Möte med Hlökk

-ELD!!!! 

Ordern fick hela den tillsynes övergivna småländska byn att detonera i en kakofoni av automateld. Överallt ur gömställen bland byggnaderna spyddes dödlig verkanseld mot det överrumplade Martyrförbandet som sakta hade avancerat fram mot byn söderifrån.  

Dånet av eldgivningen satte fart på alla vilda djur i området, fåglar, rådjur och en familj med vildsvin kunde ses ila iväg bort från striden.  

Martyrförbandet som till antalet var färre än milismännen tog snabbt förluster och snart kunde deras döendes kamraters skrik och böner höras som en jämrande sång i den vilda symfonin av automateld. 

-Malmöpojkarna får det varmt om öronen.  

Alfredsson som är kompaniets löjtnant ler och vänder sig mot kaptenen som är kompanichef, det 25 åriga underbarnet Felix för att få en reaktion tillbaka. Felix som har haft en meteorkarriär inom miliserna ignorerar referensen till Kalifatets soldater som kommer från Malmö. Han rör inte min utan håller kvar sin kikare mot ögonen och ger en ny order med mekanisk och nästan oroande lugn röst.  

-Svartingarna ligger och trycker i den övervuxna dikesgrenen….kör fram Talibankärrorna och säg åt dem att röka ut dem så vi får ut dem på öppen mark. 

Alfredsson nickar hastigt åt ett ungt underbefäl som likt en väldresserad hund har stått i larmet och endast väntat på att få en order att vidarebefordra. 

-Fram med Talibankärrorna! Felix vill att de skall rensa dikesgrenarna från fienden!, vrålar ynglingen samtidigt som han störtar in bakom ladan där de två Toyota Hilux bilarna står gömda. Snart rusar motorerna och besättningarna till de tunga vapen som var monterade på flaken vrålar av stridslust när de bepansrade svartmålade fordonen river upp jorden i den småländska myllan för att avancera mot fienden. 

Att vara besättning på Talibankärrorna var en ynnest som endast de modigaste och dödsföraktande medlemmarna ur Felix kompani fick.  

Trots sin ringa ålder och korta karriär inom miliserna som stred mot det muslimska Kalifatet och etniska klaner hade Felix redan fått en legendarisk status. Han verkade överleva nästan allt, även fast han oftast sökte striden i den främsta linjen. Vid ett tillfälle hade han rensat ett köpcentrum och satt ett förortsgäng på flykt helt ensam. Efter det började det cirkulera rykten om honom och fler och fler milismän sökte till hans kompani. Han verkade ha obeskrivlig tur när det kom till att lyckas med räder, försvara områden och införskaffa förråd. Det var han som låg bakom den omtalade novemberräden mot ett förrådsupplag intill självaste Malmö. Halva östergötland hade kunnat kalasa på Halal-märkta turkiska konserver den följande julen. Det var segrar som den som gav hans rykte rent mytiska proportioner. Hans mannar som nu var över hundra till antalet var honom blint lojala och följde hans minsta order. 

Det hade varit en karriär kantad av lik och lidande, kompaniet sparade inte på våldet när nya områden skulle säkras.  

Självaste Trollkarlen hade vid en segerfest skaldat till Felix ära, sagt att han var en väldig hövding och utvald av gudarna att skänka Svitjods stridsmän segrar. Skaldningen hade varit så vacker att en ung hora på fältbordellen som de firade på hade gråtande kastat sig till Felix fötter, männens hurrarop som bifall hade varit öronbedövande i den gamla vårdcentralen som hade blivit ett tillfälligt lusthus. 

Snart har Toyotabilarna positionerat sig och dess tunga vapen vräkte in välriktad grovkalibrig död in i dikesgrenarna.  

-De lämnar diket nu! Alfredsson andas upphetsat när han i sin egen kikare ser Kalifatets soldater huggas ner av kulor när de försöker lämna kill-zonen de är fast i.   

-De flyr! Alfredson slickar sig om munnen då adrenalinet i hans kropp torkar ut honom i munnen.

Sakta sänker Felix sin kikare till bröstet och Alfredson kan se hur Felix ansikte blir sådär konstigt ibland  innan han ger order under strider. Felix läppar rör sig som om han talar till sig själv och hans blick lyser till av vansinne.  

-Blås i hornet Alfredsson, säger Felix som om han talar med sig själv fortfarande med blicken i fjärran.  

Alfredson tar fram sin gamla mistlur och trycker av lång signal som mycket väl kan höras genom skottlossningen. Det är den generella signalen för framryckning.  

Fram runt husknutar, ut ur dörröppningar och fönster , över stengärsgårdar och upp ur tillfälligt grävda skyttevärn rusar kompaniet nu fram genom krutröken. Segerrusiga och blodtörstiga, ännu en gång har Felix gett dem en seger.