Och alla klappade händerna…

Lastbilshornet ljuder högt vid grindarna till flyktinglägret samtidigt som decembersnön faller ner över den svensk-norska gränsen. En tung Volvolastbil med släp rullar in på den stora öppna fraktzonen närmast grinden. I lägret bor ett par tusen svenska familjer, främst flyktingar från storstäderna som inte haft någon plats på landet eller tillräckligt med pengar för att flyga långt utomlands. Norge och Danmark är Natoländer och har således stängda gränser mot “the failed state” som Sverige numera kallas. Finland är mycket selektiva med vilka de erbjuder plats för, främst svenskar med tydligt finskt påbrå är välkomna, flytande finska är ett krav.  Det är matbrist i hela Europa och man föder sig själv innan man ger andra. Det är FN-trupper som vaktar flyktinglägret och förser folket där med mat. Men denna lastbil är det inte FN-soldater som kört fram, det är milismän som med våld har lyckats stjäla den från Angereds Muslimska Nation.

“Det var faan vad de där FN-bögarna trilskades innan de släppte fram oss!” ropar chauffören till sina följeslagare som följt med när han klivit ur bilen och går mot släpet för att öppna upp det.

“Ja alltså, vi förlorade ju två man för att få tag på den här maten”, svarar en lång och stilig milisman med helskägg.

De tre männen har varit tvungna att lämna ifrån sig sina vapen innan de körde in i lägret så nu agerar de lastare och börjar fälla ner lastluckan så de kan börja distribuera matpaketen som ligger där.

“Snittarn, ser du till att bara kvinnor och barn kommer fram för att hämta paketen”, ropar Kapten som är chaufför.

“Fredrik, du hjälper mig att dela ut!” ropar Kapten och börjar fälla ner lastbryggan med knapparna som sitter bak på det enorma släpet. Den långe stilige skäggige Fredrik ställer sig bredvid för att hjälpa till. De ska tömma släpet och sedan lämna det här för att sedan ta lastbilen och dess last till sitt eget kompani.

Snittarn drar fram en obehagligt lång kniv som han hade gömt i stöveln och som  undgått visitationen av FN-soldaterna utanför lägret. Han ler när han synar bladet med blicken, Snittarn gillar sina knivar. Sedan börjar han gapa och skrika och vifta med kniven mot folk som lämnat sina kojor och tält för att se vad lastbilen kommit med.

Snart fylls platsen med hungriga kvinnor och barn, hålögda män bildar en halvcirkel runt om för att beskåda matutdelningen. Samuel är en av dem som står och tittar på. Han känner ingen glädje över det här tillskottet till den sedvanliga ransonen. Han hatar milismännen och allt de står för.

Före oroligheterna hade Samuel bara pissat på dom här “tuffingarna”, Samuel hade i det gamla Sverige varit en framgångsrik IT-entreprenör och köpt sig en paradvåning för hela 23 miljoner i Stockholm som han och hans fru Sandra hade flyttat in i. Tyvärr hade ju botten på bostadsmarknaden gått ur under oroligheterna när folk paniksålde sina lägenheter för att flytta och Samuels likvida medel hade inte räckt till när det kom till att hitta en säker plats någon annanstans, utan de blev fast i Sverige. Alla pengar hade gått till lägenheten. Han och Sandra hade lämnat sin drömlägenhet i Stockholm och hamnat i flyktinglägret. Samuel var glad att han hade gjort en vasektomi (det var ett gemensamt beslut) långt innan så de slapp ha ett barn i misären här i lägret. Ett år hade de varit här nu. Relationen mellan honom och Sandra hade försämrats avsevärt de senaste månaderna. Hon pratade knappt med honom och de hade inte älskat med varandra på fyra månader. Han saknade intimiteten med sin vackra partner, de senaste veckorna hade hon knappt gett honom en blick i tältet. Han minns hur passionerat de hade älskat med varandra när han hade blivit vald som sekreterare i Extinction Rebellion, han hade dubblat sina twitterföljare till 14 tusen och Sandra hade fått 2000 nya följare på Instagram när det inträffade. Han hade lägrat henne som en tjur den natten. Vasektomin var ett beslut de hade fattat för ett par år sedan då de hade insett att det var dåligt för miljön att skaffa barn. Sandra var nu 32 år gammal och Samuel 34.

