Svarta änkan

“Hey grabbar… Ni måste komma och se det här!”

Soldansarynglingens röst ekar ut i den smutsiga och öde trappuppgången i Uppsalaförorten. Han, Bosse Bensin och Trollkarlen var på rövarstråt i de öde gamla hyreshusen på jakt efter konserver och, om nornorna var nådiga, gamla mediciner som hade kvarlämnats av sina tidigare ägare.

Bosse Bensin och Trollkarlen sänker sina kofötter, de hade varit i full färd att bända upp en säkerhetsdörr på våningen under. Säkerhetsdörrar var lite knixiga men var man två och visste hur man skulle göra var det en enkel match, många säsonger av övning låg bakom deras expertis.

Väl inne i lägenheten möts de två beväpnade milismännen av en bisarr syn som får dem att skratta hjärtligt.

Det är en liten tvårummare och i vardagsrummet hänger ett gammalt uttorkat lik i en hängsnara av någon sorts plastmaterial. Inget märkligt med hängningar i dessa dagar, självmord var väldigt vanligt under perioden då oroligheterna började. Soldansaren och Bosse hade stött på massor av lik i sängar eller badkar, ja ibland hela familjer som prydligt låg döda i sina sängar efter att föräldrarna valt att ta med sig sina små till den andra sidan istället för att tvinga dem att leva i det fallna Sverige. Här är det dock ett särskilt sällskap i rummet som ramar in självmordet på ett komiskt sätt. I den fläckiga, slitna Ikeasoffan sitter en svartklädd sorglig dam. Svartklädd från topp till tå sitter en real-live sexdoll med benen tätt ihop och med händerna i knät.

Golvet i lägenheten är täckt av förmultnande gamla pizzakartonger och det finns knappt några möbler eller prydnadssaker att tala om i rummet. Undantaget är ett par dammiga skärmar och en tillsynes väldigt påkostad stationärdator som står vid ett fult skrivbord, någon form av designad gamingstol står framför skrivbordet. Trollkarlen kliver mot skrivbordet för att inspektera det närmare med en äcklad uppsyn. Hela arrangemanget i rummet med dock-änkan kvider av själslig smärta.

“Tror du han hängde sig när internet försvann som de flesta?”, undrar Soldansarn högt.

-“Tja…hans bitcoinförmögenhet kanske gick upp i rök då”, flamsar Bosse och slår ut med händerna över den miserabla lägenheten.

“Eller….han kanske hängde sig av hjärtesorg när han förstod att hon inte älskade honom!”

“Hon hade varit otrogen mot honom!”

Soldansaren och Bosse skrattar båda hjärtligt. Bosse går långsamt mot soffan där dockan sitter och sätter sig försiktigt och värdigt vid dockans sida som om det var en riktig sörjande änka och lägger sin arm om hennes axlar.

“Va i helvete Bosse! Snubben som hänger i taket har fan haft ballen överallt på den där!”, utbrister Soldansarn besvärat.

Bosse svarar med att hyscha Soldansarn och vänder sig mot dockan.

“Jag förstår att du har det jobbigt, och har haft det jobbigt med allt det här.” Han gestikulerar med handen mot det uttorkade liket som hänger framför dem.

“Men det kanske är dags att gå vidare. Vända blad och möta en ny dag, det finns ju ett liv efter detta också.”

Soldansarn skrattar elakt.

“Den här mannen var död långt innan han satte repet mot sin hals.” Det är Trollkarlens röst som skär genom rummet. Bosse Bensin och Soldansarynglingen tystnar och vänder sig mot röstens ägare. När Trollkarlen ordar, vilket inte är ofta, kniper man käft och lyssnar. Trollkarlen, som troligen är i mitten av fyrtioårsåldern, har ett vilt skägg i sitt härjade ansikte och en gammal smutsig svartmössa med två SS-runor som en gång i tiden troligen varit vita men som nu är så grånade att man knappt ser dem på huvudet. En sliten kamouflageponcho täcker hans överkropp ända ner till knäna och i sin hand håller han en rejäl snidad vandringsstav. En AK-47 hänger nonchalant över hans axel. Han ser ut som en blandning av en nazistisk Clint Eastwood och en psyksjuk Gandalf. Det finns många rykten om den här enstöringen som bekvämt glider runt bland miliserna, några hävdar bestämt att han är en förrymd från rättspsyk. Men ord kunde han, milismän och civila blev trygga av hans röst.

Den här mannen borde ha slutat andats långt innan han glufsade i sig de där pizzorna och förnedrade sig själv med den där gummibiten i soffan. En sådan förödande ensamhet drabbar endast de som är för smutsiga för andra att vara med. Hans andefattighet och ömkan smittsam som pesten själv.

Att inte omfamna livet med dess härligheter är att redan vara död, ty livet är att skratta med vänner, gråta i ensamhet, älska och förtjäna sig att bli älskad. Att få dela goda saker med andra och erbjuda sig att dela det dåliga för andra.

Andra får oss att leva!

Att strida mot det som är fel och att dö för något som är stort, det är livet. Det blev inga upplysta hallar fyllda av sång av skrän för honom på den andra sidan, för han levde inte så på denna sidan. Istället trevar han i mörker fördömd i en evig ensamhet. För så levde han här.