Rose-Maries änglar

Det börjar bli sent i Ödsmål i Västra Götaland, det är redan mörkt ute. I ett stort kråkslott strax utanför byn bor Rose-Marie. En gång i tiden hade kråkslottet varit en stilig grosshandlarvilla men det var länge sedan fastigheten hade underhållits och nu var den ordentligt nedgången. Inbördeskrig får människor att prioritera annat och nu hade delar av Sverige varit länge i lågintensivt inbördeskrig, flera miliser och klaner styrde utanför Stockholm men den största och bäst organiserade regionen var utbrytarstaten i södra Sverige, ett islamistiskt kalifat som lyckats få fredsavtal med Nato och stort ekonomiskt stöd från rika sunnimuslimska länder. En stor del av Kalifatets gräns står mot Småland där en etnonationalistisk svensk milis, även ofta kallat enbart “Milisen”, försöker skapa sig ett eget hemland. Det fanns förvisso flera miliser men den svenska milisen var ökända för att vara mycket brutala och Nato såg med oro på deras önskan att bilda en egen etnisk stat de kallar för Svitjod, de hade redan bedrivit folkmord, tortyr och folkfördrivning för att försöka etablera sin stat vilket medförde att Natos drönare aldrig vilade, bombanfall mot milisens fästen skedde hela tiden. Det hade inte varit val på åratal i landet och Stockholm hade förlorat sin absoluta regeringsmakt eftersom man på många håll i landet var tvungna att skapa garden för att skydda sig mot fientliga klaner och religiösa miliser. Till exempel i Alvesta, i dagligt tal kallat Lilla Tjetjenien, hade tjetjenerna bildat självstyre genom att fördriva övriga innevånare. I Södertälje så styrde den syrianska milisen, inbördeskrig skapar dock ofta märkliga allianser och den syrianska milisen i Södertäöje var känd för att ha nära samarbete och handel med den etnosvenska milisen i Småland.

Nu hörs en kråka kraxa lite trött från det nakna döda trädet på tomten. Plankor på huset sitter löst på fasaden, fönster som har skador och här och var stack det ut små skorstenar i plåt, visandes att här hade man satt in en kamin för att kunna värma upp enskilda rum. Balkongen ovanför entrén hade rasat sedan länge. På taket hade fåglar byggt bon i många år men de flesta så när som på kråkan hade flugit till varmare breddgrader under hösten. Nu var det vinter och så kallt att det gnisslade under stövlarna när man var ute och gick. Frosten gör att döda träd och bråte på kråkslottets tomt gnistrar vackert i den stjärnklara natten där månskenet spelar över både kråkslott och tomt. Sopsäckarna är överfulla och täckta med snö, en gammal soffa ligger ovanpå all bråte. Det är högst oklart om bråtet någonsin kommer att fraktas bort. Vackert, vemodigt och tack vare att det fanns fladdrande svagt ljus i vissa enstaka fönster så var det även hoppingivande och inte helt spöklikt.

Det knakar inne i husets stora trappa när en äldre kvinna med uppkavlade ärmar på sin stickade kofta med raska och bestämda steg går neråt i den. I hennes famn är ett ihopvirat bylte i tyg och kvinnan närmar sig nu entrédörren, en tonårig flicka öppnar dörren åt kvinnan som går förbi och flickan frågar då “Rose-Marie, tar det lång tid?” varpå kvinnan svarar “Jag är strax tillbaka, det här brukar inte ta lång tid!”, Rose-Marie ler ett leende som vittnar om att var länge sedan en tandläkare hade sett om hennes mun. Gula tänder med bruna fläckar och det saknas synbart några stycken tänder i hennes mun. Rose-Marie går nu ut på tomten, runt hörnet, till en regntunna som nyligen fyllts med färskt vatten från tomtens brunn, vattnet har ännu inte frusit till is. Väl vid tunnan sänker kvinnan snabbt ner byltet och håller det där, tyget blir blött och börjar fladdra mjukt några decimeter under ytan. Ett babyansikte blir synligt och kvinnan och babyns mörka ögon möts för ett ögonblick när månens strålar når ner i tunnans vatten. Kvinnan nynnar lite medan hon håller kvar babyn under den vattenytan, vattnet är så kallt att hon börjar tappa känseln och när hon slutligen släpper taget om babyn så har babyns lungor fyllts med det iskalla vattnet och babyns hjärta slutat slå, det hann bara slå knappt hundra slag utanför sin mors kropp.

