Rasmus i skuffen
Det var ett Sverige som ingen av oss hade föreställt oss, mitt i ett brutalt och kaotiskt inbördeskrig. Ett land som var mer skugga än ljus, där den som en gång var en pojke vid namn Rasmus nu hade blivit den yngste medlemmen i Galts miliskommando.
Rasmus, endast tretton år gammal, var mer luttrad än de flesta vuxna. Han kunde knappt läsa eller skriva, men kunde hantera en AK-47 med en effektivitet som kunde få de mest härdade krigare att nicka uppskattande.
Hans historia var en av förlust och överlevnad. Den äldre mannen som tog hand om honom efter att kriget först bröt ut, en främling som snabbt blev hans enda familj, var hans enda tröst i detta post-apokalyptiska landskap. Tillsammans vandrade de längst de grusiga vägarna, tog tillfälliga jobb när de kunde, tiggde när de var tvungna och stal när de blev desperata. Så som den gången de stulit några höns, en händelse som skulle förändra Rasmus liv för alltid.
De hade stulit hönsen och begett sig till skogs, men efter en snabb jakt så hade de gripits av milismännen som hade slagit läger i närheten av gården de just stulit från. De hade tvingats ner på knä och SS-Stefan, en av Galts mest hänsynslösa män, tog genast fram sin pistol. Rasmus kunde inte glömma hur han såg Stefan avrätta den gamle mannen som hade varit hans skyddsängel. Sedan var pistolen mot hans panna, den kalla metallen fick hans hjärta att slå snabbare än det någonsin gjort.
“Äh, fan släng grabben i skuffen så får vi se om vi kan göra folk av honom!” kom Galts order, mer likt ett grymt skämt än en order. Rasmus kände hur starka armar lyfte honom upp i luften och sedan landade han i ett bagageutrymme. Han var ensam, rädd.
Dagarna, veckorna, månaderna gick i en dimma av träning, våld och strider. Rasmus fick springa ärenden, slåss, lärde sig mer om vapen än något barn borde veta, och framförallt lärde han sig lojalitet. Han blev obrottsligt lojal till Galt och hans män, för det var de som hade blivit hans familj. Det var de som hade räddat honom, om än på deras egna villkor. Rasmus var bara en pojke, förlorad i ett land som inte längre kände igen sig själv, kämpande för att överleva, en dag i taget. Det var ett Sverige som ingen längre kände igen, ett land som en gång blomstrat med kultur, teknologi och framsteg, nu kastat in i de mörkaste djupen av ett brutalt inbördeskrig. Skelett av skyskrapor sträckte sig mot himlen som spöken av en svunnen tid, deras fönster tomma och deras väggar ärrade av strider.
Nu var det bara skuggorna som kände igen honom. Skuggor i ett land som var mer skugga än ljus.