Vi vet vad som hände Ann-Sofie

“Jo… jag undrar om du kunde hjälpa mig med en sak?”

Gardeskaptenen fortsätter att tända pipan åt Trollkarlen med en zippotändare under skyddet av lövverket av en väldig björk i det hällande kvällssommarregnet i Götaland. Trollkarlen puffar på pipan för att få fart på råtobaken och kastar en undersökande blick på Gardeskaptenen för att få reda på vad han egentligen vill. Sedan nickar han, så Gardeskaptenen fortsätter.

“Vi fick post hit häromdagen och i en av lägesrapporterna fanns det en liten notis om att en död hade identifierats i en skog norrut i en så kallad säker zon. Det var en liten tös som försvann i vintras. En airdrop med mat hade blivit attackerad när den bärgades av kurderna som höll området och stod som garant även för våra civilister. Det var ett förvuxet förortsgäng som ville ta transporten av kurderna, och eldstrid utbröt i tätorten dit flickan hade skickats med kvinnfolk och civilister. Kaos hade utbrutit och alla sprang till skogs på natten mitt i vintern för att söka skydd. Det blåste upp och temperaturen sjönk, kurdsoldaterna hade gjort sitt yttersta av hämta hem folk från skogen efter att de jagat bort förortsgänget… men… snön hade stigit och det var djävulskt kallt så de hittade inte lillflickan förrän nu. Lilltösens kvarlevor hittades under en tät gran nu nyligen. Det fanns inte mycket att begrava.”

Trollkarlen puffar på sin pipa och kisar bort mot den lilla byn som ligger ner för vägen. Regnet fortsätter att hälla ner och en kraftig vind drar i trädens lövverk i skogen som omger vägen till byn. Kaptenen vänder sig för att även han titta åt samma håll som Trollkarlen och fortsätter.

“Ja, det är ju mitt jobb att informera en av mina soldater att hans flicka inte längre är försvunnen utan bekräftat död. Men saken är den… att soldaten är son till en kär gammal vän och jag… vet inte om jag klarar av det. Han blev en annan när hon försvann… betedde sig märkligt… sedan började han prata om att hon bara var bortsprungen… att hon snart skulle hittas välbehållen. Jag tror han fortfarande tror det. Jag klarar nog inte av att vara den som förtäljer det till honom. Förstår du vad jag menar?”

Trollkarlen tittar allvarligt på Gardeskaptenen och nickar sedan. Gardeskaptenen gräver lite i en ficka och fiskar upp ett litet guldhjärta som hänger i en skör liten guldkedja och håller fram den till Trollkarlen som håller fram sin hand och tar emot den. 

“Den kom med brevet från kurderna. Den och deras kondoleanser.”

“Vad hette flickan?”

“Ann-Sofie. Hon var nio år gammal.”

“Modern?”

Gardeskaptenen skakar på huvudet som svar.

Vinden börjar yla kring de två och regnet verkar tillta mer. De förstår båda att en storm är på ingång.

Gardeskaptenen pekar mot byn som signal att de skall gå dit och snart befinner de sig i farstun i ett tomt men uppvärmt hus.

“Skicka hit faderns två bästa vänner först så jag kan språka med dem innan fadern skickas hit, se till att han inte har vapen med sig.” Gardeskaptenen nickar och försvinner ut i regnet på väg till något av de andra husen för att åtfölja Trollkarlens order.

Snart kliver det in två gardessoldater i farstun och Trollkarlen har parkerat sig själv på en gammal gungstol framför brasan i eldstaden puffandes på sin pipa med råtobak.  Hans blöta kamouflageponcho och strumpor hänger på tork framför brasan, packningen ligger utslängd på golvet men hans AK står prydligt uppställd inom räckhåll från gungstolen.

Tyst och nästan lite blygt kliver de försiktigt in i rummet utan att säga något. Trollkarlen vrider på huvudet och granskar dem en stund innan han ställer sig upp och kliver barfota fram till dem. Två män i de sena 30 flackar med blicken när Trollkarlen stirrar i deras ögon och sträcker fram sin hand till dem för att hälsa.

“Tomas.”

“Hej Tomas, trevligt att ses.”

“Juan.”

“Hej Juan, trevligt att ses.”

Juan kunde inte låta bli att stirra på de påsydda patcharna på ärmarna på Trollkarlens milisuniform. Konstiga runtexter och symboler han ej sett förrut. Att Trollkarlen var med i milisen var illa nog för att Juan skulle känna sig obekväm men att stå framför en dåre som folk sa kunde trolla gjorde det hela ännu värre.  

“Er vän…” Trollkarlen gestikulerar med handen åt dem då han inser att han inte fått reda på vad fadern hette.

“Ann-Sofies pappa.” Trollkarlen fortsätter att gestikulera med handen.

“Petter”, svarar Tomas.

“Petter ja. Han behöver er hjälp idag. JAG behöver er hjälp idag. Det är så här… hon var varit försvunnen ett tag och nu vet vi vad som hände Ann-Sofie.”

De två gardessoldaterna spärrar upp ögonen och man ser att de spänner kropparna i förväntning för vad som kommer att sägas här.

“Hennes kropp dog under en gran i frostthursarnas grepp. Hon är på andra sidan redan.”

De två gardessoldaterna kvider båda till, det är månader av elände de har burit tillsammans med sin oroade vän som får dem att rycka till. Det dom egentligen visste men inte ville tänka. Juan sätter handen till sin mun, Trollkarlen förstår att Juan var nära Petters familj, han lägger handen på Juans axel och fortsätter.

“Du måste vara stark Juan. VI måste vara starka. Trollkarlen lägger sin andra hand på Tomas axel. “Ann-Sofie har gått till ljuset och lämnat sin pappa här i mörkret. Ni måste hjälpa honom igenom dessa nyheter. Han har inget annat kvar här. Endast er.”

Trollkarlen synar de två männen i ögonen…Tomas sänker sitt huvud och nickar, Juan har ett förstelnat ansikte och försöker röra på munnen men inget ljud kommer ut. Sedan nickar han långsamt som svar.

Petter kommer att slåss… skrika… vi låter honom slå sönder lite möbler… ge honom alkohol om ni har… det dövar den värsta smärtan. Men ni måste hålla kolla på honom i ett par dygn. 2-3 brukar räcka.. Se till att han inte skjuter sig själv eller springer till skogs. Lämna honom inte ensam. Äta kommer han knappt göra men se till att han får i sig vatten mellan varven.

En knackning hörs på dörren, Trollkarlen nickar åt de båda gardesmännen som båda drar varsitt ordentligt djupt andetag sedan letar fram det lilla guldhjärtat med den sköra lilla guldkedjan ur fickan och håller den i handen innan han säger åt fadern att kliva in.

Sommarstormen for fram med kraftigt regn, snart kunde en bruten mans vrål höras som en stämma i vindens ylande kring husknutarna i den lilla byn.