Med ammunition och farväl

Modern slöt älskvärt sina ömma händer på sin sons finniga kinder. Hennes blick försökte vara lugn men ögonen rörde sig åt samtliga håll, så om de sökte något att säga. Kort därinnan hade milisen dykt upp vid dörren till huset i det härjade grannskapet. Krävt konserver och förnödenheter. “Han där, han är gammal nog!”, hade en bestämd herre sagt till henne. “Han skall med oss!”. Modern protesterade med sin fulla kraft men möttes bara av tigande tystnad. Hon förstod att valet inte var hennes. Hennes son, som hon kallade Filip, skulle snart kallas för “Lillen” bland de andra milismännen. Lillen stod nu svartklädd på trappan in till villan med faderns jaktbössa över axeln, en Sako i kaliber 6.5. Som i en gest för att fördröja det oundvikliga hade modern sagt att det fanns mer ammunition till bössan, sedan letat upp det i huset och varmt lagt de kalla patronerna i hans unga hand. Varken modern eller Lillen, som var så ung, att han aldrig hade smakat en kvinna, visste där och då att han snart skulle stupa i Trollhättan, men där stod Lillen och tittade på sin mor med ammunition och ett farväl.