgårdsslang. Hennes ögon vattnas när hon minns hur han gömt sig i rädsla för sin pappa som hade svurit över fuktskadorna på fiskbensparketten. Hon ser den lilla gängliga pojken med sitt stora huvud med blond kalufs framför sig när han ligger där.

Plötsligt slås hon av ett somatiskt minne av när hon en gång ammade honom. Hon börjar okontrollerat att hulka. Minuter passerar och Charlotta måste jämrandes kura ihop sig när hennes kropp minns hur det kändes att bära honom i magen, hennes andra son.  

Tårar strilar ner för hennes kinder när hon till slut lyckas återuppta sitt arbete igen.

-Jag vet att jag kunde varit mer där för dig Elias…men du är så lik din far…dina bröder var struliga…de krävde min uppmärksamhet hela tiden…du oroade aldrig din mamma…

Elias öppna ögon stirrar upp i taket, varsamt sluter hon ögonen på sin pojk.

-Du var bra…du klagade inte…och du hade ju alltid Daniel…och du….

Elias mun gapar öppet utan ljud, med ett bestämt grepp så trycker hon ihop sin sons käke så den stängs.

-Men jag älskade dig så mycket Elias….du var så mycket glädje för mig…

Charlotta tar ett steg bort från sin sons kalla bleka kropp och betraktar honom.

-Du är så vacker…du borde ha gift dig…om tiderna inte varit så här…om vi hade lämnat Sverige…men du vet hur din far är…vi skulle ingenstans…

Charlotta slås av en stark längtan efter sin make, hon slår armarna om sig själv över bröstet. Vad skulle hon inte ge för att känna Henriks starka armar om sig nu, hennes klippa. Henrik ledde nu en stor division i Götagarde, de hade inte setts på 2 år. Hennes andra söner var med honom.

Tid passerar då hon sitter på en stol och varsamt rättar sin sons hår och hon befinner sig i en labyrint av minnen och ögonblick tillsammans med Elias tills hon till slut blir avbruten. 

Daniel kommer in och reser henne upp. Hon skäms när hon ser hans rivsår i ansiktet men han ruskar bara på huvudet åt henne och stöttar henne ut genom dörren efter att varsamt ha lagt en varm militärfilt över axlarna på henne. Hennes son bärs ut på en träbår, hans kropp är skyld av  uniformspersedlarna hon tidigare skurit bort. 6 soldater bär båren resten av plutonen radar upp sig efter. Facklor är tända. Sakta och i tystnad går de mot den nerbrunna Norregårdsskolans skolgård där likbålen står. Daniel håller henne hårt om midjan då hon saknar kraft i sina steg.

På skolgården hjälps plutonen åt att balansera upp träbåren med Elias på en stor hög med brännbart bråte, snart lyses hela kvarteret runt skolan upp av den väldiga elden.

Charlotta visste att Elias hade kryssat i för den gamla seden som begravningsalternativ när han stolt anmält sig i sin fars gardesförband. Men hon var en kvinna av vetenskap, hokus pokus var något hon aldrig hade trott på. Hon hade skrattat åt Elias val av religion. “Det är bara för att du lyssnat på hårdrock som du valde en hjältetro”, hade hon hånat honom.

Men när hon hör plutonsbefälet högtidligt läsa en text om hur allt går igen, att man återser sina döda förfäder och att man kommer tillbaka till de levande genom framtida generationer känner hon sig inte hånfull.

I ljuset av hennes sons likbål rättar hon till luggen på Daniel som hon alltid har gjort när han precis som Elias slarvat med frisyren, sakta stryker hon med fingret över hans rivsår i ansiktet och önskar att gudarna skall skydda Henrik och hennes söner.