Repets tid
-Jag antar att du skall söderut igen? Torbjörn som hade arbetat som tullofficer innan kollapsen kom och som idag var gardeskapten med ansvar att skydda och upprätthålla lagen i Knivsta riktade sin fråga till Trollkarlen. Den skäggiga kringflackande kamouflageklädda vagabonden log som svar när han satt emot gardeskaptenen i butikslokalen som numer fungerade som polishus på orten.
-Jag har väl det mesta jag kom för, säger Trollkarlen och nickar mot ett par rejält packade ryggsäckar och säckar fyllda med mat, ammunition och annat. Torbjörn gillade egentligen inte Trollkarlen utan såg honom som en dåre som hade turen att leva i en galen tid. Men Trollkarlen hade väldigt många vänner och fungerade som ett utmärkt språkrör mellan de mer fredliga ordnade områdena där ett hyfsat normalt liv kunde fortgå och de laglösa vildmarkerna där miliser och martyrförband stred om var gränserna mellan Svitjod och Kalifatet skulle dras. Gardeskaptenen som i sann tullmästaranda följde landskapslagarna som Tingen hade upprättat till punkt och pricka hatade milisernas anarkism och smuggling av kontraband in i de säkra områdena. Deras samarbeten med kriminella ligor, tjuveri och brutalitet hatade han mest. Men nu var det ju också så att när det kom till att få fram antibiotika och mediciner som alla var i skriande behov av så var det ju faktiskt miliserna som kunde leverera, det visste Torbjörn och därför kunde han inte säga vad han tyckte om Trollkarlen till någon.
-Jag tar med mig postsäcken söderut…Har du något annat jag kan hjälpa er med? Trollkarlen plockar efter sin pipa och råtobak i sin smutsiga milisuniform som täcks av en ännu skitigare kamouflageponcho oms drar åt sidan för att komma åt fickorna.
-Jo faktiskt har jag det…Gardeskaptenen är plågad av att be halvgalningen som sitter mitt emot honom om hjälp, det går emot hans bättre vetande. Trollkarlen nickar och börjar fippla fram tobak som han fyller sin pipa med.
-Jo det är så här vi har en man i vårt förband här som…som vi inte är säkra på passar in hos oss.
Trollkarlen lyfter blicken från sitt koncentrerade arbete av att omsorgsfullt fylla sin pipa och tittar frågande på tulltänstemannen.
-Han är misstänkt för ett par mord…dessvärre finns det inte tillräckligt med bevis för att Tinget kan dra honom inför rätta och dom.
-Tinget…Trollkarlen fnissar till. Även om Trollkarlen verkligen tyckte om idén av en form av direktdemokrati där nästan vem som helst med gott namn och rykte kunde föra sin talan inför sina lika och lagmän precis som under förfädernas tid så tyckte han att det var oftast var en utdragen och pratig historia. Han föredrog milisledarnas hövdingamakt som med diktatorisk effektivitet löste konflikter och hastigt dömde folk till hängning.
-Vad vill du att jag skall göra? Döda honom åt er så du slipper tjata fram en hängning i Tinget? Han höjer pipan till munnen och börjar tända pipan.
Torbjörn fryser till och försöker nervöst gestikulera mot pipan.
-Öhh…det är ingen rökning här inne på polishuset…..
Trollkarlen svarar genom att dra ett hårt bloss ur pipan och blåsa röken mot Torbjörn, hans sedvanliga lugna blick är förbytt och lyser nu av trots.
-Jag kan skjuta honom åt dig så kan du avlägga rapport till Tinget att han försökte stjäla från mig, jag är i Småland när det lyfts fram på nästa Ting, fräser Trollkarlen.
Torbjörn blundar när den illaluktande röken omger hans ansikte, han kvider inombords för att han är oförmögen att sätta den där drogcharlatanen på plats.
-Nej inte så…det vore inte enligt lagen.
Trollkarlen gestikulerar frågande med pipan så han kan höra vad den ängsliga paragrafryttaren egentligen ville av honom.
-Du kan väl förhöra honom åt mig…du kanske kunde se hur det ligger till med de där morden.
Torbjörn vet att Trollkarlen har sina vägar med ord.
Ett kort tag betraktar de två männen varandra utan att låtsas att de gillar varandra.
-Berätta om morden.
-Det är en ung gardessoldat som vi misstänker har torterat fångar och i ett fall en civilist till döds…vi har hittat kroppar bundna.
-De var bundna?
-Ja…bundna och torterade.
Trollkarlen röker sin pipa och tänker ett tag i tystnad.
-Berätta om den misstänkte.
