Fyra hugg och en skuren ådra

Milismannen står tryckt mot en vägg i den övergivna butikslokalen i det halvt utbrända huset i Växjö. De intensifierade striderna hade varat i en vecka, milismannens som bland sina egna kallas Snittarn hade varit i staden lika länge. Ända från Götaland hade hans förband rest för den gemensamma pushen för att trycka ut Islamisterna och invandrargängen ur staden. Miliser hade anlänt ifrån hela landet, trots att de normalt var fristående och oberoende av varandra hade de gjort gemensam sak för att befria Växjö.  Det sunnimuslimska Kalifatet som kontrollerade södra delarna av det fallna Sverige hade hastigt börjat skicka soldater in i Småland för att trycka tillbaka vågen av nationalistiska milismän som hade samlats i Växjö.

Staden var märkt av flera månaders lågintensivt krig. Eld hade härjat stora delar av staden och i staden centrum fanns det inte några civilister kvar, bråte och vrak av brända bilar fyllde gatorna. “Tar man in mellanösternfolk i sin stad så ser snart staden ut som mellanöstern” hade Snittarns befäl skrockat när de kommit till staden och tittat på Jihadistisk grafitti som prydde fasaden på ett övergivet och sedan länge plundrat ICA Maxi.

Snittarn och hans förband hade alldeles nyss sakta avancerat fram på gatan utanför huset som han nu gömmer sig i, helt plötsligt hade de stått öga mot öga mot ett Martyrförband från Malmö. Martyrförband var Kalifatets motsvarighet till svenskarnas miliser. Officiellt hade de ingen anknytning till Kalifatets väpnade styrkor utan var fristående milisförband, detta för Kalifatet inte skulle kunna lastas för de krigsbrott som de utförde med jämna mellanrum. Folkfördrivning, massmord och plundring var gängse metod både för miliserna och martyrförbanden när de försökte avgöra var gränsen mellan Kalifatet och Svitjod skulle dras. Idag låg gränsen i Växjö.

En kort och förvirrad strid hade uppstått när de båda förbanden hade nästan gått in i varandra på gatan. Martyrförbandet hade turkiska uniformer och amerikanska vapen och de svenska milismännen såg mer ut att komma från en Mad Max film pga av sin irreguljära utrustning. Efter lite vild eldgivning så hade båda förbanden snabbt dragit sig tillbaka i samma riktning de hade kommit ifrån. Ett par lik ligger kvar på gatan och Snittarn kan höra hur en sårad martyrsoldat klagar högljutt på arabiska dold bakom bråte. Försiktigt kikar han fram från sitt gömställe för att se vad som händer på gatan på andra sidan öppningen där ett skyltfönster en gång satt. Snittarn hade sökt skydd i en butik medans hans förband dragit bort från gatan, men han skulle snart bli varse att han inte var ensam. Han hjärta dundrar till med dubbla slag när han kan se en hjälmlös martyrsoldat gå runt i den ödelagda butiken bara några meter ifrån honom. Snabbt drar han tillbaka huvudet innan han riskerar att upptäckas, han fick bara en hastigt glimt av martyrsoldaten som verkade smyga sakta i samma riktning som Snittarn befinner sig på, men Snittarn är ganska säker på att mannen inte höll några vapen utan verkade skadad och höll sig om axeln för att stoppa en blödning.

Snittarn känner hur adrenalinet flödar i hans system, han drar sakta fram sin stora stridskniv och lutar sin AK försiktigt mot väggen. AKns magasin hade han tömt i rasande fart mot martyrförbandet på gatan och nu fanns det inte riktigt tid att krångla med ladda om vapnet. Martyrsoldaten söker sig närmare en säkrare plats för att kunna lägga om sitt sår, snart skulle han vara inom räckvidd för Snittarns favoritkniv. 

Tung andehämting och försiktiga steg ger Snittarn en pejling på hur nära martyrsoldaten befinner sig på andra sidan väggen. Snittarns hjärta bultar så hårt att han tror det kan avslöja honom. Blodet susar i hans tinningar och hans mun är snustorr, han fattar stridskniven bestämt och hukar sig för ett språng. 

De få sekunder som väntar före hans ansats känns evighetslång.

Martyrsoldaten hinner bara spärra upp sina ögon innan Snittarn står alldeles intill honom. Snittarn biter ihop sina tänder hårt när han stöter med kniven två gånger i hastig följd. Båda stötarna tar i martyrsoldatens ansikte, den första klyver läppen och slår in framtänderna och perforerar svalget. Den andra stöten glider av kinden men inte utan att ge soldaten från Malmö ett riktigt “Chelsea Smile”. Snittarns offer blöder snart ordentligt både på insida svalg och ur sitt ansikte.

Martyrsoldaten försöker futilt värja sig genom att flaxa med händerna mot Snittarn.

Snittarn svarar med att koppla sin vänsterhand i nacken på Islamisten och dra in hans kropp mot en kraftig stöt riktad precis under skyddsvästen ovanför underlivet. Den långa kniven begravs till hälften och Snittarn hör hur martyren stönar till av förvåning. Med ett stadigt grepp vrider Snittarn kniven 45 grader i såret för att omöjliggöra läkning samt skapa mer trauma i såret.

En kort stund passerar när de båda männen står stilla och tysta omfamnande varandra.

