När Frejs skålar står tomma

Brommapappan kom just hem från sitt jobb som mellanchef på ett IT-bolag i Stockholm. Han svängde upp sin kombibil, en vit Skoda av förra årets modell, som naturligtvis var en tjänstebil. Han talade i sin handsfree medan han tog ut sin väska ur bilen. Det var fredag och han såg fram emot att kunna påta i trädgården och skruva ihop en stol till terrassen till villan. Visst, det hade varit mycket oroligt i de närliggande områdena, Rinkeby och Hässelby. Tungt kriminella gäng och klaner krigade om makten och rånade svenskar och de som uppfattades som svaga och klanlösa. Det var dock fortfarande relativt lugnt i hans del av Bromma, även om samtliga grannar de senaste tio åren hade installerat larm, kameror och ofta galler för fönstren på nedervåningarna. Många hade också skaffat vakthundar, och en kör av hundskall hördes nätterna genom. Vaktbolag var anlitade och cirkulerade regelbundet i området. Det kändes ändå som en trygg zon även om en del inbrott, rån och bilkapningar kunde ske. Att gå ut nattetid var inte att tänka på, i alla fall inte om man var ensam eller kvinna. Det kollektiva minnet i grannskapet hade förträngt minnet av den home invasion som familjen Ljungberg råkade ut för. Dottern i familjen skulle troligen aldrig återhämta sig men man valde att glömma det.

Brommapappan möttes av sin bleka fru i hallen. “Har du hört att Öresundsbron är stängd, det överallt på nyheterna! Man pratar om kommande matbrist, butikerna och lagren har ju bara för två dagar!”. Brommapappan tänkte tillbaka på dom konserver och värmeljus han köpte vid första coronautbrottet 2020. De stod och samlade damm i garaget och det var sannerligen inte tillräckligt för att föda hans familj mer någon dag eller två. Brommapappan, som var en i grunden positiv man, sade till sin fru: “Ingen fara, älskling, jag sätter mig och åker direkt till Coop i Bromma Blocks, jag ska ändå köpa några bollar till kommande padelmatch med grabbarna!”

Men padel var det första han glömde när han körde in på parkeringen till köpcentrumet. Det kryllade av bilar, folk hade parkerat längs med gator och på gräsmattor. Brommapappan parkerade på närmsta tomma plats och tänkte: “Jag skiter i böterna, här är ju något på gång!”. Han såg att andra människor som just anlänt i sina bilar småsprang in i köpcentret, vilket fick vår Brommapappa att gå från en stilla lunk till att också småjogga.  Han kom in på Coop och ingen verkade se honom. Människor sprang med kundvagnar mellan hyllorna, par som ropade till varandra “Har du fixat makaroner, jag har tagit toalettpapper!”.

Brommapappan var van att hantera krissituationer från sitt arbete, IT-system som går ner, snabb omsättning av personal och nya spelplaner. Detta var något helt annat. Närmast panikartat tänkte han att nu gäller det att prioritera mat. Han tog han två av de sista sista korgarna i var sin hand, kundvagnarna var slut. Längre in i butiken såg han hur människor plockade ner varor i sina vagnar och korgar. Han stannade till vid en skylt med texten “Pasta och ris” men den verkade tom. En man och en kvinna stod och drog i den sista påsen ris, kvinnan skrek “jag var faktiskt först” men mannen puttade kvinnan som föll handlöst i golvet. “Herregud, de beter sig som djur”, tänkte Brommapappan och skyndade vidare. Han samlade snabbt ihop konservburkar av valfri kulör, hälften visste han inte ens vad de innehöll. Han fick med sig en limpa bröd, några korvar och diverse choklad. Två fulla tunga korgar. Det kändes ändå bra, och han hade fått nytta av all den där träningen. Han gick till kassorna, köerna ringlade långa, ibland skrek någon till någon annan i kön, ibland skrek någon kassörska. Två väktare försökte hålla ordning men det var svårt för dem med allt folk, de verkade överrumplade.

När Brommapappan står i kön så är det en familj som tränger sig fram i kön med vassa armbågar och hotelser, de områdesdominerar ytan med sin närvaro. Det är en invandrarfamilj med närapå vuxna söner. Ingen vågar höja rösten och släpper fram dem, till och med kassörskan vinkade fram dom för att slippa bråk. Värre blev det när Brommapappan var och handlade nästa gång.

Några män kom in på Willys, de bar vapen. Folk började ta upp sina telefoner för att ringa polisen men mobilnätet var nere för de flesta och de som lyckades komma fram till 112 möttes av upptagetton, männen tog organiserat och tyst vad de behövde, de hotade ingen men tog vad de ville ha ur folks kundvagnar om det var något de behövde. De betalade den skräckslagna personalen efter att ha gått före i kön. Utanför stod andra beväpnade män, vissa maskerade, och vaktade bilarna. En familjefar skrek “Att ni inte skäms!” men tystnade tvärt när han fick en ond blick från en man med gevär på ryggen. Magert var bytet han fick den dagen. Värre skulle det ännu bli. Årstider växlade och Brommapappans och Brommammans arbeten var inte lika aktuella i ett samhälle i snabb omdaning under stridsvilliga klaner av alla kulörer.

När Sverige sakta föll sönder, bit för bit blev brödet knappt att få. Brommapappans barns hunger kurrade i deras magar och eldade på deras frågor om nästa måltid. När hans lättklädda fru kom tillbaks från motorvägsbordellen med ett par konserver tänkte han, det är för barnen. Så blev det när Frejs skålar stod tomma.