Imamen är far till alla barn

I den enorma luxuösa villan i Limhamn höll Yusuf Al-Haij ett sent kvällsmöte med sina två mest förtrogna medarbetare Samir och Ahmed. Villan hade tidigare ägts av en svennekuffar som hade varit någon form av IT-entrepenör, men eftersom Yusuf var medlem i den Islamiska Republikens säkerhetsråd och dessutom en imam, hade kuffarn snällt få lämna över huset när Kalifatet bildades för två år sedan. Yusufs fruar bodde även de i hus som övertagits på samma gata som honom. Yusuf föredrog att bo själv i det rymliga huset där han kunde hålla möten samt underhålla gäster utan att störa sina fruar eller barn. Nu satt de i en stor salong och drack te. Rummet hade tidigare varit avskalat vitt och ljust och med sådana där konstiga möbler som svennekuffarerna gillade. Nu låg de finaste persiska mattorna på golvet och taket pryddes av en enorm kristallkrona, de tre satt på mjuka och bekväma kuddar på mattan. En livvakt och en hushållerska, en erövrad polsk flicka, fanns med dem i rummet.

“Så vad vi behöver nu… är mer ammunition.” Samir gestikulerade som araber gör när de betonar något. Han fortsatte:

“Ifall Turkiet kan fortsätta skicka oss ammo tillsammans med maten som kommer med flyg till Malmö flygplats så kan vi steppa upp och ta över Götaland. Kolla, miliserna har inga vapenfabriker. Gardet får jättelite hjälp från Finland, ifall vi nöter ut dem genom att trycka på dag för dag för dag, deras ammo kommer ta slut, vi kommer ta dom. Sedan står vi vid Stockholm och Göteborg och Nato kommer inte stoppa oss ifall vi passerar dem och låter syrianerna vara i Södertälje och fortsätter norrut.”

“Inshallah.” Yusuf slog ut med handen.

“Inshallah.”, svarade Samir och Ahmed unisont.

Yusuf gillade Samir, trots att han var marockan. Han var ung, driven och obrottsligt lojal. Ahmed var liksom han själv i 60-års åldern, med rötter från det Muslimska Brödraskapet i Egypten.

“Risken är bara att Nato börjar ge ammo till Gardet”, avslutade Samir och såg Yusuf i ögonen.

Nickande gav Yusuf den unge marockanen ett erkännande, men den äldre egyptiske imamen visste mycket väl att situationen var långt mycket mer mångbottnad och komplicerad än vad Samir målade upp. Nu jagade Natos drönare milismän som begick folkfördrivning och på vissa ställen folkmord i Götaland, men de kunde lika gärna vändas mot Kalifatet imorgon, allt var bräckligt och mycket hängde på faktorer utanför Sveriges gränser. I Holland och Belgien hade också kalifat utropats, i Frankrike hade tre olika kalifat utropats, i Tyskland två. Dessa länder var Natoländer och i Frankrike fanns det kärnvapen, vad som helst kunde i princip hända. Yusuf skulle precis ta en klunk ur sitt glas men avbröts av en försiktig knackning på en av dörrarna som leder in till salongen.

Det var Omar, eller Niklas som han tidigare hetat. Hans svenska tjänare var konvertit och sträckte ödmjukt in huvudet i salongen. Niklas och hans svenska fru hade konverterat som så många andra efter det stora martyrdådet i Globen i Stockholm. Där hade flera tusen svenska ateister skickats till det brinnande Gehenna och efter det hade många svenskar insett att det säkraste var att motta Allah i sina hjärtan för ett bättre liv. Även Niklas fru Sara hade varit till stor hjälp för Kalifatet, hon hade varit kommunikatör innan hon följde med sin man till islam och hade varit med och utformat Instagramkampanjen #islamärfeminism som blivit väldigt effektiv och snappats upp av ett par influencers. Tiotusentals unga svenska flickor hade masskonverterat innan kriget bröt ut och sökt sig till Kalifatet.

“Imam… En gåva har skickats till dig från martyrförbanden i Gothia, den är från Husseins förband.”

Martyrförband var för kalifatet ungefär samma sak som milisen var för det Svenska Gardet, irreguljära förband som bedrev ett skitigt krig åt Kalifatet men som Kalifatet samtidigt kunde ta avstånd ifrån.     

“Okej, visa mig!”, sade Yusuf och tog en till klunk te.

Niklas ledde in en nätt liten flicka i rummet. Hon är täckt från hjässa till tå i burka. Samma Niklas som i hela sitt tidigare liv, innan han ville bli kallad Omar, kallat sig själv för feminist slet av flickan hennes kläder. En darrande sextonårig västgötsk flicka gjorde vad hon kunde för att krympa ihop på huk på golvet för att skyla sin nakna kropp. Niklas tvingade hårdhänt upp henne på hennes darriga ben så att hon stod upprätt med sina tunna bleka armar korsade över brösten.

Yusuf och hans två medarbetare granskade tyst den lilla tösen, även livvakten i rummet glodde så gott han kunde. Hushållerskan tittade ner på den persiska mattan där hon stod orörlig i sitt hörn.

“Okej.” Yusuf viftade bort Niklas med handen. Niklas böjde sig ner, rafsade ihop burkan på golvet, slet ut flickan ur rummet och stängde dörren tyst bakom sig. En kort tystnad lägrade sig.

“Samir, berätta om din familj, har Veronika blivit gravid ännu?” Yusuf var trött på att prata politik och ville styra samtalet över till det personliga. Samir började babbla och Yusuf låtsades lyssna, men egentligen tänkte han på hur bra allt varit innan Kalifatet utropades. Kalifatet var själva syftet med Imamens liv, men han kände att det utropats för tidigt. Kanske 30 eller 50 år till av fred, så hade Kalifatet kunna utropas utan att ett skott hade behövts avlossas. Tro och Solidaritet hade utfört det muslimska brödraskapets alla önskningar, styrt Socialdemokraterna till en invandring av muslimer från hela världen. Saudiarabien och Turkiet hade bekostat moskéer över hela landet som förkunnade den sanna salafistiska läran. På internet hade de som sade emot utvecklingen stängts ner och muslimer hade tagit mer och mer plats i det offentliga. Sedan hade allt eskalerat snabbt och oroligheterna brutit ut. Det här kriget kunde om det ville sig illa krossa den Islamiska Republiken Al-Scania och hela imamens livsgärning skulle gå förlorad i evighet.

“Imam… Hur många barn har du?” Samirs fråga till Yusuf fick honom att komma tillbaka till rummet där de satt.

“Tjugofyra”, svarade Yusuf och ställde strängt ner sitt glas på det ornamenterade fatet de satt omkring. Det var signalen att samtalet var slut och att det var dags för gästerna att hitta hem. Efter den sedvanliga hövliga muslimska avskedsritualen gick Yusuf ensam ner mot sitt gemak.

“Säg åt Omar att hämta den där kuffarhoran som Hussein skickade mig till mitt rum.”

“Ja, imam”, svarade livvakten kort och pratade lågmält i radion han hade i handen.

Yusuf hade redan bestämt sig för att han skulle ge bort flickan till en tadzjikisk frivillig kapten som flugit in till Malmö och kämpade hårt för Kalifatet. Han visste även att Hussein var lojal och att han personligen hade sett till att flickan var orörd tills hon kom till Limhamn. Den tadzjikiske kaptenen skulle få flickan som betalning för sin insats, men Yusuf skulle smaka på frukten innan han kastade den vidare.