Nattryttarna

De trimmade och tunade dubbla V12-motorerna brummar tyst i vårnatten när Humveen modell 2025 susar ner för E18 med släckta lyktor. “Häxan”, som bilen kallas bland milismännen, leder en kortege av totalt fem bilar längs den öde motorvägen. Häxan är ett monster till fordon, två centimeter tjocka rutor och bepansring gör den skottsäker redan i sitt standardutförande. Nu sitter dessutom fastsvetsade pansarplåtar runt om karossen, allt täckt av en mattsvart färg med rödfärgade spretiga bindrunor på motorhuv, dörrar och tak. Ett avhugget huvud utgör kylarprydnad.

Svart humvee först i kolonn på natten.

Inne i förardelen sitter två milismän med nattkikare över ögonen och spanar ut i natten. I baksätet kan man höra snarkningarna från tre sovande milismän. En stank av smuts, krut, svett, vapenfetter och tobaksodör hänger i luften inne i bilen.  Prodigys hårda låtar spelas på låg volym för att inte störa de sovande.

“Hörde du att dansbandsfestivalen i Malung har startat igen?”

Den äldre föraren skrattar innan han svarar på bisittarens fråga.

“Ja fan. Det är väl ändå typiskt svenskt att ha en dansbandsorgie mitt under ett krig.”

“Det är den där dåren Johansson som styrde upp det, han har lyckats få halva jävla kommunen strömförsörjd av den där elkabeln från Norge. Det sägs att han har internet också.”

“Johansson är en riktig dåre, men driftig är han, det måste man ge honom.”

“Men hur fan lyckades han få ihop musiker och publik och mat och allt för en jävla musikfestival?”

“För att han kommer tjäna pengar på det. That’s how!”

Båda männen skrattar.

“Hur fick vi tag på den här bilen egentligen? Det är fan en best asså.”

Den äldre föraren ler åt frågan.

“Jag var med och hämtade den när det begav sig. Det är ett par år sedan.”

“Åh fan. Hur fick ni tag på den?”

“Det var nån rik jävel som ägde den. Det var innan internet och allt släcktes. Typ i början av oroligheterna. Jag hade precis kommit ut, gjorde en volta men släppt på grund av det allmänna säkerhetsläget. De ville inte ha en till grej som hände på Kumla du vet. Så i alla fall, jag träffade upp grabbarna och det var rätt stökigt och så i Stockholm. Har för mig att det först var ett beställningsjobb. Nån hade slagit i olika register och hittat bilen och ville ha den, men att vi sedan hade bestämt oss för att behålla den för oss själva.”

“Berätta!”

“Nej, det var inte så mycket med det. Vi gled upp till där han bodde, vi var ett par stycken, hade betalat säkerhetsbolaget för att hålla sig undan ett par timmar. Det var typ det. Vi gled upp och förklarade läget, tog bilen och drog.”

“Bara sådär? Försökte han ingenting?”

“Skulle du släppa ifrån dig en bil som kostar över 5 millar utan att ha en puffra mot skallen?”

“Nej fan.”

“Exakt.”

Bisittaren tystnar och ser en kanin skrämt rusa bort från motorvägen genom nattkikaren.

Låten Invisible Sun med The Prodigy kommer på i spellistan och chauffören säger åt bisittaren att höja.

“Den här låten är bra… höj! Det är dags för grabbarna där bak att sluta snarka i alla fall… snart har vi att göra igen serru.”

Musiken väcker männen ur sin slummer där bak, ömsom mumlandes och svärandes sätter de sig yrvaket upp. Snart är kortegen på plats vid en samlingspunkt där en räd mot ett område kontrollerat av en fientlig klan ska samlas. Skälet? En gammal oförrätt som ska regleras? Strid om resurser? Eller behövs attacken för att nån ledare ska kunna behålla sin relevans i makthierarkin?

Ingen av dem vet, och egentligen är det ingen som bryr sig. Konflikten är numera ett självspelande piano. Räden kommer att resultera i manfall på båda sidor och det dyraste priset kommer de civila att få betala.

Det är så det är nuförtiden, helt enkelt.