Sommarhiten

Samir sitter med händerna bundna med buntband. De sitter väldigt tajt och han har tappat känseln i händerna. Hans ögon är halvt igenmurade av en brysk förhörsledares hårda nypor, ögonbryn och läpp är sönderslagna och koagulerat blod sitter fast som ett äckligt plåster på hans hud.

Han sitter på golvet i en gammal lada. Torkat hö har fastnat på hans kamouflageuniform då han bryskt kastats in här efter ett par långa dygn av förhör.

Våldet hade varit grymt men tidsbegränsat. Samir hade svävat mellan medvetande och svår smärta i ett par tre dygn. Han hade slocknat på golvet i ladan av utmattning men har nu vaknat av värk och smärta och satt sig upp.

En man som är Samir jämngammal, men som tillhör det lokala gardet, vaktar honom ensam i den tomma ladan. Han står lutad i dörröppningen  och tittar ut i det regniga västgötska landskapet. Han börjar uttråkat att vissla på temat av en gammal hitlåt från en svunnen era.

Om och igen visslar han den välbekanta melodin. I pausen mellan ytterligare en repetition av melodin där gardessoldaten drar efter andan för att kunna fortsätta bryter den bundna islamistiske soldaten plötsligt ut i sång.

Det är refrängen till samma sång som gardessoldaten har visslat på, en enorm hit innan oroligheterna i landet bröt ut. Gardessoldaten spinner runt och stirrar i förvåning på den sjungande krigsfången. För ett ögonblick är gardessoldaten helt rådvill då fångens röst har en änglalik kvalité.

What if I’m far from home?
Oh brother, I will hear you call
What if I lose it all?
Oh sister, I will help you out
Oh, if the sky comes falling down
For you
There’s nothing in this world I wouldn’t do

Leende går han fram mot fången.

“Du sjunger fint.”

“Tack.” Islamisten nickar som för att tacka för komplimangen.

En stund förlöper då båda mentalt befinner sig på en annan plats än den här kalla ladan. Samir börjar tala på klockren Malmödialekt.

“Den melodin… den fick mig att minnas… saker som har varit. Jag minns när hörde den där låten… sommar… vi drog till stranden… försökte snacka med tjejer… spelade basket hela nätter igenom…det var så…”

Han höjer sitt sönderslagna ansikte mot gardessoldaten som deltagit i misshandeln av honom och med ögonen halvt igenmurade möts deras blickar.

Utan att ett ord yttras tänker de båda männen detsamma. För en stund hade de båda minnet av var de var när de hörde den kända låten för första gången. Associationerna de hade till låten. Ungdom i helt annan tid. Likt en tidsresa hade de förts tillbaka till en plats där de var unga och oskuldsfulla, innan butikerna gapade tomma och demonen av etniskt inbördeskrig var frambesvärjd. De mindes hur det var då och båda undrar hur allt egentligen blev så här.

En kort stund tittar de på varandra i ett högst mänskligt ögonblick. Ett par hjärtslag senare minns de båda vilka de har förlorat, vilka de är och verkligheten är dem båda ikapp. Tidsresan är över. Gardessoldatens ansikte stelnar till av något som passerar hans sinne, hans stålgrå blick hårdnar åter. Islamisten nickar igenkännande åt honom utan att säga något. Ord behövs inte, de förstår varandra väl.

“Hur lång tid innan… du vet?”

Gardessoldaten tittar på sitt armbandsur och svarar.

“Knappt en timme.”

Gardessoldaten minns hur hans befäl sagt: “Jaha, den här pratade inte. Vi skriver ihop en dom här där han är dömd för krigsbrott mot civila. Ta ut honom i ladan och skjut honom före klockan 16:00, sedan inställer du dig här.”

“Du?”

Gardessoldaten nickar.

Samir gestikulerar med hakan mot geväret som hänger längs sidan på gardessoldaten.

“Ja, vi är inte lika innovativa som milisen… Ett skott bara.”

Samir nickar och sluter ögonen. Han är inte rädd för det som kommer att komma. Han är med i ett Shahidförband. De bildar Kalifatets spjutspets mot de otrogna, med Jihad skall de slakta och betvinga sina fiender, med mod skall de skydda sin Umma. Döden är själva poängen med det hela. Under hans kamouflagekläder har han på sig en kafan som är den traditionella liksvepningen enligt Islam. Han har varit redo för det här under en längre tid. Tyst börjar han orda på Salat al-Janazah, bönen som läses över de döda.

När ungefär en timme har passerat hörs ett ensamt skott ljuda ut ur den västgötska ladan.

Sedan kan man höra en man vissla en välkänd melodi från en annan tid.