-Lite underlig kille, 23 år gammal. Uppväxt på Östermalm i Stockholm, svinrika föräldrar, kom in på Handels. Av någon konstig jävla anledning stannade han kvar när kollapsen kom, hans föräldrar har ju ett hus i ett compound i Antigua. Han kunde haft ett liv i lyx i resten av sina dagar men han valde att bli kvar här och frysa på vintern och vara hungrig halva året. Ingen fattar varför.
-Är han arresterad?
-Nej men vi har tagit vapen ifrån honom och han lämnas inte ensam längre. Vi har som sagt inga bevis, bara indicier.
-Indicier kan ta en långt när det kommer till hängningar söderut.
-Det här är inte söderut, här följer vi lagen.
De två arketyperna av ordning och kaos betraktar varandra ett tag i tystnad.
-Ok…jag kan prata med honom ifall det är avskilt och på mina villkor. Det kan ta ett tag.
Torbjörn nickar.
Vårsolen sjunker ner mot horisonten och Trollkarlen sitter och täljer på en vedkubbe med sin stora stridskniv i gammal vit utomhusstol i vinglig plats som troligen införskaffats på Jula före kollapsen, intill honom står det en till likadan stol. Vid trollkarlens fötter ligger ett blått rep prydligt ihoprullat även det från det nu försvunna Julas sortiment. Han tittar ut mot den hästfria övervuxna hagen framför honom när den unge misstänkte närmar sig honom och stannar nervöst intill den lediga stolen.
-Sitt.
Den unge mannen tittar snabbt bakåt där det står två beväpnade gardessoldater bortom hörhåll som eskorterat honom hit innan han sätter sig.
Tyst får den unge mannen titta på när Trollkarlen täljer vidare på vedkubben, det ser ut som att det skall bli nån sorts gubbe. Nån minut passerar.
-Du vet vem jag är och varför vi sitter här eller hur? Trollkarlen fortsätter att syna sitt blivande träkonstverk utan ge den misstänkte en blick.
Den unge mannen sväljer hårt och tittar ut mot den ödsliga hagen.
-Ja jag tror det.
Trollkarlen ställer ner ena änden av vedkubben på den gräsklädda marken för att få stöd när han trycker till med stridskniven för att få ett önskat djupare snitt i trät, sedan grymtar han nöjt över resultatet när han plockar upp den i handen i handen igen.
– Varför sitter du här med mig istället för att knulla en av dina pigor i Antigua?
Den unge mannen rycker till förvånad över frågan och tittar på Trollkarlen som nu har släppt blicken från vedkubben och stirrar galet mot honom.
-Jag…öhh….jag…
-Ditt stammande kommer leda dig till galgen unge man…svara mig varför du är kvar.
Den unge mannen vrider sina händer och han flackar med blicken bort från Trollkarlens genomträngande arga blick och fastnar på det ihoprullade repet, Trollkarlen noterar detta. En stund passerar.
-Så att du vet…jag vet att du nu försöker koka ihop en liten fin lögnaktig historia i din hjärna som du tror att du kan blidka mig med.
Den unge mannens blick hårdnar och Trollkarlens ler när han ser att det finns vrede i den unge mannen. Ytterligare en lång stund passerar.
-Grejen är den…även om din kapten inte kan övertyga Tinget med rena bevis så kommer du vara märkt med misstanken för evigt. Du kommer tröttna på att vara en paria häromkring och ge dig ut på vägarna, ensam och utfryst nästan ett öde lika illa som för en fredlös som förlorat sitt namn, någon som alla kan ge sig på.
Den unge mannen är tyst och verkar överväga det som sägs.
-Du kanske hoppas på bättre lycka söderut, ansluta dig någonstans.
Den unge mannens ansikte spänner till och skvallrar således om att det stämmer.
-Men en sak skall du veta…ifall jag sprider ut att du är en simpel förbrytare bland dom som jag känner söderut kommer du inte komma långt med det.
-Vad vill du då? Den unge mannens röst är frustrerad på gränsen till hotfull.
-Jag vill att du berättar för mig varför du inte lämnade Sverige tillsammans med din familj…varför du valde att vara kvar här….helt ärligt jag skiter i om du är skyldig eller inte…jag vill bara veta det här…om du ärligt svarar mig på det så skall jag hälsa att jag inte fick info av dig till kaptenen…du hamnar i kanske i Tinget och blir släppt…men…om du ljuger för mig…och det kommer jag att se…då kommer jag stöta kniven här i magen på dig och binda dig med repet…och göra saker med dig…ingen kan hindra mig.