Den fule och knivbeväpnade milissoldaten “Snittarn” går av och an genom horden av barn och kvinnor som tränger sig fram för att få ett matpaket och den tysta massan av vinterklädda män som betraktar det hela. “Han skulle aldrig kunna få en tjej som Sandra” myser Samuel nöjt när han tittar på Snittarn, Sandra är utbildad på KTH och skitsnygg. De hade träffats på privatfest för 7 år sedan och de hade båda blivit jätteförälskade. De tränade ihop, demonstrerade mot rasism ihop, åkte på cykelsemestrar ihop, gick på Pride ihop, lagade veganmat ihop och stred för klimatet ihop. Samuels mage kurrar och han huttrar i kölden.

Snittarn och Samuels blick möts under en kort stund.

“Hörrudu.” Samuel pekar mot den kortvuxne milismannen.

“Öhhh va?” svarar Snittarn.

“Du tycker att det är coolt att svassa runt här med din kniv bland kvinnor och barn. Du ser ut att ha haft ett riktigt pissjobb tidigare, troligen har du försörjt dig som lagerarbetare eller dylikt. Naturligtvis har du röstat SD och brummat runt i nån bil för att känna dig manlig. Endast white trash-brudar har du haft också. Jag kan slå vad om att du inte källsorterade när du bodde i din äckliga lägenhet i Jakobsberg eller annan jävla förort som du kommer ifrån din white trash-nolla! Livets hårda skola… BRA DU KAN GÅ NU!”

Samuel avslutar sin svada med att vifta bort Snittarn som står med förvånad blick och öppen mun. Både bland männen och kvinnorna hörs ett fåtal klappa händerna, först ett par stycken, sedan fler och fler och sedan dundrar applåderna när tusentals händer möts och Samuel hör folk tjoa gillande. Ett kort ögonblick önskar nästan Samuel att han tweetat om detta, bara det hade funnits internet här i lägret, han hade fått massa likes men det här kändes rätt och riktigt att göra. Han känner en arm läggas om hans rygg och Sandra har ställt sig bredvid hans sida, hon ser lycklig ut.

“Kom… nu går vi till tältet och… ja, du vet…” säger Sandra mjukt till honom.

“Vafan glor du på din pissråtta!?” vrålar Snittarn och hytter med kniven i luften mot  Samuel som vacklar bakåt av orden.

“Vafan händer där borta?!” ropar Kapten över myllret av kvinnor och barn till honom.

“Ja vette fan, nån civilistbög som bara står och glor på mig”, ropar Snittarn tillbaka till Kapten som har fullt upp med att tömma lastbilen på paket tillsammans med Fredrik och nån kvinna som har kommit för att hjälpa.

Samuel ruskar på huvudet och inser att svadan han hade släppt på Snittarn inte hade hänt alls. Det var blott ett luftslott ur hans fantasi. Det fanns inga applåder. Sandra fanns inte vid hans sida. Samuel känner sig tom och tafatt efter sin dagdröm.

Sedan ser han sin värsta mardröm (som tyvärr är sann). Det är Sandra som står på lastbryggan tillsammans med milismännen och delar ut matpaket. Hon har på sig den svarta stickade rättvisemärkta jumpern han hade gett henne på en av hennes födelsedagar.  Det är alldeles för kallt att bara ha jumpern på sig tänker Samuel, men inser snart att hon inte är klädd för vädret utan för sällskapet. Hon har till och med satt upp sitt långa ljusa hår för att se extra attraktiv ut, jumpern sitter slickad på hennes välsvarvade överkropp. Hon ler och kuttrar tätt intill han som kallas för Fredrik, som är lång och stilig och har ett stort helskägg. Man skulle kunna säga att Fredrik och Samuel ser ganska likadana ut i utseendet. Men Fredrik har en svart milisuniform på sig och händerna fulla med matpaket till barnen, och Samuel har en ful skänkt vinterrock på sig och tomma händer. Det här är första gången på väldigt länge som Samuel kan se att Sandra ler, och hans hjärta brister när han ser att det är med någon annan hon gör det.

“Kan inte ungarna sjunga en julsång åt oss som tack för maten?” ropar Snittarn till kvinnorna.

Snart hörs en stigande Stilla Natt ur hundratals skrala barnstrupar ljuda över flyktinglägret. Samuel ångrar nu bittert sin vasektomi.