Rose-Marie går tillbaka in huset. Hon är med sina 65 år absolut äldst av de kvinnor och flickor som bor just nu hos henne. Gästerna är totalt tre stycken just nu och de brukar aldrig stanna särskilt länge men Rose-Marie är nästan aldrig ensam då det alltid kommer nya kvinnor och flickor som inackorderas för en tid hos henne. Eller “mina flickor” som Rose-Marie kallar sina gäster. På byn kallar de som har förståelse för Rose-Maries verksamhet henne för Änglamakerskan bakom hennes rygg, andra kallar henne kort och gott “Pomperipossa” efter den otäcka sagohäxan. När Rose-Marie är ute på byn så håller sig de flesta byborna inne men för några år sedan hade det lokala Gardet sagt ja till omgivande gardens fråga om att ge Rose-Marie skydd och det hon behövde för sin verksamhet. I ett inbördeskrig fyllt av oönskade graviditeter och oönskade barn och begränsade möjligheter till abort för många så var Rose-Marie ett nödvändigt ont, ansåg man. Rose-Marie hade fått kråkslottet och byborna turades om att regelbundet förse Rose-Marie och hennes gäster livsmedel, ved och annat som behövdes. Rose-Marie hade varit undersköterska när oroligheterna övergick till inbördeskrig. Hon gick numer alltid i samma slitna stickade brunröda kofta. Rose-Marie tyckte om att kunna hjälpa flickor som inte haft möjlighet att söka abort men Rose-Marie älskade cigaretter – vilket syntes tydligt på den rödbruna stickade kofta som hon alltid bar, den hade flera synliga brända hål efter cigaretter och man kunde även se spår av aska och mjäll här som fastnat här och var.

Rose-Marie hostade ljudligt när hon gick in i köket, hennes inrökta luftrör krampade av den kalla luften som hon upplevt utomhus. Hon sträckte sig efter ett flottigt glas på köksbänken när flickan som tidigare hållit dörren öppen för henne sade stilla “Rose-Marie, Gardeskaptenen som är nattvakt ikväll är i hallen, han har en gäst med sig.”. Rose-Marie hostade till, tittade med stora ögon på flickan och sade “Varför sade du inte det med en gång, då gör vi så här, ta emot gästen och ge henne en säng och se till vad hon behöver, jag kommer till henne senare. Gardeskaptenens pojkar kan sitta och vänta i hallen, ta in Sören här!”.

Det var få som kallade traktens Gardeskapten för Sören. Han var betydligt yngre än Rose-Marie med sina 47 år men han hade redan grått hår på en tunnhårig hjässa och grå slokmustasch och eftertänksamma mörkblå ögon. Innan inbördeskriget så hade han varit en av traktens mest profilerade hemvärnsmän men denna natt tjänstgjorde han som nattvakt och till sin hjälp hade han gardessoldater. Han var känd för sitt lugn och förmåga att hjälpa till att organisera Ödsmål.

Flickan går ut i hallen och snart kommer gardeskaptenen Sören in, han har sliten gammal grön uniform och han har rödsprängda ögon av all nätters tjänstgöring som nattvakt, vilket är vad man kallar den som är chef för ortens gardessoldater under nätterna.

“God kväll Rose-Marie, vi har en gäst som lämnats över till oss från milisen. Vi tog över transporten vid byns gräns, som vanligt så vi slipper dem på byn. De kom till fots, de drog henne i en vagn så hon är nog rätt frusen.”

“Aha, min flicka tar hand om henne, varsågod och sitt, är du trött?”

Sören ville aldrig stanna längre än nödvändigt hos Rose-Marie, hon och hennes kråkslott gav honom alltid kalla kårar men det verkade ha gått henne helt obemärkt förbi, men artigheten kräver att han stannar åtminstone en stund och pratar om praktiska saker som beställningar och gäster som behöver transport.

“Jag har med mig det du beställt, eller åtminstone delar av det. Milismännen hade med sig det när de lämnade av gästen.”, säger Sören samtidigt som han slänger ut innehållet från en medhavd säck på det stora bordet framför Rose-Marie. Bland några flaskor av olika slag, mediciner, konserver, rovor och annat som Rose-Marie beställt så ligger ett par limpor cigaretter och en låda vitt vin.”

Rose-Marie skrockar.

“Åh, en bag-in-box vinare och två limpor Gula Blend! Jo, jag tackar jag!”, utbrister Rose-Marie och blottar glatt sina gulbruna spretiga tänder. Vitt vin och Gula Blend är Rose-Maries favoriter och hon tar nu girigt upp en av limporna och drar fram en morakniv från byxlinningen, som dolts av den rymliga inrökta koftan. Hon sprättar upp en limpa, tar fram ett paket och stoppar cigaretten i munnen och tänder den samtidigt som hon girigt suger in sig röken med slutna ögon.

Sören harklar sig och ber om en ny lista med beställningar, Rose-Marie ställer sig under spisfläkten och blåser röken under den samtidigt som hon nickar menande mot en ett vikt papper på bordet. Sören nickar och stoppar pappret i en ficka i sin uniformsrock.

“Så Rose-Marie, är allt väl?”, Sören vill egentligen bara höra att allt är bra och sedan vill han gå men artigheten kräver åtminstone småprat tills Rose-Maries cigarett är klar.

“Jadå, jag skickade just en liten ängel till himlen ska du veta!”, Rose-Marie ler snabbt och blåser ut lite mer rök under spisfläkten.

“Varför röker du alltid under spisfläkten, den fungerar inte och du har inte ens tillräckligt med el att driva den om den hade fungerat?”…Sören vill väldigt gärna byta samtalsämne.

“Gammal vana”, svarar Rose-Marie, hostar till lite och viftar avvärjande med handen.

