Fem jihadister är fler än fyra milismän

Det är förmiddag i Aishaskolan, som är en Kalifatets få flickskolor. Vårsolen lyser genom fönstret och klassen med flickor i åldrarna 10-12 år kommer in i klassrummet för att ha samhällskunskap. Alla bär hijab, det muslimska plagget som de otrogna kallar för sjal eller huvudduk för att dölja håret. Lärarinnan Faiza älskar att undervisa, innan Kalifatets bildande så var hon en omtyckt lärare i Stockholm, i en muslimsk friskola som ansågs vara en av de bästa skolorna i landet. Hennes man Ali arbetade också som lärare. Alla flickor kan idag tyvärr inte ges möjlighet att gå i skolan i Kalifatet på grund av resursbrist så endast de muslimska flickor vars fäder eller mödrar utför samhällsviktiga funktioner får gå i skolan. Övriga får hemundervisas i familjens regi, gå till privat lärare eller göra något annat, det gäller också alla icke-muslimska flickor tillhörande den lägsta samhällsklassen, dhimmi. Dhimmis är de fria icke-muslimer som lever i Kalifatet, de har dock inte samma rättigheter som den muslimska befolkningen. De icke-muslimer som är ofria, det vill säga slavar, har naturligtvis ingen rätt till något alls och oftast får de inte ens möjlighet att lära sig läsa och skriva vilket åtminstone föräldrarna till dhimmis kan ordna för sina barn.

Faiza kommer in i klassrummet och genast sätter sig alla flickor i sina bänkar.

Faiza ler stort och säger att idag ska de tala om Kalifatet och hur det fungerar och att hon vill att ordet är fritt.

-”Varför bildades Kalifatet?”, frågar Faiza och slår ut med händerna.

Flickorna tittar på varandra, någon viskar lite.

En flicka på 11 år skiner upp, räcker upp sin hand och säger ”Det bildades för att svenskarna försökte krossa islam, de tryckte ner muslimer och hindrade dom från att leva.”

Faiza: ”Bra! Och varför tog svenskarna muslimerna till Sverige?”

Flickan fortsätter -” De tog hit dom för att bygga landet och tvinga muslimerna att vara svenskarnas slavar.”

Faiza: ”Och vad gjorde muslimerna till slut?”

Elev: ”Dom krävde att få bestämma själva men svenskarna i Stockholm ville inte tillåta det så då bildade muslimerna vårt Kalifat där vi får vara oss själva och leva i fred.”

Läraren: ”Mashallah! Bra!”

Läraren fortsätter: ”Det var vi muslimer som byggde det här landet…innan vi kom…det fanns ingenting…vi lärde svenskarna att tvätta sig…använda tvål…dom här människorna åt skit innan vi gav dem gåvan av vår matkultur! Vi erbjöd dom islam, vi gav dom vår kultur! Vi kunde inte leva under förtrycket, svenskarna förbjöd massa saker som är viktiga för oss muslimer, till exempel våra hijabs – eller slöjor som svenskarna säger! De tillät att man brände Koranen! Att man attackerade muslimer! Allt vi vill är att leva ifred!”

Faiza fortsätter: ”Så länge vi har fler jihadisthjältar än de har milisterrorister, mashallah, så är vi trygga! Det är därför er uppgift att så småningom skaffa så många barn så möjligt så kuffarerna inte kommer och mördar oss! Från hela världen så landar goda muslimer på vår flygplats för att hjälpa oss försvara Kalifatet! Pakistan, Syrien, Irak, Libyen…överallt! Ingenjörer, läkare, krigare, martyrer! Många muslimska länder flyger in mat och elektronik till vår flygplats i Malmö. Vi är så tacksamma! Och se på svenskarna och de andra! Se på kuffarerna där ute! De flesta har inte internet, inte elektricitet eller rinnande vatten!”

”Svenskarna stal landet från samerna, svenskarna är tjuvar!”, utbrister Fatima allvarligt.

”Dom luktar!”, fnissar Khadidja, varpå hela klassen fnissar.

”Vi har en shahira hemma och hon är svensk. Hon är snäll och luktar faktiskt inte.”, säger Maryam trotsigt.

-”Fast en gång blev pappa tvungen att straffa henne, hon tog av mat hon inte fick. Pappa blev jättearg och slog henne med ett bälte så hon grät och blödde. Man måste hålla ordning på dom ibland.”, lägger Maryam till allvarligt.

Läraren: ”Man får straffa dom, slå dom om det behövs men man får inte döda dom hur som helst – bara om dom rymmer eller gör allvarliga saker, det är lagen! Man måste se till att de har tak över huvudet och mat. Slavar har faktiskt många rättigheter, det står i Koranen.”

”Vår shahira är inte svensk, hon flögs till Malmö flygplats från sitt hemland då mamma och pappa hört om svenska shahiras som lyckats rymma. Hon hade stora handbojor på sig när hon satt på flygplanet! Ibland gråter hon och längtar hem.”, säger en flicka.

Fatima, som älskar att ta plats, säger stolt: -”Vi hade en svensk shahira men hon rymde! Hon är fortfarande borta och mamma har sagt att vi aldrig mer ska ha en shahira!”. Fatima tittar runt sig för bekräftelse, flera flickor runt omkring henne nickar instämmande.

”Vi har ingen shahira. Min pappa tycker att de som köper shahiras är lata.”, fnyser Leila. Fatima tittar surt på Leila.

Det mumlas och viskas bland flickorna.

Leila mumlar också något.

Lärarinnan Faiza säger då irriterat: ”Leila, säg så hela klassen hör, viska inte!”

Leila säger nästan viskandes: ”Jag hatar dom. Svenskarna…”

Läraren gör en gest att Leila ska fortsätta

Leila tvekar lite och säger sedan med högre röst ”De mördade Ahmed, min bror. Han försvarade Kalifatet mot de svenska terroristerna.”

Faiza nickar instämmande och säger allvarligt: ”Han är i Jenna, i Paradiset…”

Fatima avbryter och ropar flinandes ut ”Min pappa är polischef och han säger att milisen satte Leilas brors huvud på en bil! Vroom!”, samtidigt som hon tecknar med händerna som att hon styr med en ratt. Alla flickor skrattar.

Leila börjar gråta.