Den unge mannen spänner sin kropp, hans ögon är vilt uppspärrade
-Men….om du ger mig ett svar jag gillar…då kommer jag se på saker annorlunda…tänk noga och ordentligt innan du säger något till mig.
Den unge mannen sänker huvudet och pustar ut. Trollkarlen sväljer tyst då han vet att det är i det här stunden den unge mannen kanske skulle försöka sig på en panikartad flykt ut ur situationen, han sitter redo för ett språng med sin kniv utan att släppa den unge mannen med blicken. Gräset svajar ljudlöst i vårvinden i hagen.
-Jag ville hämnas…jag ville…jag kunde inte åka bara…det gick inte…den unge mannens röst låter plågad.
-Du hade framtiden för dig…pengar, trygghet, du är bevisligen smart för du kom in på Handels…säg hur det ligger till…
-Jag ville ge igen…jag ville…jag…hans tonläge pyser ut personlig smärta
Trollkarlen tittar ut mot hagen, han kan ana ett gammalt trauma när det närmar sig ytan.
-Berätta vad som hände…det är ok. Trollkarlens röst är lugn och faderlig.
-Jag skulle inte låta dom komma undan….jag skulle ge igen…jag skulle visa dem…
-Fortsätt…släpp ut det bara…
-Jag skulle visa dom vad jag kunde ha gjort…dom skulle inte få komma undan…jag skulle göra det rätt igen…
Den unge mannen stirrar ut i intet, hans ansikte är förvridet av hat. Trollkarlen tänkte inte avbryta honom på hans vandring på minnenas stigar.
-Berätta vad dom gjorde mot dig…
-DE BAND FAST MIG OCH MIN MAMMA! Ett par fåglar rycker till och flyger skrämt iväg från ett träd som är i närheten.
Den unge mannen hulkar till och Trollkarlen lägger sin hand på hans axel, kniven hade han satt i slidan när den unge mannen var på minnenas väg.
-Berätta för mig…det stannar mellan oss…jag kommer inte hjälpa Tinget att hänga dig…jag kommer ljuga för din skull…men berätta…
-De var ute efter farsans Rolexklockor…det var mitt fel alltihop…det var jag som öppnade dörren så dom kom in…jag kunde inte göra ett enda dugg…de hade pistol i mitt ansikte…
Trollkarlen minns rånvågen som skedde i Östermalm på 20talet, han blick är fixerad på tårarna som rullar ner för den unge mannens kinder.
-Hur gammal var du?
-Tretton….jag var fan bara tretton.
-Jag minns det här…jag läste om det på nätet…de band dig och din mor…de tvingade din far att gå runt i huset och plocka fram värdesaker…de hade kvinnor med sig som lurade sig in….
Den unge mannen begraver sitt ansikte i sina händer och under gråten säger han.
-Hade jag bara inte öppnat dörren…. mamma…hans röst låter som ett kvidande.
Trollkarlen tittar på repet som han avsiktligt lagt vid hans fötter samtidigt som han klappar faderligt på den unge mannens axel samtidigt som kontemplerar den unge mannens framtida öde.
Den unge mannen tittar vädjande upp mot Trollkarlen.
Att belägga sig med skulden att ha släppt in monster in i det som skall vara det allra heligaste av trygghet, sin egen familjs hem. Att hjälplöst se sin egen mor bli bundet som ett djur, helt i våldet av främlingar. Att känna dödsskräcken i en så tidig ålder med vapen mot sin omogna lilla kropp. Att se tvingas se sin far maktlös och emaskuliniserad i situationen, assisterandes främlingarna som skadar dem att hitta värdesaker.
-Jag löser det här…trollkarlen nickar och klappar honom på axeln igen.
Ett par timmar senare i skymningen går de två på vägen söderut. Den unga mannen är fortfarande obeväpnad och bär merparten av Trollkarlens tunga packning.
-Vart skall vi?
-Inte vi….du…
-Ok vart skall jag?
-Söderut.
-Ok..men vart då söderut?
-Jag har hittat en plats för dig…sluta prata nu.
De går vidare i tystnad, Trollkarlen får ett leende på sitt ansikte när han tänker på hur han lurade tulltjänstemannen att släppa den unga mannen. Bäst var väl så, tulltjänstemannen hade det här problemet som en sten i sko, han ville bara bli av med det. Utan fällande dom i Tinget hade han tvingats ta ett beslut som han kanske inte ville stå bakom. Dessutom hade Trollkarlen sett den kokande vreden under den unge mannens yta. Den vreden var värdefull i ett milisförband någonstans söderut vid frontlinjen. Den unge mannen var skyldig som synden för sina brott men vad spelade det för roll? Det var ju trots allt repets tid.