Leila 4-ever

Tolvåriga Leila promenerar glatt ner för Ystadsgatan med sina skolböcker i händerna. Hon har just lämnat Aishaskolan en solig vårdag i Kalifatets Malmö. Aishaskolan, vet hon, var en gång en musikhögskola men kalifatet såg till att skolan blev en flickskola efter revolutionsdagen. Hon älskar att gå i skolan, hennes lärarinna är snäll och hon trivs med sina skolkamrater. Hon har en kort väg hem till sin familjs bostadsrätt och hon ser fram emot att få äta middag med sin familj. Hennes pappa jobbar mycket och hon hoppas att han kan komma hem till middagen.

Lägenheten fick familjen efter att hennes pappa fått sin tjänst som administratör åt kalifatet. På dörren hade det suttit något suedinamn men nu stod Leilas familjenamn på dörren.

Hennes familj hade det ganska bra, bättre än många andra i Malmö. Då hennes pappa hade ett viktigt jobb inom den muslimska republiken hade de högre ransoneringar än andra familjer och förtur in på utbildningar. Leila hade blivit jätteglad när hennes pappa berättade för familjen vid middagsbordet att hon hade blivit antagen till skolan, de flesta flickor går inte i skolan nuförtiden. “När kriget är över och vi har krossat de sista svenskarna skall alla flickor gå i skolan, inshallah” hade hennes pappa sagt en gång. Hennes familj hade även internet hemma för det mesta och den och elen försvann inte lika ofta som den gjorde för andra i Malmö.

Pappa har sagt att han har samma el som militären har, inte ens grannarna i huset har så säker strömförsörjning. Leila är jättestolt över sin pappa.

Hennes pappa har ett jätteviktigt jobb på vattenverket, det tack vare honom det finns rinnande vatten i staden. Man måste koka vattnet innan man använder det, men ett tag fanns det ju inget rinnande vatten alls. Han jobbar med ingenjörer som flugits hit från Pakistan för att de vill hjälpa Kalifatet.

Familjen får även en Bitcoinbetalning insatt på sitt konto varje månad från en saudisk stiftelse för hennes bror Ahmed, som blev martyr utanför Göteborg. Alla familjer som har en död son eller make får en betalning som kompensation för familjens offer. Hela vardagsrummet är fullt av foton på Ahmed och Leila saknar sin bror varje dag. Han var hennes favoritstorebror, han var alltid glad och generös, han busade alltid med henne och bjöd henne på godis. Mamma försöker visa sig tapper men Leila har hört hur hon gråter när hon är ensam i badrummet. Alla älskade Ahmed och kort efter att familjen blev informerad om att han dött i strid kom massor av familjer på besök för att visa sina sympatier. Folk som knappt hade något själva hade skrapat ihop korgar med mat som de tillagade i köket och femrumslägenheten var full med släktingar och vänner till familjen i flera veckor. Alla ville avlasta Leilas mamma med vardagsbestyren så att hon kunde sörja sin son. Leila hade inte hatat nån i hela sitt liv tills Ahmed dog, men nu hatade hon. Hon hatade svenskar och kuffrar. De hade tagit hennes bror ifrån henne och hennes familj. Även fast Ahmed var Shahid och nu hade det bra i paradiset så hatade Leila svenskarna som tog honom ifrån familjen.

Leila hoppades att kriget skulle ta slut och att alla kuffarer bara kunde försvinna och låt dem leva i fred.

En kristen gatsopare flyttar sig respektfullt för henne när han sopar gatan. Det finns ickemuslimer i Kalifatet, men de är få. De flesta som har smutsiga jobb är kristna som svenskarna har kastat ut från sina provinser. Hon korsar snabbt Sharaftorget, som tidigare hette Nobeltorget, där står det en mobilkran med en man hängd i den, antagligen en knarklangare eller homosexuell. Leila tänker knappt på det när hon korsar det rensopade torget och ut på den bilfria vägen.

Förut var det vanligt med brott i Malmö och många svenskar flyttade snabbt ut när oroligheterna startade. Muslimer drabbades inte så ofta av kriminaliteten, men när Kalifatet utropades och sharialagar infördes försvann brottsligheten nästan genast. Brottslingar fick välja bli att bli Shahid eller dödas.

Hon stannar till vid Kerstins lilla stånd som säljer maamoul (arabiska kakor) på gatan och hälsar glatt på Kerstin och köper sig en kaka. Kerstin hade tidigare varit nån politiker som hade jobbat för regeringen, men sedan hade hon blivit deporterad från sin provins och hamnat i Malmö. Även om Leila hatar svenskar tycker hon faktiskt om Kerstin och sina svenska grannar som också har konverterat, de är okej och kakorna som Kerstin bakar är jättegoda och billiga. De kan få stanna i Kalifatet, de jobbar ju och gör rätt för sig.

Leila tycker också om Therese som var Ahmeds fru, hon var jättesnäll och vacker och hon bodde med familjen när Ahmed var i krig. Alla i familjen tyckte om henne, alla utom farmor som kallade henne för eahira. Det var bara för att innan Therese blev muslim så hade hon använt internet för att visa sin kropp för män att titta på. Ahmed hade tyckt att det var jättejobbigt och försökt att få farmor att lugna sig, men det gick aldrig.

När Ahmed gick bort hade Leilas pappa sett till att Therese kunde få en ny man ur Shahidförbanden. Leila grät när hon fick höra det och kramade Therese när hon skulle flytta. Hennes nya man hade också dött och nu bodde hon med en äldre imam som hans tredje fru. Hon och Leila sågs inte längre.

Ett par barn hoppar hage på gården där hon bor och Leila hälsar artigt när hon passerar ett par äldre män som dricker te och blir uppassade av sin shahira.

Leilas pappa tyckte inte om folk som köpte shahira. “De vill bara lata sig och inte jobba själva, det är därför dom köper de där slavarna”, brukade han säga. Det var ändå vanligt att familjer hade en hushållerska de hade köpt, men inte i Leilas familj. De flesta shahiras var erövrade svenska och icke-muslimska flickor från omgivande provinser i det sönderfallna Sverige men det hände också att en del flögs in till Malmö flygplats från andra delar av världen.

Nu såg hon fram emot att få äta mammas goda hemlagade mat.

I hissen på väg upp till lägenheten tittar Leila på allt klotter som sitter på väggarna. Leilas pappa var alltid upprörd över hur porten och hissen var stökig. “Så har var det inte när vi flyttade in och hade fler svenska grannar”, hade han sagt. Han hade blivit jättearg på Leila och slagit henne när han såg att hon också hade klottrat på väggen i hissen. Leila för handen över det nu överkladdade stället där hon en vinterdag i Malmö skrivit: Leila 4-ever.