Bankimperiet slår tillbaka

Den gälla gasdrivna tonen av sirenen för drönaralarm skär genom sommarnatten endast avbrutet av automateld och avlägsna vrål: “Aaaaalaaarm….drööönareeee” för att väcka folk ur sin slummer.  

Genom björkskog och förbi tallar och grönska nås Mikaela och Felix av det gasdrivna tjutet som låter som en galen häxa skriker från helvetets portar.

“Nej inte så här” tänker Mikaela och rycker efter sin brudklänning som Felix tidigare varsamt klätt av henne. De hade bestämt sig för att tillbringa sin bröllopsnatt i samma glänta som de hade älskat i första gången de såg varandra nån kilometer bort från Felicias gård där de under dagen hade firat sitt bröllop. Ren och skär fasa uppfyller Mikaela när hon reflekterar över hur många det finns på gården som de annalkande Nato-drönarna säkerligen är på väg mot.

Under dagen hade den gamle gode gubben Larsson lett ett band av spelemän samtliga iklädda folkdräkter, spelandes landets gamla sånger på vägen upp mot Felicias gård. Vitklädda blonda små barn med blombuketter och björkruskor i händerna hade följt efter spelmännen, de hade skrattat så ljuvligt i solen. Bakom barnen hade Mikaela och hennes tärnor gått. Med blommor i håret med sminkade ansikten hade hennes klänningsklädda tärnor fått traktens unga män och männen i den ditresta plutonen som kom från Felix kompani att tappa andan. Men vackrast hade Mikaela varit. Hennes husmor Felicia som ägde gården som fungerade som ett hospital för nödställda och sjuka i trakten hade spenderat halva natten med hårinpackningar och smink på Mikaela. Folk sade att hon glänste som en sol i bröllopståget.

Hela gården var full med folk som skrattade och log åt deras vackra procession fram till den väldiga ek där hennes älskade Felix hade stått och väntat på henne.

Trollkarlen hade vigt dem vid eken, Mikaela var inte helt säker på att det var rätt då den grånade Trollkarlen drogs med många liv på sitt på samvete och ett rykte om att vara kapabel till fruktansvärda grymheter. “Han talar gudarnas språk”, hade Felicia lugnat henne med. Och det hade han, med hög och klar röst hade han strött de vackraste orden över henne och hennes älskade Felix. Felicia grät när hon stod intill, hurraropen från gästerna hade varit öronbedövande när Felix kysste henne efter Trollkarlens ord.

Dagen och kvällen hade varit magisk med musik, sång och dans och mat. Massor av mat, grillad älg och hjort serverades på långbord som dignade under allsköns konserver. Det är knappt så man kunde tro att bröllopet hölls i ett land som var uppslitet av inbördeskrig. Men nu när hon nu kan höra tjutet av drönaralarmet och skottsalvor i luften vet Mikaela att när hon klär på sig, kriget är här.

Felix får blixtsnabbt på sig kläderna och utan ett ord greppar han sin sig-sauer ur sitt sidohölster, spanar över gläntat för att se ingen direkt fara närmar sig hans maka sedan tar han fart mot gården i full fart. Mikaela samlar ihop sin vita klänning i famnen och springer efter honom.

När hon ser tre eldkvastar passera över henne i den ljusa sommarnatten med ett vidunderligt dån mot Felicias gård som har varit hennes hem i så många år, där hon hade vårdat de svaga under Felicias regi undslipper hon sig ett skrik.

Tre stora detonationer.

Allt omkring i skogen lyses upp av tre stora eldklot.

Under ett par ögonblick lyses allt upp som om solen sken i skogen.

Mikaela fryser till stående i skogen.

Det är helt tyst ett liten stund.

Sedan kan man höra skrik och vrål och jämrande rop på hjälp i en hel kör.

Omtöcknat börjar Mikaela sakta gå mot det hon ser är ett brinnande inferno med människor fångade i lågorna.

Brinnande människor tumlar omkring i röken och elden. Tälten där de ditresta gästerna lagt sig för att sova i natten står i höga lågor som sträcker sig upp mot natthimmelen. Ett brinnande barn skriker. Två av huvudbyggnaderna på Felicias gård är utspridda i högar på både tomten och i brinnande högar ute i skogen. Hospitalet som är fyllt till brädden  med sjuka och gamla står i ljus låga och smärtfyllda vrål och jämrande rop kommer inifrån byggnaden. Mikaelas blick fryser fast på en ensam brinnande fiol som ligger i gräset. En kemisk stank omger elden och blandas av lukten av brinnande kött och kokande fettvävnad.

Genom lågorna kan Mikaela se sin husmor Felicia på andra sidan av infernot. Naken och sotig, Mikaela slås över hur vacker Felicia är trots sin ålder. Hon hade alltid betraktat Felicia som en kär men sträng styvmor och aldrig sett henne som en sexuell varelse. Felicia hålls fast av Trollkarlen som har kopplat ett grepp med armarna runt hennes midja för att förhindra henne att kasta sig in i de rasande lågorna, även han är naken. Mikaela förstår att Felicia hade spenderat natten i sin privata bastu som ligger ett par hundra meter från gården intill en stilla porlande bäck. Det är dit Felicia går för att kunna få lugn och ro från slitet på gården och endast hon får tvaga sig där. Det är även där Felicia träffar män som hon har tyckte för.

Felicia sprattlar som besatt i Trollkarlens armar och försöker lönlöst med armarna greppa efter de brinnande människorna framför henne. Hennes ansikte är förvridet som en demons och hon vrålar som ett skadat djur och blicken lyser av vansinne.

Mikaela stapplar fram mot silhuetten av Felix som hon ser stå och skrika ut order till sina soldater som undkommit missilerna som träffade gården. Han ger en chockskadad soldat en rejäl örfil för att lugna honom och har lyckat organisera ihop ett räddningsarbete. Han står med sig sauern i handen och verkar  tyst betrakta sina soldaters försök att rädda människor och material från eldens hunger.

-Felix…

Mikaela rör vid hans axel och ställer sig i sin nu solkiga bröllopsklänning intill honom. Han står orörlig med blicken bortom elden och kaoset.

-Felix…

Mikaela drar sig intill honom men han står blickstilla kvar utan att lägga sin arm om henne eller ens bekräfta att hon står intill honom.

-Felix…snälla…

Hon börjar andas hårdare och försöker rätta till hans blonda lugg och hon för sitt ansikte emot hans för att han skall titta på henne. I det helvetiska ljuset som drönarnas eld lämnat kvar på gården fylls Mikaela med en stigande känsla av fasa. Hon kan se att hans läppar rör sig ljudlöst men intensivt viskandes, omärkbart på avstånd men alldeles intill kan hon se vad Felicia och andra hade försökt varna henne om när hon först hade träffat honom. Det är någon annan som bor i Felix.

Felix blick är bortkopplad och han ser bortom sin brud och döden som omger platsen, hans läppar rör sig maniskt.

Mikaela gråter.