De eljarödiska mysterierna

 “Sätt på låten igen då! Kom igen!”

Den kalsongklädde unge mannen viftade med armarna för att understryka sin uppmaning. Han stod i det mjuka gräset på höjden intill den stilla lilla sjön som låg mitt i den värmländska skogen. Det var arla gryning och solen sände sina första varma och efterlängtade strålar över skogen och sjön och mot de tre milismännen som hade varit vakna hela natten.

Ett litet läger hade de här, deras packningar låg utspridda omkring en eldstad där en liten glöd fortfarande pyrde under ljusgrå aska. Tidigare hade de tvättat sig i sjön och hämtat vatten i en å samt kalasat på plundrade matvaror. Trollkarlen hade under natten vandrat ut på världsträdet och mest legat och mumlat för sig själv, rejält förgiftad av ett extrakt av rörvass. Natten hade ägnats åt svamp för de två andra, långa dialoger om sig själva, mest för sig själva, i sig själva.

“Rörvass är inget för er nybörjare, så ni får hålla er till svampen” hade Trollkarlen förkunnat. Nu hade ruset för Trollkarlen och Bosse Bensin lagt sig så nu satt de mest nöjt och betraktade solens ankomst och välkomnade värmen den skänkte. Den unge mannen var fortfarande i sitt rus och hade en drömmande blick.

“Sätt på låten då” Ynglingen drog ett par otåliga dansanta steg i gräset.

Trollkarlen hade en portabel musikhögtalare med sig och hade lyckats köpa sig lite laddning från ett par FN-soldater de stött på för ett par dagar sedan. Under natten hade trancemusik ljudit ut över den värmländska skogen och skänkt de tre trippande vännerna en liten förankring i den verkliga världen och den unge grabben hade dansat oupphörligt till sin favoritlåt.

Bosse Bensin börjar spotta och spy lite där han sitter intill Trollkarlen, de har båda endast milisuniformbyxor på sig.

“Vad är det här för skit egentligen? Här kommer jag och bjuder på fest med musik som pompa och ståt för i helvete, bjuder på svamp som jag själv har plockat från kodynga ända nere i Småland! Vad får jag för det här? En gnällspik och en jävel som börjar sitta här och spy!” Trollkarlen gestikulerar aggressivt med händerna.

Bosse spottar ett par gånger och tar en klunk vatten ur sin fältflaska. Nu värms de alla upp av solens närvaro och Trollkarlen och Bosse blundar och insuper saligt den livgivande stjärnans omfamning.

Tyst sitter Trollkarlen med ögonen stängda och låter värme vitalisera hans nattkylda kropp. En lätt knackning med armbågen av Bosse får honom att öppna ögonen.

Bosse pekar mot den kalsongprydde, smärte unge mannen  som nu har ställt sig på en sten där han dansar mjukt till musik ingen annan hör. Det ser ut som han firar in solen med sin dans, hans siluett ser ut som en skugga som rör sig rytmiskt mot ljuset.

Bosse och Trollkarlen fnissar till lite och sneglar på varandra.

“Han dansar till solen.”

“Soldansaren.”

“En ung man som soldansar.”

“Soldansarynglingen.”

“Sundance Kid, som i filmen.”

Båda skrattar. Den unge mannen dansar obrytt vidare.

“Soldansarynglingen, det skall vi kalla honom!”

Sedan sätter Trollkarlen återigen på The XXintro Song, den långa versionen. När de första tonerna ljuder ut mot den vykortsvackra gryningen över sjön utbrister Soldansarynglingen:

“Fan vad bra jag mår!”