“Flickan vars ängel jag just skickat till himlen behöver vara kvar här i åtminstone några veckor till, annars risk för infektioner och sånt du vet. Jag har plats så det är ingen brådska men du kan väl ordna med placering för henne?”

“Okej, jag ordnar det, placering alltså, har hon inte någon som kan ta in henne?”

“Nej, hon är föräldralös flickstackarn, femton år gammal. Man vet inte. Du vet, hon har varit fånge i flera år i Kalifatet, som tjänarinna i en familj där! Rose-Marie tittar Sören i ögonen och väntar på en reaktion.

“Stackare, usch”, Sören har själv två döttrar och han vet en del om vad som försiggår i Kalifatet. Officiellt så förekom inte slavar i Kalifatet, Kalifatet benämnde dem för det internationella samfundet som “Medborgarlösa riskindivider med reseförbud som betalar för sitt uppehälle med arbete” men i praktiken visste även omvärlden att det var slaveri av främst flickor och kvinnor som tillfångatagits utanför Kalifatets gränser och de såldes av Kalifatet licensierade slavhandlare. Allt reglerat efter noga tolkning av islams lagar av Kalifen och Kalifatets revolutionsråd. Kalifatet har Malmö flygplats och en del av uppgörelsen med Nato var att Kalifatet skulle få flyga in förnödenheter och frivilliga. Alltifrån ingenjörer, läkare, lycksökare och religiöst övertygade martyrsoldater emigrerade från hela den muslimska världen för att bygga ett nytt islamiskt samhälle i södra Sverige. Rekryteringskampanjer riktade mot den islamiska världen talade om “nybyggaranda och heligt krig i Europas nordligaste del”.

“Ja, hon hade hittats kraftigt nedkyld av ett milisförband vid Svitjods gräns.”, lade Rose-Marie till och det är uppenbart att hon njuter av att ha något spännande att berätta och hon fortsätter innan Sören hinner säga något.

“Eva-Lotta, som flickan heter, har tydligen varit köpt av en hög polischef och hans familj, de hade flera egna barn och Eva-Lotta bodde i källaren och tvingades arbeta. Kan du tänka dig att hon säger att hon saknar dom! Sina slavägare! Vet du vad…”, Rose-Marie skakar på huvudet och drar ett till bloss på cigaretten som nu nått halvvägs. Hon fortsätter.

“Mannen i familjen, ja polischefen alltså, han gjorde henne med barn bakom ryggen på sin fru. Därför körde han henne till utkanten av Kalifatet och försökte skjuta henne i skogen men hon sprang ifrån honom!”

“Herregud…”, Sören har deltagit i kriget och han var ärrad och men han kände starkt med barn och den här flickan är bara 15 år. Han fortsätter; “Stackare, jag har faktiskt hört att Felicia i Dalarna har en plats ledig som piga på sin gård snart då en av hennes flickor snart ska gifta sig med en miliskapten. Vi skickade väl en av dina flickor dit tidigare och det blev väl bra vill jag minnas, tror du det skulle vara en bra idé?”

“Jadå, kolla det du! I alla fall, Eva-Lotta födde sin lille precis innan du kom. Värkarna började under dagen så det var ändå rätt långdraget, en av mina flickor vakade över henne men jag var med henne större delen av tiden och tog emot den lille när han kom.”

Sören nickar, varje flicka som fött och fått hjälp av Rose-Marie brukade stanna en tid för att läka och hjälpa till, vissa kortare tid, andra längre tid.

“Det är ju viktigt att man tar de små innan flickorna hinner få se dem, vid ankomst sveper jag direkt in den lille och håller tyget för munnen så att den stackars flickan ska slippa höra skriket. Sedan går jag ut och dränker den lille i tunnan, vintern är ju så fin då den lille bakas in i is över natten. Klumpen med is lastar jag på skottkärran och rullar ut i skogen. Därefter kommer den lille naturen till del till våren, väldigt vackert. Vet du, Eva-Lottas ängel hade ett så snett leende där i tunnan, så konstigt.”

Sören börjar må lite illa, cigarettröken känns kvalmig och han vill inte höra de här detaljerna, det är med lättnad han ser att Rose-Marie nu fimpar resterna av sin cigarett i öppnad konservburk som står på köksbänken.

“Jag tar alltid ett glas när jag gjort en ängel”, säger Rose-Marie och tar det flottiga glaset från diskbänken och börjar leta efter ett till glas.

“Det är bra Rose-Marie, jag dricker inte när jag tjänstgör…jag måste börja ge mig iväg, mina mannar i hallen har säkert tråkigt och vi ska gå patrull strax.” Det sista var en lögn, Sören hade redan gjort ett noga detaljerat schema för sina patruller inom och utom Ödsmål.

Sören reser sig upp samtidigt som Rose-Marie med ett leende häller upp rikligt med vitt vin i det flottiga glaset.

“Jag har dränkt minst hundra svartingungar”, hörs Rose-Marie skrocka strax innan hon sveper glaset samtidigt som Sören redan rest sig och nu går lättad mot hallen.


Dela den här novellen!