Smattret av avlägsna skottsalvor från en annan i strid staden kan höras i den stillsamma butiken. Martyrsoldaten är etnisk svensk och luktar av tvål och Snittarn reflekterar snabbt ifall han är nyanländ till striderna i Växjö.

Sedan trycker Snittarn bort honom ifrån sig och stöter kniven i den blottade halsen som lyser vitt i den dunkla korridoren. Martyrsoldaten sjunker ihop med ryggen mot väggen och blir sittande med benen rakt ut, famlande försöker han nästan sömndrucket stoppa strålen av blod som pulserar ur hans hals.

Martyrsoldaten reflekterar inte över att Snittarn snabbt och med stor vana plundrar fickorna på hans uniform och skyddsväst.

-Snälla….kvider martyrsoldaten ynkligt när Snittarn vecklar ut ett ihopvikt papper som är en pappersutskrift av ett foto av martyrsoldatens familj.

Snittarn granskar bilden på mannen med frun och barnen och sedan ansiktet på martyrsoldaten som om han skulle säkerställa att det är han på bilden.

-Du är konvertit…din hora, väser Snittarn hatiskt mot martyrsoldaten.

Sedan skär han av kroppspulsådern på insidan av låret av martyrsoldaten.

En stor pöl av blod växer under konvertiten.

I Kalifatet kryllar det av svenskar som konverterat till Islam och anslutit sig till den Islamiska republiken. De flesta anslöt sig efter den stora terrorattacken mot Globen som skedde innan oroligheterna bröt ut i landet och Kalifatet utropades. Det hade varit under en stor koncert med en folkkär artist som bomber hade briserat och delar av den bärande konstruktionen i kupolen hade rasat in på publiken, nästan 2000 personer dog.

Runt om i förorterna i Sverige small fyrverkerier för att fira dådet, landet var delat.

En stor utredning inleddes och man fann att bomber hade placerats ut veckor i förväg.

Det visade sig att Globens säkerhetschef var muslim och medlem i samma salafistiska ordenssällskap som den utpekade hjärnan bakom attacken.  Inget kunde dock bevisas.

Svenskarna hade blivit lamslagna av rädsla efter att ändlösa bilder och filmklipp av de döda spreds på internet. Salafisterna hade i flera års tid bedrivit gatukamp för sin sak, de hade stängt krogar, HBTQ caféer, systembolag. De utgjorde en betydande del av befolkningen i Sverige och deras parti ingick i regeringen som Socialdemokraterna ledde. Patrullerande salafister som tidigare ofredat sina egna kvinnor som inte var sedligt klädda stannade nu inte sina avlägsna förorter utan spred sig till områden där svenskar bodde. Hundägare som var ute och rastade sina hundar blev misshandlade och filmklipp på hundar som blev pryglade av rättrogna salafister skapade hat i samhället. Regeringen hade på sedvanlig maner finansierat antirasistiska musikgalor och lagt krutet på att trycka ner svenskarnas ilska genom arresteringar och åsiktsbrott. Men efter Globenattentatet så hände det som salafisterna hade jobbat så hårt att öppna upp för, masskonverteringar.

Rädslan för ens liv och hälsa fick den svenska medelklassen att byta religion. Svenska kvinnor som tidigare inte vågat vara utomhus efter mörkrets fall fann att hijaben gav dem en styrka och säkerhet de aldrig hade haft under sina vuxna år. Salafisterna välkomnade de nya trosfränderna in sin Umma men internt kallade de svenska konvertiterna för hundar och de behandlas som andra klassens medborgare i Kalifatet trots att de är muslimer.

Inte långt efter Globenattentatet så föll Sverige samman i det som kallas “oroligheterna” och Kalifatet utropades i Malmö. Inbördeskriget var ett faktum.                                                                  

Snittarn hatar konvertiter mer än det mesta. Bland miliserna är det praxis att tortera dem när de blir tillfångatagna. Surt granskar han bilden på familjen ännu en gång och på den döende konvertiten.  Han ser sig omkring att ingen annan annalkande fara är på ingång och sedan lutar han sig fram mot den blodfattige konvertiten och viskar i hans öra.

–Du är döende…du blöder ut fort…snart är du i helvete för att ta emot Hels vite…där kommer du få äta bajs tillsammans med de andra förrädarna när du är hungrig…sen…när vi har tagit tillbaks Malmö och drivit ut de islamistiska ockupanterna i havet…då skall jag hitta din familj…och skickade dem till dig…en bit i taget…jag kommer behålla den här bilden av din familj…trevlig resa!

Konvertiten sprattlar till av orden och han försöker ropa något men det förvandlas bara till ett gutturalt blodigt gurglande. Ögonlocken flimrar febrilt och Snittarn kan se att konvertiten har inlett sin resa till den andra sidan, han lutar sig tillbaka och sväljer en av de narkotiska stridspillren han hittat i martyrsoldatens ficka.

Sedan väger han sin stridskniv i handen och beundrar dess kapacitet.

Snittarn är en enkel man som aldrig begärt mycket för sig själv.

I det gamla fallna Sverige hade han inte mycket.

Uniformen, skyddsvästen och hjälmen på han huvud tillhör hans förband.

AK’n är likaså hans milisförbands ägodel.

Tiden han har styrs av hans befäl, när han skall äta, när han skall sova och när han skall slåss.

De futtiga små persedlar som är hans privata förvarar han sorglöst i en necessär i sin ryggsäck som också den tillhör förbandet.

Men stridskniven är hans och ingen annans….det räckte gott för Snittarn.